Lite tankar om UFC 114

Rashad Evans verkar ha mognat som en fighter. På MMAJunkie berättar han hur han börjat hitta tillbaka till sin brottning igen efter vad som ändå var en väldigt lyckad testperiod av hans kickboxningsförmåga, där bara Lyoto Machida lyckades slå honom.

Som jag tidigare sa så skulle det nog sluta som mot Machida om han försökte stå med Rampage. Det var nära att det slutade precis som jag förutspått med en TKO i 3:e för Rampage. Däremot var det inte Rashads ego som bjöd upp till fisticuffs, utan snarare att Rampage lyckades få in en hyfsad smäll i en närkamp. Istället höll sig Rashad perfekt till en skräddarsydd gameplan för att utan större besvär ta hem ett enhälligt domslut mot Rampage, och det var vackert att se, även om jag hellre vunnit några hundra och äran av en exakt prediction på Rampage.

I övrigt var väl John Hathaway galans stora händelse. Diego Sanchez är ett enormt namn för någon så okänd att vinna över, men samtidigt såg Sanchez inte ut att vara 100%. Det är mycket möjligt att den totala förlusten mot BJ fortfarande spökar hos den alltid så utåt kaxiga och mentalt starka fightern. Hathaway hade hur som helst en fantastisk kväll och höll Diego på avstånd med väldigt skarp standup och ett förvånansvärt bra nedtagningsförsvar. Han träffade även med ett vackert och vältimeat knä i första ronden som säkert skakade Diego, men till skillnad mot de flesta anser jag att det där knäet var mer ett lår. Om man tittar på smällen så ser man att det är ungefär mitten av Hathaways lår som träffar Diegos haka, vilket förmodligen gör smällen avsevärt mindre kraftfull. Hade det vart ute på knäspetsen hade även Sanchez slocknat, garanterat.

Michael Bispings vinst gick precis som jag förväntat mig. Miller-brorsorna tycks ha en förkärlek för att visa hur tuffa de är och om någon skickligare striker bjuder upp till dans så verkar de inte riktigt kunna låta bli att försöka hävda sig. Bisping är visserligen svår att hålla nere, men en takedown på tre ronder verkar vara antingen en värdelös gameplan eller att den gameplan som fanns for ut ur fönstret så fort första smällen utdelades stående.

Todd Duffee vann nog mer på sin förlust än vad han hade vunnit på ännu en 7-sekunders knock. En så ung fighter behöver tid i ringen och fick nog mycket att tänka och slipa på. Russow har nog med sin fantastiska comeback-vinst hamnat i en situation då han borde ta sin karriär på större allvar. Hans cardio verkar förvisso vara hyfsad för en så säckig fysik, men efter en sensationell vinst som denna borde han redan nu börja ladda för nästa fight. Om han har tur får han möta någon i stil med Joey Beltran, Matt Mitrione eller Jon Madsen vilka kanske inte är toppnivå, men efter en filmisk vinst som den mot Duffee så kan han tom få möta så tufft folk som Gonzaga och andra fighters på hans nivå.

Cyrille Diabate tröck verkligen tillbaka mina ord ner i halsen på sig med sin vinst mot Luis Cane. Han fick en ordentlig smäll innan han kom tillbaka med vad jag tycker var kvällens striking-lektion. Det var ett par tre fyra otroligt vältimeade krokar som gick rakt igenom Canes försvar och säkrade vinsten. Hans erfarenhet inom muay-thai och kickboxning tjänade honom väl mot liknande motstånd. Vi får se hur det går mot kommande motståndare som troligtvis blir någon med mer brottning. Jag gillar The Snake, men gav honom allt för lite förtroende. Hoppas det fortsätter gå bra med honom. Enda kritiken jag har är väl att hans stående försvar hängde väldigt lågt hela tiden.

