Affliction och världen utanför UFC: Del 2

Det har varit mycket diskussion i bloggosfären ända sedan Affliction: Day of Reckoning gick av stapeln i Honda Center i Anaheim, och det var väl att förvänta. Själv bidrog jag nyss med ett inlägg om tungviktsdivisionen utanför UFC och hur den artar sig med WAMMA och de promotions som befinner sig under organets vingar. Många anser att UFC är framtiden, medans andra, som jag, anser att en monopol kan vara mer skadligt än bra för sporten. Vi skulle föredra ett liknande läge som utspelade sig under 2000-talets tidigare år då PRIDE och UFC var lika starka och med lika starka fighters. Numera har UFC den största delen av talangen, även om några av världens bästa fighters befinner sig utanför Zuffas grepp.

Vad jag tidigare sagt och fortfarande är fast bestämd av, är att det är svårt att vara bäst i världen, när man inte får tävla med de bästa i världen. Fedor, tungviktskungen, är på goda grunder den bästa i världen på sin viktklass, och många säger att en fighter är så bra som hans senaste fight. Men jag tycker även att en fighters potential utgör något av hans glans, och jag tycker att med så lite motstånd som Fedor har att ställas upp emot, så är han inte heller den lysande stjärna som han skulle kunna vara. Om, rent hypotetiskt, Overeem, Gonzaga, Herring, och Nogueira populerade Afflictions tungviktsbas, skulle Fedor, utan att ännu ha slagits emot de, kännas mer solid som champ.

Vi lever inte bara i nuet. Vi har en kontinuerlig och nebulös bild av sporten och dess utövare som sträcker sig in i framtiden och har relevans i det förflutna. Vad kan hända? Vad kunde ha skett? En fighter är om jag får säga mitt, långt ifrån bara sin senaste fight.

Det är fler viktklasser än tungvikten som berörs, och ju längre ner vi kommer i vikt destå fler fighters och potential finns det. Den 24:e Januari stog två matcher i lätt tungvikt på kortet, och vi vet redan hur de slutade. Babalu tog enkelt handom en omotiverad och outvecklad Sokoudjou när han mer eller mindre obehindrat läts arbeta in ett choke på en immobil Team Quest fighter. Antonio Rogerio Nogueira, lillebror Nog, fick revansch emot Vladimir Matyushenko med en knockout i andra ronden.

Hur tycker jag att läget och potentialen ligger i lätt tungvikt utanför UFC? Det ska jag ta och tala om för er efter den här rubriken:



The Light Heavyweight Division


Finns det en division i MMA där UFC har nästan en total dominans så är det i den lätta tungvikten. Jag har bläddrat i fighterbasen på Sherdog och inte hittat särskilt många fighters utanför UFC, förrutom de fyra som gick match i förra veckan, som känns särskilt intressanta.

Förrutom att ha ett otroligt talangfullt övre skikt i sin division med fighters som Rashad, Forrest, Machida och Rampage, så är också skiktet direkt under de främsta fyllt med fighters som Wand, Chuck, Thiago Silva, Jardine och Luis Arthur Cane. Förrutom Thiago så var det där faktiskt Sherdogs top 9 fighters, där den 10:e platsen ägs av Afflictions egna Nogueira.

Men men. Med WAMMA med i bilden tycker jag att nästa Affliction-gala borde ge ut ett bälte till någon utav förra galans vinnare. Babalu och Nogueira är utan tvekan redan meriterade nog få en chans på bältet, då vilken som än vinner är förmögen att försvara sitt bälte många gånger om med tanke på den lilla mängd motstånd de har att möta. Utöver detta så tror jag att Babalu vs. Minotoro skulle vara en kanonmatch (där Minotoro förmodligen skulle segra).

Så vad har en WAMMA-lhw champ för motstånd att förvänta sig då?

När IFL gick i graven försvann en del semi-talangfulla fighters från kartan, som kanske skulle kunna återvända och göra en framgångsrik resa i sporten. Vladimir Matyushenko är ju fortfarande uppenbart kvar i bilden, men förrutom honom finns det fighters som t.ex. Alex Schoenauer (baserad på Xtreme Couture) och Mike Ciesnolevicz (Miletich) som båda har kring 20 fights under bältet vilket är meriterande i sammanhanget. Sen finns det fighters som för närvarande är 185 lbs, men säkert skulle kunna skippa sin weightcut för att gå matcher i klassen ovanför. Benji Radach skulle vara intressant, Ryan McGivern likaså. Kanske även Murilo "Ninja" Rua skulle kunna låta surfarfläsket hänga kvar och ge några matcher på 205.

