Affliction och världen utanför UFC: Del 2

Det har varit mycket diskussion i bloggosfären ända sedan Affliction: Day of Reckoning gick av stapeln i Honda Center i Anaheim, och det var väl att förvänta. Själv bidrog jag nyss med ett inlägg om tungviktsdivisionen utanför UFC och hur den artar sig med WAMMA och de promotions som befinner sig under organets vingar. Många anser att UFC är framtiden, medans andra, som jag, anser att en monopol kan vara mer skadligt än bra för sporten. Vi skulle föredra ett liknande läge som utspelade sig under 2000-talets tidigare år då PRIDE och UFC var lika starka och med lika starka fighters. Numera har UFC den största delen av talangen, även om några av världens bästa fighters befinner sig utanför Zuffas grepp.

Vad jag tidigare sagt och fortfarande är fast bestämd av, är att det är svårt att vara bäst i världen, när man inte får tävla med de bästa i världen. Fedor, tungviktskungen, är på goda grunder den bästa i världen på sin viktklass, och många säger att en fighter är så bra som hans senaste fight. Men jag tycker även att en fighters potential utgör något av hans glans, och jag tycker att med så lite motstånd som Fedor har att ställas upp emot, så är han inte heller den lysande stjärna som han skulle kunna vara. Om, rent hypotetiskt, Overeem, Gonzaga, Herring, och Nogueira populerade Afflictions tungviktsbas, skulle Fedor, utan att ännu ha slagits emot de, kännas mer solid som champ.

Vi lever inte bara i nuet. Vi har en kontinuerlig och nebulös bild av sporten och dess utövare som sträcker sig in i framtiden och har relevans i det förflutna. Vad kan hända? Vad kunde ha skett? En fighter är om jag får säga mitt, långt ifrån bara sin senaste fight.

Det är fler viktklasser än tungvikten som berörs, och ju längre ner vi kommer i vikt destå fler fighters och potential finns det. Den 24:e Januari stog två matcher i lätt tungvikt på kortet, och vi vet redan hur de slutade. Babalu tog enkelt handom en omotiverad och outvecklad Sokoudjou när han mer eller mindre obehindrat läts arbeta in ett choke på en immobil Team Quest fighter. Antonio Rogerio Nogueira, lillebror Nog, fick revansch emot Vladimir Matyushenko med en knockout i andra ronden.

Hur tycker jag att läget och potentialen ligger i lätt tungvikt utanför UFC? Det ska jag ta och tala om för er efter den här rubriken:



The Light Heavyweight Division


Finns det en division i MMA där UFC har nästan en total dominans så är det i den lätta tungvikten. Jag har bläddrat i fighterbasen på Sherdog och inte hittat särskilt många fighters utanför UFC, förrutom de fyra som gick match i förra veckan, som känns särskilt intressanta.

Förrutom att ha ett otroligt talangfullt övre skikt i sin division med fighters som Rashad, Forrest, Machida och Rampage, så är också skiktet direkt under de främsta fyllt med fighters som Wand, Chuck, Thiago Silva, Jardine och Luis Arthur Cane. Förrutom Thiago så var det där faktiskt Sherdogs top 9 fighters, där den 10:e platsen ägs av Afflictions egna Nogueira.

Men men. Med WAMMA med i bilden tycker jag att nästa Affliction-gala borde ge ut ett bälte till någon utav förra galans vinnare. Babalu och Nogueira är utan tvekan redan meriterade nog få en chans på bältet, då vilken som än vinner är förmögen att försvara sitt bälte många gånger om med tanke på den lilla mängd motstånd de har att möta. Utöver detta så tror jag att Babalu vs. Minotoro skulle vara en kanonmatch (där Minotoro förmodligen skulle segra).

Så vad har en WAMMA-lhw champ för motstånd att förvänta sig då?