UFC 114: Jag älskar MMA

Jag tror aldrig någonsin jag vart så laddad inför en fight som jag är inför Rampage vs Rashad. Sätter mig ner här och ska skriva det här inlägget om fighten men vet inte vart jag ska börja. Detta är stort som Ali - Frazier eller Tyson - Holyfield. Det är nästan, jag säger nästan, stort som en vm-final i fotboll.

Vet inte om jag behöver analysera fighten heller, då deras styrkor och svagheter har lagts fram ganska väl i Primetime-showen. Rashad kan vinna fighten på ett flertal sätt och jag tror det enda han behöver undvika är att hamna i en situation då han byter slagserier mot Quinton. Hamnar det där är jag relativt säker på att Rashad kommer att sluta sovande mot oktagonstängslet som mot Machida. Annars tror jag legkicks och smartare fighting kommer vinna honom ett decision.

Det ligger någon slags poetisk rättvisa för sporten däri enligt mig, om Rashad vinner på decision. Rampage kommer för att slåss på riktigt och pratar om att Rashad ska bäras ut på bår och hur han inte vet om han kommer kunna behärska sig (vilket jag tolkar som att han kanske inte kommer kunna följa regler för att han är så sur). Det blir ännu en smäll mot alla brawler-fans som bara vill se våldsamma fights och inte kan se det vackra i att vinna i en sport efter sportens regler. Jag drar dessa över samma kam som de hockeyfans som säger att fotboll är tråkigt för att "det blir så lite mål där, och är långsamt". De ser inte skogen för alla träd. Och när dessa får på käften, då ler jag lite inombords.

Men ni ska inte tro att jag inte uppskattar ett ordentligt slagsmål. När det händer så händer det och jag jublar lika mycket som alla andra. Däremot är jag tacksam att jag efter många år funnit förmågan att njuta av sporten även utan dessa fights. Det är väldigt få fights jag inte uppskattar, så hur det än blir, ett decision av Rashad eller en knock av Rampage, så kommer jag med hög sannolikhet känna mig tillfredsställd av fighten.


Hela den här veckan har jag börjat känna laddningen. Med morgonkaffet och alla MMA-sidor på skärmen kände jag redan måndag morgon att nu, NU, är det fightweek. Man börjar prata med kompisar mer och mer, kollar odds på bettingen, skrattar åt trollen på Sherdog och gnider händerna i förväntan medan man tittar på alla filmklipp som MMAnytt eller MMAbloggen luskat fram om den kommande galan. När Dana Whites videobloggar börjar dyka upp är det som att man får någon sorts vårkänslor i kroppen. Det blommar på nätet och när veckan är slut kommer julafton, midsommar och födelsedagen på samma gång. Rampage Jackson kommer att möta Rashad Evans, äntligen.

Resten av kortet är jag för ovanlighetens skull inte särskilt intresserad av. Det ska bli ganska intressant att se vad Amir Sadollah kan göra mot den solida koreanska fightern Dong Hyun Kim. Precis som Michael Bisping så verkar Sadollah sakna krutet som krävs i nävarna för att släcka ljuset på folk, så den all-around bättre Kim har nog god chans att kunna ta hem ett decision.

Senast man såg Cyrille Diabate var när han blev stompad i ansiktet av Shogun Rua, och nu återvänder han till rampljuset mot Luis Arthur Cane. Diabate har efter traumat mot Shogun lyckats avsluta fem stycken snubbar på olika sätt i farmarligan, men saknar nog vad som krävs för att tävla med fighters som Cane.

På huvudkortet är det väl bara Michael "The Primadonna" Bispings match som är intressant. Mot Dan Miller kommer han förmodligen vinna på decision eller en framnött TKO, men jag hoppas han blir submittad för första gången i sin karriär. Annars är det mest lite lamm som ska offras i form av Brilz och Hathaway som är väldigt outmatched i sina fights mot Lill-Nog och Diego Sanchez. Todd Duffee, vidrigt överhajpad för sin 7-sekunders knockout, lär inte bli intressant än på några år.