På tal om Brazilien så finns ju Ricardo Arona någonstans därute, och om jag minns rätt så siktade han på en comeback i 2009. Jag hoppas verkligen det blir i Affliction. Det skulle hjälpa väldigt mycket.

Utöver detta är det faktiskt rent av svårt att hitta legitima fighters nära eliten. Edwin Dewees fick sitt "ass handed to him" utav Minotoro i Afflictions oskuldsgala, och "Tiger" Vernon White är väl ute och stånkar och stönar i de mindre galorna. Mike Whitehead är ganska talangfull men förlorade klart på poäng mot Babalu, också i Afflictions första gala. Bobby Southworth är säkert sugen på revanch för den där cut-förlusten mot Babalu, och skulle säkert kunna göra hyffsat ifrån sig i en eventuell Affliction-gala. Sen kan jag lite som ett skämt säga Sam Hoger också. Men som sagt. Jag bara skojade. (Han är dessutom skräpmats-tungviktare numera?)

Ni ser själva hur det ser ut. Jag orkade inte riktigt summera landskapet i den här viktklassen då det finns många namn som känns hyffsade, men få som känns på riktigt. UFC har utan tvekan nästan all elit-talang i den här viktklassen, så även ett WAMMA-bälte här skulle förlora lite av sin glans i frånvaron av competition.

Det är dock ingen trend ju längre ner vi går i viktklassen, för i nästa och sista del av min summering av världen utanför UFC så kommer jag att prata om 185:orna, The Middleweights, en viktklass som bågnar av talang och potential utanför oktagonens väggar.

Affliction och världen utanför UFC: Del 1

Jag var väldigt, väldigt besviken när Arlovski gick in i den där överhandshögern. Han är en såndär fighter i stil med Babalu och numera Kang som har en kraftig tendens att göra något ogenomtänkt och tillslut katastrofalt under en fight. Selfdestruct. Det är förbannat synd. Fedors fans behöver få gråta en skvätt.

Men det var inte bara kvällens stora tungviktsmöte som lämnade mig sittandes med en hel del funderingar och känslor. Framförallt gav galan mig en känsla att WAMMA med Dream och Affliction under sina vingar, tillsammans kan bilda en slags koalition som kan komma att ta vid där PRIDE slutade som UFC's huvudkonkurrent. Men det kommer nog dröja ett tag. Affliction har bara två galor bakom sig, och det finns sådana klaversteg i deras produktionsval att jag gnuggar tinningarna och stönar i vissa fall.

Vem i helvete är egentligen den här strup-patienten Scott Ferrall? Jag kan verkligen inte begripa hur i helvete han kan ett arbete som sportpratare. Tycker de på något sätt att hans bisarra krit-ätar röst är ett bra och distinkt varumärke som utmärker sig från t.ex. Buffer-brödernas honungsmjuka tjut? Personligen vill jag strypa karln såfort han börjar prata med sin infernaliska stämma, jag tål den verkligen inte. Det är så typiskt amerikanskt bara, att någon som han kan jobba med det här bara för att han kan tjuta, snacka och hypea och sälja som en kokainstinn republikan. USCH! Chuck Zito skulle vart bättre ensam. Men även att ha en gammal mafiaanknuten movie toughguy bakom scenerna med en mikrofon är väl något man kan ställa sig tveksam till. Men kanske kritiserar jag detta också för att man är invaggad och van vid UFCs broadcast-team, som förrutom Joe Rogans uppenbara kunskaper om sporten består av just Joe Rogan, en konstant stenad stå-upp komiker, och en fullkommligt intelligensbefriad bilförsäljarkaraktär i Mike Goldberg.

Ja ja. Nog om Afflictions produktionsmissar.

Här kommer en fundering över Middleweight, Light Heavyweight och Heavyweight läget utanför UFC, med WAMMA i åtanke. Detta är Del 1 av 3.