När IFL gick i graven försvann en del semi-talangfulla fighters från kartan, som kanske skulle kunna återvända och göra en framgångsrik resa i sporten. Vladimir Matyushenko är ju fortfarande uppenbart kvar i bilden, men förrutom honom finns det fighters som t.ex. Alex Schoenauer (baserad på Xtreme Couture) och Mike Ciesnolevicz (Miletich) som båda har kring 20 fights under bältet vilket är meriterande i sammanhanget. Sen finns det fighters som för närvarande är 185 lbs, men säkert skulle kunna skippa sin weightcut för att gå matcher i klassen ovanför. Benji Radach skulle vara intressant, Ryan McGivern likaså. Kanske även Murilo "Ninja" Rua skulle kunna låta surfarfläsket hänga kvar och ge några matcher på 205.

På tal om Brazilien så finns ju Ricardo Arona någonstans därute, och om jag minns rätt så siktade han på en comeback i 2009. Jag hoppas verkligen det blir i Affliction. Det skulle hjälpa väldigt mycket.

Utöver detta är det faktiskt rent av svårt att hitta legitima fighters nära eliten. Edwin Dewees fick sitt "ass handed to him" utav Minotoro i Afflictions oskuldsgala, och "Tiger" Vernon White är väl ute och stånkar och stönar i de mindre galorna. Mike Whitehead är ganska talangfull men förlorade klart på poäng mot Babalu, också i Afflictions första gala. Bobby Southworth är säkert sugen på revanch för den där cut-förlusten mot Babalu, och skulle säkert kunna göra hyffsat ifrån sig i en eventuell Affliction-gala. Sen kan jag lite som ett skämt säga Sam Hoger också. Men som sagt. Jag bara skojade. (Han är dessutom skräpmats-tungviktare numera?)

Ni ser själva hur det ser ut. Jag orkade inte riktigt summera landskapet i den här viktklassen då det finns många namn som känns hyffsade, men få som känns på riktigt. UFC har utan tvekan nästan all elit-talang i den här viktklassen, så även ett WAMMA-bälte här skulle förlora lite av sin glans i frånvaron av competition.

Det är dock ingen trend ju längre ner vi går i viktklassen, för i nästa och sista del av min summering av världen utanför UFC så kommer jag att prata om 185:orna, The Middleweights, en viktklass som bågnar av talang och potential utanför oktagonens väggar.

Affliction och världen utanför UFC: Del 1

Jag var väldigt, väldigt besviken när Arlovski gick in i den där överhandshögern. Han är en såndär fighter i stil med Babalu och numera Kang som har en kraftig tendens att göra något ogenomtänkt och tillslut katastrofalt under en fight. Selfdestruct. Det är förbannat synd. Fedors fans behöver få gråta en skvätt.

Men det var inte bara kvällens stora tungviktsmöte som lämnade mig sittandes med en hel del funderingar och känslor. Framförallt gav galan mig en känsla att WAMMA med Dream och Affliction under sina vingar, tillsammans kan bilda en slags koalition som kan komma att ta vid där PRIDE slutade som UFC's huvudkonkurrent. Men det kommer nog dröja ett tag. Affliction har bara två galor bakom sig, och det finns sådana klaversteg i deras produktionsval att jag gnuggar tinningarna och stönar i vissa fall.

Vem i helvete är egentligen den här strup-patienten Scott Ferrall? Jag kan verkligen inte begripa hur i helvete han kan ett arbete som sportpratare. Tycker de på något sätt att hans bisarra krit-ätar röst är ett bra och distinkt varumärke som utmärker sig från t.ex. Buffer-brödernas honungsmjuka tjut? Personligen vill jag strypa karln såfort han börjar prata med sin infernaliska stämma, jag tål den verkligen inte. Det är så typiskt amerikanskt bara, att någon som han kan jobba med det här bara för att han kan tjuta, snacka och hypea och sälja som en kokainstinn republikan. USCH! Chuck Zito skulle vart bättre ensam. Men även att ha en gammal mafiaanknuten movie toughguy bakom scenerna med en mikrofon är väl något man kan ställa sig tveksam till. Men kanske kritiserar jag detta också för att man är invaggad och van vid UFCs broadcast-team, som förrutom Joe Rogans uppenbara kunskaper om sporten består av just Joe Rogan, en konstant stenad stå-upp komiker, och en fullkommligt intelligensbefriad bilförsäljarkaraktär i Mike Goldberg.