Allt handlar ju såklart om Rampage vs Rashad. Två enorma stjärnor i sporten, framförallt Rampage. Jag tror nästan att de skulle kunna sälja fighten helt ensam på en PPV, som boxningens stora fights brukar säljas. Det var länge sen ett kort var så överskuggat av huvudfighten. Men det gör inget. Absolut inte. Jag kan som sagt inte minnas senast jag var så laddad inför en fight. Det kanske var Crocop - Wand i PRIDEs frivikts semifinal det, men jag minns inte hur laddad jag var, bara hur mycket jag skrek när Mirko kläckte skallen Wanderlei. Och vore det inte för det här blogginlägget kanske jag skulle glömma bort hur taggad jag var inför denna med, då det kommer överskuggas av hur mycket jag åter igen skriker, när (och här kommer min prediction) Rampage knockar en för ivrig Rashad i andra eller tredje ronden.

Gode gud, jag kan knappt bärga mig.

Anthony Johnson till 185?

På MMAJunkie rapporterar de att den relativt framgångsrika strikern Anthony Johnson funderar på en flytt upp till Anderson Silvas kungadöme på 185 lbs.

Jag gillar idén. Johnson är en enorm snubbe för 170lbs och som det står i MMAJunkies artikel så går han ner så mycket som 50 lbs, 22 kilo i runda slängar, inför matcherna. Ett sådant fritt fall i vikt inför matcherna ha någon slags inverkan på hans form tycker man.

















För att sätta honom i perspektiv med andra welterviktare. Thiago Alves pratar de ofta om som en "huge welterweight" och hur han säkert väger uppåt 185 på matchdagen med sina 175 cm i längd. Länge har jag tänkt på Alves som max-storleken för en welterviktare, men jag blev ganska förvånad när jag tittade på Sherdog och såg att Anthony Johnson är 188 cm lång. Han är alltså längre än en hel del killar på 205 och slåss på welter samtidigt som han, som ni ser på bilden är allt annat än spinkig. Thiago är nog inte så jävla stor ändå. Det är nog mest babyfett.

Om vi ska vara ärliga så har Johnson kanske inte någon större chans i mellanvikten heller. Han är ganska endimensionell i sin hyfsat effektiva sprawl-and-brawl gameplan, men jag tycker ändå inte det är en så dålig idé.

I min förra post säger jag att Jake Shields inte är redo för UFC. Det är förstås en överdrift då jag mest av allt vill säga att jag inte tror Jake är så bra som alla tycks tro. Däremot tycker jag att mångfald i både stil och förmåga är viktigt för sporten och ofta är jag ganska tveksamt inställd till den hårda framgångslinjen där alla sätts in i bältesjakten och det sammanhanget. Jag tycker om gatekeepers och mellan-nivån. Det gör inget om fighters stannar där. Det finns mängder av underhållande fights i alla viktklasser med fighters som rent objektivt är förbi sin prime eller aldrig kommer bli bra nog. Så länge matcherna är jämna är de sevärda tycker jag.

Därför välkomnar jag såklart Jake till UFC, även om hans bälteschanser i mina ögon är ganska smala. Och därför tycker jag att Anthony ska flytta upp till 185, inte för att jaga bältet, utan för att han kan erbjuda mängder av bra fights.

Anthony Johnson - vs - Wanderlei Silva
Anthony Johnson - vs - Patric Cote
Anthony Johnson - vs - Jorge Rivera

Dessa är fights jag mer än gärna vill se, även om de kanske inte är helt logiska just nu. Ta det mer som ett exempel.

Jake Shields ökar svårighetsgraden

Jag baserar följande blogginlägg på att Jake Shields kommer att gå till UFC och antingen jaga efter bältet på welter eller mellanvikt. MMANytt.se har filosoferat om vad som händer i Strikeforce om Shields nu abdikerar från sin plats som mellanviktskung i Cokers lilla rike, så jag tänkte själv filosofera lite kring hur det egentligen skulle gå för Cesar Gracie-gängets stjärna.