The Heavyweight Division

Fedor reigns supreme. Det var väl ganska väntat egentligen, men matchen gick inte som man tänkt sig ändå. Jag hade redan innan matchen gick av stapeln en föraning om att Arlovski skulle kunna ta hem det just med sin boxning. Fedors stil är vild och öppen, aggressiv och kraftfull. Någon väl lärd i the sweet science skulle kunna använda sig av det och rent av knocka Fedor. Sen började det tom se ut som att det skulle hända. Fedor såg osäker ut och Arlovski såg samlad ut. Fram till Arlovskis mentala sammanbrott satt jag och tjöt mot min polares extremt stora LCD-tv i förhoppning och förvåning. Men det gick ju som det gick med det.

Fedor är fortfarande kungen, men han är inte längre kungen över det stora PRIDE-riket, utan snarare de rykande ruinerna efter det. Det finns ingen tungviktare utanför UFC som kan ge honom en run for his money längre. Med Fedors fysik, dedikation och färdighet har han potential att fortsätta vara kungen av tungvikt väldigt länge.

Arlovski visade dock tydligt vart det är möjligt att slå Fedor. Hans boxning är inte komplett. Man kan argumentera för att argumenten om boxning är bullshit eftersom det här är MMA, men jag köper inte det för en sekund. Fedors framgångsrika och aggressiva stil med snabba, wide punches med mördarinstinkt bakom de i all ära, men en mer teknisk mma-utövare med kyla, kontrol och kraft (Arlovski utan selfdestruct mode) har en ytterst god chans att spöa Fedor. Rampage vs Wand kommer till åtanke, vilket principiellt sett är samma sak. Jag är övertygad om detta och det är ju enkelt att vara när det kommer dröja länge innan vi ser en så bra tungviktare. Men tänk er själva vad en Rampage eller en Rashad eller en GSP skulle göra mot en motståndare med Fedors explosiva och vida stil i deras respektive viktklasser. LHW och WW-Fedor skulle sitta med en ispåse i nyllet och undra vad fan som hände ganska fort.

Men hur ser tungviktslandskapet utanför UFC ut? Inte särskilt lovande om man som jag vill se Fedor spöad.


Josh Barnett

Fördelar: Barnett är en kunnig brottare och submission-utövare med dedikation, fysik, träningspartners och vilja. Fedor har visserligen aldrig blivit submitted i tävling, precis som han inte heller blivit knockad. Men om det är någon fördel Barnett öht har är det på marken och med submissionkunskap.

Nackdel: Fedor är som sagt aggressiv och kraftfull stående. Yvel har inget takedown-skydd i sin arsenal, men det har däremot Fedor, blandat med mycket bra brottning också. Barnett kommer att ha ett helvete att få ner Fedor på marken, och väl där kanske han inte heller kan avsluta trots att han är aktiv i alla positioner.





Paul Buentello

Fördel: Precis som Arlovski så är Buentello en mycket mer samlad och teknisk boxare än Fedor. Kiril Sidelnikov är medveten om detta, som vi såg. Han piskade upp Baby-Fedor som en man som läxar upp ett barn. Det går åtminstonde att föreställa sig en samlad Buentello som boxar till sig tre ronder mot två, och vinner ett decision.


Nackdel: Buentello är ingen groundfighter. Alls. Han har kanske ett utvecklat takedownförsvar, men att undvika att bli nertagen i fem ronder klarar nog ingen. Väl där skulle det sluta snabbt. Dessutom saknar Buentello kanske någon definitiv knockout-kraft, så någon stopp-vinst i en fantasimatch mot Fedor finns inte ens på kartan tyvärr.






Andrei Arlovski rematch

Fördel: Boxning, åter igen. Vi såg att han med teknik, rörlighet och snabbhet fick Fedor att framstå i dålig dager de första minuterna.

Nackdel: Men det var ju det där med hjärnan. Arlovski kan nog inte vara samlad nog för att kunna dra ut en TKO eller rondvinst mot Fedor. Dessutom finns också chansen att det hamnar på marken, och på rygg mot Fedor tror jag att Arlovski skulle gå åt ganska fort också.





Alistair Overeem

Fördel: Om vi nu ponerar att Overeem inte får ihop det med UFC finns här iaf en intressant contender till Fedors WAMMA-titel. Overeem har mycket bra muay-thai och våldsam kraft i alla lemmar. En välriktad spark, krok eller ett knä skulle kunna stava Fedors första KO-förlust. Overeem är heller inte likt många ensidiga fighters helt vilsen när det hamnar på marken.