Ja ja. Nog om Afflictions produktionsmissar.

Här kommer en fundering över Middleweight, Light Heavyweight och Heavyweight läget utanför UFC, med WAMMA i åtanke. Detta är Del 1 av 3.



The Heavyweight Division

Fedor reigns supreme. Det var väl ganska väntat egentligen, men matchen gick inte som man tänkt sig ändå. Jag hade redan innan matchen gick av stapeln en föraning om att Arlovski skulle kunna ta hem det just med sin boxning. Fedors stil är vild och öppen, aggressiv och kraftfull. Någon väl lärd i the sweet science skulle kunna använda sig av det och rent av knocka Fedor. Sen började det tom se ut som att det skulle hända. Fedor såg osäker ut och Arlovski såg samlad ut. Fram till Arlovskis mentala sammanbrott satt jag och tjöt mot min polares extremt stora LCD-tv i förhoppning och förvåning. Men det gick ju som det gick med det.

Fedor är fortfarande kungen, men han är inte längre kungen över det stora PRIDE-riket, utan snarare de rykande ruinerna efter det. Det finns ingen tungviktare utanför UFC som kan ge honom en run for his money längre. Med Fedors fysik, dedikation och färdighet har han potential att fortsätta vara kungen av tungvikt väldigt länge.

Arlovski visade dock tydligt vart det är möjligt att slå Fedor. Hans boxning är inte komplett. Man kan argumentera för att argumenten om boxning är bullshit eftersom det här är MMA, men jag köper inte det för en sekund. Fedors framgångsrika och aggressiva stil med snabba, wide punches med mördarinstinkt bakom de i all ära, men en mer teknisk mma-utövare med kyla, kontrol och kraft (Arlovski utan selfdestruct mode) har en ytterst god chans att spöa Fedor. Rampage vs Wand kommer till åtanke, vilket principiellt sett är samma sak. Jag är övertygad om detta och det är ju enkelt att vara när det kommer dröja länge innan vi ser en så bra tungviktare. Men tänk er själva vad en Rampage eller en Rashad eller en GSP skulle göra mot en motståndare med Fedors explosiva och vida stil i deras respektive viktklasser. LHW och WW-Fedor skulle sitta med en ispåse i nyllet och undra vad fan som hände ganska fort.

Men hur ser tungviktslandskapet utanför UFC ut? Inte särskilt lovande om man som jag vill se Fedor spöad.


Josh Barnett

Fördelar: Barnett är en kunnig brottare och submission-utövare med dedikation, fysik, träningspartners och vilja. Fedor har visserligen aldrig blivit submitted i tävling, precis som han inte heller blivit knockad. Men om det är någon fördel Barnett öht har är det på marken och med submissionkunskap.

Nackdel: Fedor är som sagt aggressiv och kraftfull stående. Yvel har inget takedown-skydd i sin arsenal, men det har däremot Fedor, blandat med mycket bra brottning också. Barnett kommer att ha ett helvete att få ner Fedor på marken, och väl där kanske han inte heller kan avsluta trots att han är aktiv i alla positioner.





Paul Buentello

Fördel: Precis som Arlovski så är Buentello en mycket mer samlad och teknisk boxare än Fedor. Kiril Sidelnikov är medveten om detta, som vi såg. Han piskade upp Baby-Fedor som en man som läxar upp ett barn. Det går åtminstonde att föreställa sig en samlad Buentello som boxar till sig tre ronder mot två, och vinner ett decision.