Ibland sägs det att en fighter är bara så bra som hans senaste fight, vilket förstås är helt fel. Jag tycker att man kan identifiera en fighters nuvarande ranking genom att titta på hans tre eller fyra senaste fights. Forrest Griffin t.ex. fick stryk av Rashad och Anderson Silva följt av en decisionvinst mot en gnällig gammal Tito Ortiz och hoppade nyss av sin fight mot Lill-Nogueira, vilket för mig känns som en ganska rejäl formsvacka för Forrest.

Jake Shields senaste tre fights är alla vinster. Han submittade Robbie Lawler för snart ett år sedan, tog Jason Miller på decision i november förra året och lyckades även stå emot Dan Hendersons rallarsvingar för att ta hem ett till decision för nästan exakt en månad sedan.

Robbie Lawler är i mina ögon en underhållande brawler som också är hyfsat teknisk med sin boxning. Han är underhållande att se på men han har aldrig känts särskilt komplett. Han hade tidig framgång i UFC genom att vara oerhört stark, aggressiv och stryktålig. Hans senare karriär har bestått av stora vinster mot folk som velat stå upp med honom, men precis alla hans förluster kommer via submission.

Jason Miller är MMA-världens största clown på både gott och ont, något som också verkar vara anledningen till minst hälften av hans popularitet. Hans resumé är faktiskt inte alls särskilt imponerande om man letar efter stora namn han spöat.

Dan Henderson är förstås en levande legend och alltid lika farlig, och om jag inte minns fel så var Shields illa ute i början av fighten men lyckades sedan dominera en konstant åldrande Hendo med sin superlativa topkontroll och BJJ.


Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Personligen är jag inte särskilt imponerad om man kikar på hans senaste år inom MMA samtidigt som man tittar på de fighters som finns i UFC. Här följer en lista av fighters i mellanvikt jag tror skulle ge Shields en varierande grad av problem.

• Alan Belcher (Mycket bra muay-thai och god bjj-erfarenhet)

• Michael Bisping (Nästan lika bra striking och aldrig blivit submittad)

• Demian Maia (Som är en bättre version av Shields på alla sätt enligt mig)

• Nate Marquardt (Fullfjädrad MMA-fighter som är bra på allt)

• Anderson Silva (Som skulle undvika att slåss som mot alla BJJ-äss)

• Chael Sonnen (som såg väldigt bra ut mot Nate, men iofs har svårighet mot submissions)

Sen kan jag ta en likadan titt på weltervikt:

• Thiago Alves (Lite som welterviktens svar på Alan Belcher, köttig striker som inte tar skit från BJJ-folk)

• Jon Fitch (som inte förlorar mot någon annan än GSP)

• Josh Koscheck (kontrollerande, stark och atletisk, senast submittad 2005 som total färsking)

• Martin Kampmann (en lurig striker som aldrig blivit submittad men som submittat många andra)

• Georges St:Pierre (Haha!)

• Mike Swick (visserligen senaste förlusten via submission, men det mot en bättre all-around fighter än Shields)

• Paulo Thiago (bara en förlust, mängder av submissionvinster och ett mer än hyffsat standup-game)

Sen ser jag hans ankomst till UFC hända på ett av dessa två följande sätt: Han bemöts av palmblad och kuddar att gå på och får spöa upp lite fighters på mellan-nivå som har svårt med BJJ-folk eller är oprövade mot stora namn. UFC vill kanske bygga upp honom lite först. Eller så får han möta någon gatekeeper som både i mellanvikt och weltervikt inte är helt lätta för honom heller. Ben Saunders i weltervikt t.ex. har aldrig blivit submittad och Marcus Davis är alltid farlig. På mellanvikt finns namn som Ricardo Almeida som förmodligen är bättre på BJJ än Shields, och Patrick Cote eller Wanderlei Silva kommer alltid för att slåss.