Nackdel: Min första fråga här är Alistairs cardio. Han har packat på sig monstruöst med muskler de senaste 3 åren och det måste ha påverkat hans conditioning. Han skulle ha kanske två ronder max på sig mot Fedor innan han var slut. Sen skulle han nog, trots att han inte är helt vilsen på marken, också vara ganska avslutad om han hamnade på marken med Fedor, som kan styra och ställa med positioner, ground and pound och snabba submissions där.











The Rest

Vilka har vi kvar då? Det finns Antonio "Junior" Silva från ATT, som har ett bra record och övertygande vinster. Han har dock hamnat i blåsväder med dopingskandaler osv.

Sergei Kharitonov finns nånstans därute, likaså Rothwell och Nelson från IFL. Men de har inte heller vad som krävs riktigt. Jag kan underhålla tanken att Kharitonov skulle ge Fedor problem, men Rothwell eller Nelson ger jag inte mer än the usual "strikers chance".

Sen har vi en mängd tungviktare som faktiskt inte ens är värda att nämna i det här sammanhanget.



Slutsats

Som en väl disponerad rapport kommer också en slutsats när det drar sig mot slutet på analysen, och jag kan väl inte göra mer än att återupprepa vad jag sa i början. Fedor är inte i UFC, och således är Shane Carwin, Brock Lesnar, Frank Mir och Gabe Gonzaga inte aktuella, vilket är förbannat synd. Fedor är kung över resten av världens tungviktare just därför, för att han inte kan mäta sina krafter mot många av världens top 10 tungviktare.

Fedor skulle spöa de också, säger du? Ja men det spelar ingen som helst roll. Mätningsmässigt är han fortfarande avskuren ifrån dessa motståndare och en match kan öht inte hända ännu, och det överskrider på alla sätt och vis Fedors fanbois hävdan om att han skulle köra över Mir och Lesnar. Så länge det inte finns enighet kommer ingen champ vara definitivt bäst. Tungviktsklassens stora splittring gör inte saken bättre. Jag kommer i nästa kapitel också tala om Lätt Tungvikt, där läget är väldigt annorlunda då UFC äger nästan all talang i den divisionen. Men tungvikten är som sagt djupt splittrad, och så länge den är det kommer Fedor inte vara lika mycket champ som han var i PRIDE då Sylvia lök-jabbade Monson i ansiktet i UFC.

Allt handlar enligt mig om läget i det stora hela, världen över, i alla organisationer sammanlagt.

UFC 93:

Som jag börjat mina typ tre senaste inlägg i den här bloggen så är det med en ursäkt för att jag uppdaterar så förbannat sällan. Men det är digra tider med försenad C-uppsats och nya kurser på universitetet. Dessutom går mycket av tankarna kring MMA direkt till det nya projekt jag smått planerar.

Men så kom UFC 93, och så måste man ju skriva något om man ska kunna kalla sig intresserad och aktiv i bloggvärlden.


Några utav följande funderingar och uttalanden kommer nog vara hutlöst spekulativa och kontroversiella till sin natur, och saknar förstås någon vetenskaplig basis förutom att "I just call's em like I see's em." Dessutom finns det inte så mycket att säga om vissa fights, om man inte vill vara överanalytisk och redundant, men here we go.


Först och främst

vill jag säga att matchen mellan Marc Coleman och Shogun är ett tragikomiskt lågvattenmärke i UFC's historia, och den hårdaste smällen PRIDEs gamla fighterbas behövt ta på länge. Det var visserligen inte allt för länge sedan Kalib Starnes gjorde om oktagonen till ett motionsspår, men det var senaste gången fram tills i söndags som jag blivit förbannad av att se på UFC.

Mark Coleman går inte längre att tala om som någon som är "over the hill". Det begreppet reserverar man till fighters som Chuck Liddell eller Wanderlei Silva. Mark Coleman har nått slutet på den proverbiala kullen och är från toppen inte ens synlig längre, så vad han egentligen gör som co-main event på en UFC-gala kan man bara gissa sig till är för att sälja biljetter.