Nackdel: Buentello är ingen groundfighter. Alls. Han har kanske ett utvecklat takedownförsvar, men att undvika att bli nertagen i fem ronder klarar nog ingen. Väl där skulle det sluta snabbt. Dessutom saknar Buentello kanske någon definitiv knockout-kraft, så någon stopp-vinst i en fantasimatch mot Fedor finns inte ens på kartan tyvärr.






Andrei Arlovski rematch

Fördel: Boxning, åter igen. Vi såg att han med teknik, rörlighet och snabbhet fick Fedor att framstå i dålig dager de första minuterna.

Nackdel: Men det var ju det där med hjärnan. Arlovski kan nog inte vara samlad nog för att kunna dra ut en TKO eller rondvinst mot Fedor. Dessutom finns också chansen att det hamnar på marken, och på rygg mot Fedor tror jag att Arlovski skulle gå åt ganska fort också.





Alistair Overeem

Fördel: Om vi nu ponerar att Overeem inte får ihop det med UFC finns här iaf en intressant contender till Fedors WAMMA-titel. Overeem har mycket bra muay-thai och våldsam kraft i alla lemmar. En välriktad spark, krok eller ett knä skulle kunna stava Fedors första KO-förlust. Overeem är heller inte likt många ensidiga fighters helt vilsen när det hamnar på marken.



Nackdel: Min första fråga här är Alistairs cardio. Han har packat på sig monstruöst med muskler de senaste 3 åren och det måste ha påverkat hans conditioning. Han skulle ha kanske två ronder max på sig mot Fedor innan han var slut. Sen skulle han nog, trots att han inte är helt vilsen på marken, också vara ganska avslutad om han hamnade på marken med Fedor, som kan styra och ställa med positioner, ground and pound och snabba submissions där.











The Rest

Vilka har vi kvar då? Det finns Antonio "Junior" Silva från ATT, som har ett bra record och övertygande vinster. Han har dock hamnat i blåsväder med dopingskandaler osv.

Sergei Kharitonov finns nånstans därute, likaså Rothwell och Nelson från IFL. Men de har inte heller vad som krävs riktigt. Jag kan underhålla tanken att Kharitonov skulle ge Fedor problem, men Rothwell eller Nelson ger jag inte mer än the usual "strikers chance".

Sen har vi en mängd tungviktare som faktiskt inte ens är värda att nämna i det här sammanhanget.



Slutsats

Som en väl disponerad rapport kommer också en slutsats när det drar sig mot slutet på analysen, och jag kan väl inte göra mer än att återupprepa vad jag sa i början. Fedor är inte i UFC, och således är Shane Carwin, Brock Lesnar, Frank Mir och Gabe Gonzaga inte aktuella, vilket är förbannat synd. Fedor är kung över resten av världens tungviktare just därför, för att han inte kan mäta sina krafter mot många av världens top 10 tungviktare.

Fedor skulle spöa de också, säger du? Ja men det spelar ingen som helst roll. Mätningsmässigt är han fortfarande avskuren ifrån dessa motståndare och en match kan öht inte hända ännu, och det överskrider på alla sätt och vis Fedors fanbois hävdan om att han skulle köra över Mir och Lesnar. Så länge det inte finns enighet kommer ingen champ vara definitivt bäst. Tungviktsklassens stora splittring gör inte saken bättre. Jag kommer i nästa kapitel också tala om Lätt Tungvikt, där läget är väldigt annorlunda då UFC äger nästan all talang i den divisionen. Men tungvikten är som sagt djupt splittrad, och så länge den är det kommer Fedor inte vara lika mycket champ som han var i PRIDE då Sylvia lök-jabbade Monson i ansiktet i UFC.

Allt handlar enligt mig om läget i det stora hela, världen över, i alla organisationer sammanlagt.

UFC 93:

Som jag börjat mina typ tre senaste inlägg i den här bloggen så är det med en ursäkt för att jag uppdaterar så förbannat sällan. Men det är digra tider med försenad C-uppsats och nya kurser på universitetet. Dessutom går mycket av tankarna kring MMA direkt till det nya projekt jag smått planerar.