Kort sagt, vilket förstås inte är meningen när man bloggar, men om vi låtsas att jag twittrade:

• LOL, Shields är inte redo för UFC, båda divisionerna är alldeles för stacked.

Killen har grym topkontroll och mycket bra BJJ, men de namn som jag listat ovan är motståndare jag tror kräver mer eller mycket mer än så.

Rashad Evans imitationer

Rampage Jacksons image är att han är en jävligt rolig och skön snubbe. Det var ett tag sen nu jag räknade mig bland Rampages fans då jag har funnit att Rashad Evans är både en bättre fighter med en bättre personlighet.

Däremot visste jag inte fören igår eller förrgår att han också kunde vara såhär rolig och att han var så bra på imitationer. Här följer två länkar till youtube där Rashad Evans visar att han kan även han.

Och ja, länkar, för formatet på den här jävla bloggen är för litet för storleken på videorna, så man ser bara hälften. Önskar jag kunde mer om kod eller något så jag kunde förminska videorna och embedda dom här.

Mike Tyson och Shirley Evans , Rashads mamma

Mr. T - Clubber Lang i Rocky.

Håll till godo!

Reinkarnationen

Ja då var jag här igen, magasinet fullt av åsikter och en nytändning för MMA-intresset. Efter att ha funderat på det och sedan passande nog fått påtryckningar från en vän så bestämde jag mig tillslut att reinkarnera MMAtion. Jag gjorde om sidan lite då jag kände för att skriva en helt vanlig blogg, och inte någon stor ambitiös krönika. Lite mer personligt och friare, men känner man mig så är personligt ofta synonymt med långa utlägg och mindre noveller på MSN för att svara på en vanlig fråga. Så vi får se vad det blir, helt enkelt. Im excited. Are you?

Rent MMA-mässigt så är det en specifik händelse som gjorde mig sugen igen, en händelse som fick det att kännas som att allting äntligen var på sin rätta plats.

Jag är inte den särskilt PRIDE-nostalgiska typen. Jag tycker att unifieringen av de två giganterna var väldigt bra för sporten då den t.ex. möjliggjorde dröm-matcherna vi pratat oss varma om i flera år. Att PRIDE försvann lät också sportens giganter flytta sig ifrån en arena där de ibland tvingades gå sådana freakshow-fights som de monsterkulturella japanerna älskar. Mothra vs. Godzilla eller Big Nog mot Bob Sapp, all the same to those crazy bastards.

Men om det är en sak jag saknat så är det den här mannen, och nu när han äntligen är kungen på 205lbs igen så känns allt så fantastiskt rätt.














Mauricio "Shogun" Rua är återigen den bane av män han var i mitten av 00-talet. Det var svårt att begripa alla haters som sa att karln var "slut" när han var bara 25 år gammal och fick stryk av Forrest Griffin. Det var ju uppenbarligen något fel på honom. Vad det än var så försvann det iaf successivt, då han först kämpade sig fram till en vinst mot Coleman och sedan gav Chuck Liddel hans 19:e knockoutförlust i rad eller vad det var. Sedan, och här är jag av samma åsikt som alla andra, så blev han rånad på bältet redan i deras första match när Machida på något vis fick domarnas beslut. (Som jag hörde i något ljusskyggt hörn på internet när Tito var hårdhänt mot Jenna Jameson; Cecil Peoples scores the bout 30-27 Jameson).

Jag och mina vänner har ända sedan Machida kom till UFC och började förgöra mediokra fighters funderat på vad hans motmedel var. Vi kom fram till att det borde vara en Muay-Thai striker som är skicklig och snabb nog att undvika Machidas suveräna counter-tactics. Tji fick vi när han gav Thiago Silva på käften, men det berodde kanske på att han både var rädd och inte tillräckligt skicklig.