Samma sak är jag nästan sugen på att säga om Shogun. Han är inte över kullen på samma sätt, utan har bara ramlat baklänges och är för lat för att ta sig upp igen. Han gassade rejält mot Forrest, och jag trodde faktiskt att han skulle ta sig själv på lite större allvar den här gången. Men när jag såg hans armar hänga och hans öppna mun i rond 2 trodde jag fan inte mina ögon. Han hade gassat lika hårt, fast den här gången mot en motståndare han borde kunna ha gjort sig av med i första ronden genom en kristallklar knockout. Men så går det väl när man plötsligt måste lägga designer-steroider och annan doping på hyllan, och stå för all sin framgång själv.

Jo, jag sa det. Det sägs överallt på forum osv också, och jag är väl iaf lite sugen på att tro på det. I Pride, I Japan, har man inte alls likadan kontroll på dopingen. Mark Kerr är väl ett bra exempel, så som han pumpade sig full med smärtstillande medel och god knows what else. Team Hammerhouse slogs i Japan hela gänget, och de är väl kända roidpumpare om något. Kanske är det så att många fighters där var så dominanta just av den anledningen, att det inte var lika hårda kontroller. Det skulle vara en bekväm förklaring för varför Shogun är i patetisk form när han slåss i UFC. Det är helt enkelt för jobbigt för den här strandraggaren att komma igång och träna utan that special something.


Åter igen, en bekväm förklaring, och en ytterst spekulativ sådan utan några bevis. Men det skiter jag i, för jag är så förbannat besviken på att en ung och talangful snubbe som honom just nu hänger på toalettsitsen. Dana White måste ha lyst som en sol när han såg Shoguns usla form och sagt "Feed his ass to Chuck". Chuck är over the hill, men han tar fighting på allvar och är utan tvekan en farlig striker. Om inte Shogun kan samla ihop sig och komma i sitt livs form mot Chuck Liddell så kommer någon dra i spaken och spola ner Shogun i den där toaletten... Och det är fan inte mer än rätt om han inte kan komma i form.



Sen har man snackat om hans knä-problem mot Forrest, och det dras fortfarande upp som en anledning till hans usla form. Men den berättelsen köper jag inte ens på rea. Jag skulle däremot kunna köpa att hans knän är fucked up för att han med hjälp av doping och annat körde sin kropp så hårt i väggen borta i Japan att han helt enkelt är slut när han inte får hjälp av drogerna.

Hörde ni hur han frustande, illa grinande och slutkörd sa att han är tillbaka och är 100% åt Joe Rogan? Ja jag säger då det. Vilken jävla skitmatch, och vilja jävla skitfighters. Om Coleman vill slåss igen ska han göra det mot andra seniorer, men helst lägga av helt och hållet. Shogun behöver självdistans nog för att kunna sluta leva i förnekelse över sin fullkomligt usla UFC-karriär. Han behöver lämna folket runt om sig, managers, tränare och hela gänget och sätta sig på knä framför Extreme Couture eller American Top Teams representanter och be de om hjälp innan hans karriär är helt slut.


Resten av UFC 93:

Det var en helt okej gala förrutom den travesti som utspelade sig som Co-Main Event.

Rich Franklin fick spö, och domaren som gav honom varje rond behöver undersökas och utefter det antingen avskedas eller utbildas i hur man dömmer MMA. Franklin verkade inte våga öppna up riktigt i rädsla för Hendos högerslägga och då slutade det som det gjorde. Lite lustigt att Dan tydligen efter matchen sade att han inte brukar gilla att lägga det i domarens händer, när han ofta har talats om som Decision Dan på flera ställen på nätet. Men han vann iaf, ganska övertygande. Synd för Franklin, men han är kanske inte helt slut som 205 lbs ännu.

Marcus Davis hade fin teknik mot Chris Lytle och det var en relativt underhållande fight, men ändå inte så intensiv som de utlovat. Davis var rädd för Lytles kraft i början av matchen, men när han väl öppnade upp med kombinationer var det vackert att se på. Mark Delagrottes träning har gjort Davis standup till något fascinerande att se på, där teknisk boxning blandas med muay-thai. Lytle verkar bekväm med att kasta rallarsvingar och slåss på sitt väldigt amerikanska sätt, och det är inget fel med det. Han verkar inte ha ambitioner för ett bälte, och om han känner att det räcker att vara en underhållande fighter så varför inte.