Men så kom UFC 93, och så måste man ju skriva något om man ska kunna kalla sig intresserad och aktiv i bloggvärlden.


Några utav följande funderingar och uttalanden kommer nog vara hutlöst spekulativa och kontroversiella till sin natur, och saknar förstås någon vetenskaplig basis förutom att "I just call's em like I see's em." Dessutom finns det inte så mycket att säga om vissa fights, om man inte vill vara överanalytisk och redundant, men here we go.


Först och främst

vill jag säga att matchen mellan Marc Coleman och Shogun är ett tragikomiskt lågvattenmärke i UFC's historia, och den hårdaste smällen PRIDEs gamla fighterbas behövt ta på länge. Det var visserligen inte allt för länge sedan Kalib Starnes gjorde om oktagonen till ett motionsspår, men det var senaste gången fram tills i söndags som jag blivit förbannad av att se på UFC.

Mark Coleman går inte längre att tala om som någon som är "over the hill". Det begreppet reserverar man till fighters som Chuck Liddell eller Wanderlei Silva. Mark Coleman har nått slutet på den proverbiala kullen och är från toppen inte ens synlig längre, så vad han egentligen gör som co-main event på en UFC-gala kan man bara gissa sig till är för att sälja biljetter.

Samma sak är jag nästan sugen på att säga om Shogun. Han är inte över kullen på samma sätt, utan har bara ramlat baklänges och är för lat för att ta sig upp igen. Han gassade rejält mot Forrest, och jag trodde faktiskt att han skulle ta sig själv på lite större allvar den här gången. Men när jag såg hans armar hänga och hans öppna mun i rond 2 trodde jag fan inte mina ögon. Han hade gassat lika hårt, fast den här gången mot en motståndare han borde kunna ha gjort sig av med i första ronden genom en kristallklar knockout. Men så går det väl när man plötsligt måste lägga designer-steroider och annan doping på hyllan, och stå för all sin framgång själv.

Jo, jag sa det. Det sägs överallt på forum osv också, och jag är väl iaf lite sugen på att tro på det. I Pride, I Japan, har man inte alls likadan kontroll på dopingen. Mark Kerr är väl ett bra exempel, så som han pumpade sig full med smärtstillande medel och god knows what else. Team Hammerhouse slogs i Japan hela gänget, och de är väl kända roidpumpare om något. Kanske är det så att många fighters där var så dominanta just av den anledningen, att det inte var lika hårda kontroller. Det skulle vara en bekväm förklaring för varför Shogun är i patetisk form när han slåss i UFC. Det är helt enkelt för jobbigt för den här strandraggaren att komma igång och träna utan that special something.


Åter igen, en bekväm förklaring, och en ytterst spekulativ sådan utan några bevis. Men det skiter jag i, för jag är så förbannat besviken på att en ung och talangful snubbe som honom just nu hänger på toalettsitsen. Dana White måste ha lyst som en sol när han såg Shoguns usla form och sagt "Feed his ass to Chuck". Chuck är over the hill, men han tar fighting på allvar och är utan tvekan en farlig striker. Om inte Shogun kan samla ihop sig och komma i sitt livs form mot Chuck Liddell så kommer någon dra i spaken och spola ner Shogun i den där toaletten... Och det är fan inte mer än rätt om han inte kan komma i form.



Sen har man snackat om hans knä-problem mot Forrest, och det dras fortfarande upp som en anledning till hans usla form. Men den berättelsen köper jag inte ens på rea. Jag skulle däremot kunna köpa att hans knän är fucked up för att han med hjälp av doping och annat körde sin kropp så hårt i väggen borta i Japan att han helt enkelt är slut när han inte får hjälp av drogerna.