Orädd och jävligt skicklig, det är iaf Shogun Rua. Och vi vet ju alla hur det slutade. Det var ett stort tillfälle i sportens historia för mig trots att jag hävdar att jag inte är PRIDE-nostalgiker. Jag kanske bara är Shogun-nostalgiker. Hur som helst är han the champ igen och jag tror han blir den första 205-champen sedan Ol'Chuck att försvara mer än en gång i rad.

Det ni.

PS.
Thanks to Ed Turner for letting me use Smileyfist, a creation of his I stumbled upon while browsing deviantART. Check him out here.
DS.

The Buffer 360: Joe Rogan

Jag är ett väldigt stort Joe Rogan fan. Jag är inte överdrivet förtjust i hans skräniga stand-up acts han gör, men jag tror mycket av de är lite designade för att få enkla skratt från korkad amerikansk publik. Det är lite sån kultur där med ståupp komik.

Iaf, jag läser Joe:s blogg och hans twitter dagligen och fick syn på detta idag. Jag såg att MMAnytt och andra sidor postat en film på Buffer 360, men att den också blivit borttagen därifrån av Zuffa pga copyrightlagar.

Här är en video från Joe:s blogg där han berättar om the 360 och allting upp till den.

Brock och Brocks ego

Lite kort bara om Brocks utspel efter hans vinst.

Detta är väl inte ett försvarstal, men inte heller någon anklagelse. Jag har svårt att se på Brocks utspel och beteende som något karaktärsdefinierande. Han betedde sig som ett typiskt all american asshole efter att ha besegrat Frank Mir men jag tycker aldrig att tillfällen som så ger anledning till att stämpla honom som ett asshole. Han gjorde som han gjorde av ganska klara skäl.

Brock jobbar otroligt hårt med att bli en bättre fighter, i ständig motvind från alla Brock-hatare. Han har ett stort ego eftersom han inte kännt annat än framgång i sitt liv, genom sin collegewrestling och sin WWE-karriär. Han är van vid att bli respekterad för sitt jobb. Som UFCs tungviktsmästare har han fått mer misstro och avsmak än respekt och med tanke på hans hårda arbete och hans stora ego så är det svårt att vänta sig något annat.

Han borde förstås ha försökt hålla känslorna under kontroll men jag tror folk glömmer bort den otroliga mängd frustration som kan byggas upp av att få så mycket skit och misstro när allt han gör är arbetar som ett djur och har försökt vara trevlig och ödmjuk. Det var inte rätt gjort men samtidigt förstår jag anledningarna.

Detta förmildrar ju inte osportslighet men vi rör oss inte bara i svarta eller vita fält. Han betedde sig som ett kräk men om man ser anledningarna till det kan man ju iaf förstå det. Det sinnesslöa internethatet alla kan få känna på ibland är grundlöst projicerande eller ovilja att tänka klart innan man reagerar på känslor. Det Brockhat som blommat upp efter hans reaktioner baseras mer på hatarnas behov av att hata något än det beror på Brock.

Han gjorde ett misstag och hans känslor fick övertag. Thats it.

Så vad jag skulle säga till Brock, om jag hade chansen att göra det skulle vara följande:

"Mr. Lesnar. Det där var riktigt jävla korkat och vulgärt sagt men med tanke på hur säker jag var på att Mir skulle vinna och enkelt du ändå tog hand om honom så ska du ha all heder. Jag lyfter på hatten åt UFC's riktiga tungviktschamp och medger att det finns ingen tvekan om att du är värd att ha bältet och slåss mot de bästa i världen."

Framtiden återstår att visa dock. Om Brock fortfarande går till sina WWE-show rötter efter vidare vinster och är allmänt respektlös och känslosam efter sina fights så får han passa sig.

Men allvarligt talat. Det är lite av Brocks charm att vara pantad och amerikansk. Alla hans skavanker till trots så är han en riktigt farlig kraft på tungviktsplanet.