Denis Kang är det riktigt synd om. Det gör faktiskt ont i mig att se en så talangfull snubbe åka dit sådär gång på gång. Belcher såg förjävlig ut i sin standup i början och Kang såg väldigt teknisk och bekväm ut med några fina kombinationer som med lite tur kunde ha träffat och avslutat matchen. Men tur är ju inte på Kangs sida, och det var en av anledningarna till varför jag satte pengar på Belcher. Jag trodde dock Belcher med sin utvecklade muay-thai skulle avsluta Kang mot de senare ronderna. Det såg ju mörkt ut till en början med den prognosen, men sen gick det som det gick. Belcher satte dit honom med en tight giljotin, och bankade mig några hundra spänn med det. Jag klagar inte, men fan alltså. Stackars Kang.

Palhares påminner lite om en Paulo Filho fast med bättre BJJ. Hendo gjorde ett bra jobb med att hålla sig undan hans otäcka BJJ-kunskaper men sämre gick det väl för Jeremy Horn. Dominant är ordet, och det ska bli väldigt roligt att se vad Palhares kan göra framöver i UFC.

Boxningens renässans?

Eftersom det vart inläggstorka och jag inte haft något väldigt vettigt att skriva senaste tiden, så tänkte jag ändå posta en liten summering av en tankegång jag hade härom kvällen.

MMA evolverar väldigt fort. Vi kanske inte lägger märke till det särskilt mycket, men jag tror ändå det händer en del med sporten. Däremot är det kanske inte en rent teknisk evolution jag tänker skriva om nu, utan mera en förskjutning av begrepp i sportens diskurs, som jag själv upplevt (eller kanske inbillar mig uppleva).

För bara en sisådär två eller till och med ett år sedan var det stora ordet "cross-training", och man diskuterade hur fighters som fokuserade mest på en disciplin var påväg ut ur sporten. Det gällde att man var vältränad i BJJ, Muay Thai, Brottning och Boxning.

I guds år 2009 känns det dock som att "cross-training" är ett vedertaget begrepp som alla förutsätter i en MMA-utövare. Han tränar i alla aspekter av sporten, och kanske man inte längre ens behöver dela upp sporten, utan helt enkelt säga att man tränar MMA. Det ena begreppet innebär mer eller mindre det andra.

Men det är alltid någon av aspekterna som är i hetluften, och den senaste tiden har jag verkligen lagt märke till boxningen.

Quinton Jackson använde sig av sin överlägsna boxningsteknik för att lägga ner Wanderlei Silva medvetslös på mattan, och ett antal månader innan det pratade man redan om BJ Penns suveräna boxnings-showcase i matchen där han dominerade Sean Sherk stående. Just nu är också en förändrad och förbättrad Andrei Arlovski påväg till sitt livs match mot Fedor Emelianenko, och Arlovski har växt som mest i sin boxningsteknik. Det var en del nyhetsnotiser när han lärde sig mer om "the sweet science" tillsammans med välkände boxningstränaren Freddie Roach.

Så vad som verkligen pockade på min uppmärksamhet när jag upptäckte att jag noterat de här förändringarna i diskussionen kring MMA, var detta:

Kan det vara så, att boxning som disciplin är och kommer att bli mer viktig att vara speciellt tränad i, när status quo är att alla MMA-fighters är cross-trained? Händerna är ändå det primära och mest använda vapnet när fighten befinner sig i stående position.

Mitt resonemang har ett ganska stort hål dock. Ett övertag för att man är bättre i något är ändå alltid ett övertag, oavsett cross-training eller inte. Är något bättre på BJJ än sin motståndare, så har han ett övertag där osv. Men om man ser till det stora hela, och ser på alla bra fighters som cross-trained, så tror jag man kan föra ett ganska övertygande resonemang om att en fighter på elite-nivå har mer nytta allt som allt av att ha en edge i boxning än att ha en edge i t.ex. BJJ.

Förövrigt så tror jag också att min reaktion på boxningen inom MMA som den är nu är en produkt utav att den aldrig riktigt talats om på samma sätt förrut. Den var lite i skymundan, lite självklar, men också lite dammig och gammal. Men nu är den påväg tillbaka, vilket är själva titeln på mitt inlägg, och jag tror vi kommer att få se två till levande bevis på att boxning är all the fuzz inom MMA nuförtiden när BJ och Arlovski ger sina respektive motståndare ganska stora svårigheter med sin boxningsfärdighet.