Hörde ni hur han frustande, illa grinande och slutkörd sa att han är tillbaka och är 100% åt Joe Rogan? Ja jag säger då det. Vilken jävla skitmatch, och vilja jävla skitfighters. Om Coleman vill slåss igen ska han göra det mot andra seniorer, men helst lägga av helt och hållet. Shogun behöver självdistans nog för att kunna sluta leva i förnekelse över sin fullkomligt usla UFC-karriär. Han behöver lämna folket runt om sig, managers, tränare och hela gänget och sätta sig på knä framför Extreme Couture eller American Top Teams representanter och be de om hjälp innan hans karriär är helt slut.


Resten av UFC 93:

Det var en helt okej gala förrutom den travesti som utspelade sig som Co-Main Event.

Rich Franklin fick spö, och domaren som gav honom varje rond behöver undersökas och utefter det antingen avskedas eller utbildas i hur man dömmer MMA. Franklin verkade inte våga öppna up riktigt i rädsla för Hendos högerslägga och då slutade det som det gjorde. Lite lustigt att Dan tydligen efter matchen sade att han inte brukar gilla att lägga det i domarens händer, när han ofta har talats om som Decision Dan på flera ställen på nätet. Men han vann iaf, ganska övertygande. Synd för Franklin, men han är kanske inte helt slut som 205 lbs ännu.

Marcus Davis hade fin teknik mot Chris Lytle och det var en relativt underhållande fight, men ändå inte så intensiv som de utlovat. Davis var rädd för Lytles kraft i början av matchen, men när han väl öppnade upp med kombinationer var det vackert att se på. Mark Delagrottes träning har gjort Davis standup till något fascinerande att se på, där teknisk boxning blandas med muay-thai. Lytle verkar bekväm med att kasta rallarsvingar och slåss på sitt väldigt amerikanska sätt, och det är inget fel med det. Han verkar inte ha ambitioner för ett bälte, och om han känner att det räcker att vara en underhållande fighter så varför inte.

Denis Kang är det riktigt synd om. Det gör faktiskt ont i mig att se en så talangfull snubbe åka dit sådär gång på gång. Belcher såg förjävlig ut i sin standup i början och Kang såg väldigt teknisk och bekväm ut med några fina kombinationer som med lite tur kunde ha träffat och avslutat matchen. Men tur är ju inte på Kangs sida, och det var en av anledningarna till varför jag satte pengar på Belcher. Jag trodde dock Belcher med sin utvecklade muay-thai skulle avsluta Kang mot de senare ronderna. Det såg ju mörkt ut till en början med den prognosen, men sen gick det som det gick. Belcher satte dit honom med en tight giljotin, och bankade mig några hundra spänn med det. Jag klagar inte, men fan alltså. Stackars Kang.

Palhares påminner lite om en Paulo Filho fast med bättre BJJ. Hendo gjorde ett bra jobb med att hålla sig undan hans otäcka BJJ-kunskaper men sämre gick det väl för Jeremy Horn. Dominant är ordet, och det ska bli väldigt roligt att se vad Palhares kan göra framöver i UFC.

Boxningens renässans?

Eftersom det vart inläggstorka och jag inte haft något väldigt vettigt att skriva senaste tiden, så tänkte jag ändå posta en liten summering av en tankegång jag hade härom kvällen.

MMA evolverar väldigt fort. Vi kanske inte lägger märke till det särskilt mycket, men jag tror ändå det händer en del med sporten. Däremot är det kanske inte en rent teknisk evolution jag tänker skriva om nu, utan mera en förskjutning av begrepp i sportens diskurs, som jag själv upplevt (eller kanske inbillar mig uppleva).

För bara en sisådär två eller till och med ett år sedan var det stora ordet "cross-training", och man diskuterade hur fighters som fokuserade mest på en disciplin var påväg ut ur sporten. Det gällde att man var vältränad i BJJ, Muay Thai, Brottning och Boxning.

I guds år 2009 känns det dock som att "cross-training" är ett vedertaget begrepp som alla förutsätter i en MMA-utövare. Han tränar i alla aspekter av sporten, och kanske man inte längre ens behöver dela upp sporten, utan helt enkelt säga att man tränar MMA. Det ena begreppet innebär mer eller mindre det andra.

Men det är alltid någon av aspekterna som är i hetluften, och den senaste tiden har jag verkligen lagt märke till boxningen.

Quinton Jackson använde sig av sin överlägsna boxningsteknik för att lägga ner Wanderlei Silva medvetslös på mattan, och ett antal månader innan det pratade man redan om BJ Penns suveräna boxnings-showcase i matchen där han dominerade Sean Sherk stående. Just nu är också en förändrad och förbättrad Andrei Arlovski påväg till sitt livs match mot Fedor Emelianenko, och Arlovski har växt som mest i sin boxningsteknik. Det var en del nyhetsnotiser när han lärde sig mer om "the sweet science" tillsammans med välkände boxningstränaren Freddie Roach.

Så vad som verkligen pockade på min uppmärksamhet när jag upptäckte att jag noterat de här förändringarna i diskussionen kring MMA, var detta:

Kan det vara så, att boxning som disciplin är och kommer att bli mer viktig att vara speciellt tränad i, när status quo är att alla MMA-fighters är cross-trained? Händerna är ändå det primära och mest använda vapnet när fighten befinner sig i stående position.

Mitt resonemang har ett ganska stort hål dock. Ett övertag för att man är bättre i något är ändå alltid ett övertag, oavsett cross-training eller inte. Är något bättre på BJJ än sin motståndare, så har han ett övertag där osv. Men om man ser till det stora hela, och ser på alla bra fighters som cross-trained, så tror jag man kan föra ett ganska övertygande resonemang om att en fighter på elite-nivå har mer nytta allt som allt av att ha en edge i boxning än att ha en edge i t.ex. BJJ.

Förövrigt så tror jag också att min reaktion på boxningen inom MMA som den är nu är en produkt utav att den aldrig riktigt talats om på samma sätt förrut. Den var lite i skymundan, lite självklar, men också lite dammig och gammal. Men nu är den påväg tillbaka, vilket är själva titeln på mitt inlägg, och jag tror vi kommer att få se två till levande bevis på att boxning är all the fuzz inom MMA nuförtiden när BJ och Arlovski ger sina respektive motståndare ganska stora svårigheter med sin boxningsfärdighet.

Funderingar vid årets slut: UFC 92

Lite senare än de flesta MMA-sidor kan man tycka, men jag är ingen nyhetsbulletin och har lite annat att göra emellanåt. Men UFC 92 var iaf en av de bästa mma-galorna på väldigt länge. Viktiga vinster för sporten och fighters, och jag lyckades mer än dubbla min hundralapp jag satte in på Betsson, mest tack vare Frank Mir. (För 4x pengarna var det värt att sätta hur mycket som helst egentligen).

Det var ju i huvudsak tre av matcherna i UFC 92 som hela mma-världen väntade på kring den 27:e. Alla testosteronpumpade Wanderlei-fans smackade självsäkert med munnen när The Axe Murderer skulle demolera Rampage för 3:e gången, och jag tror faktiskt att den fighten var den stösta under hela kvällen. TUF 8 avslutades när coach Mir och coah Nogueira tillslut möttes, och hela amerikas favorit Forrest Griffin skulle upp till bevis mot den obesegrade och giftiga Rashad Evans. Kvällen slutade snopet på många sätt.

"Rampage" Jackson vs. Wanderlei Silva

Ja, det finns kanske inte allt för mycket att säga om den här fighten egentligen, utan den är snarare intressant på det sättet den hade effekt på många mma-fans. Efter Quintons psykbryt och vansinnesfärd på motorvägen trodde många att Rampage skulle göra en likadan mental straffrunda som efter hans förluster mot Wand i PRIDE, och jag trodde lite att han skulle göra det också. Finna Gud igen, gå några dåliga decisionmatcher och vara allmänt oinspirerad. Tankesättet att historian kommer att upprepa sigsjälv är väl ganska klassiskt, men det säger också emot att människor ska kunna utvecklas och bryta mönster.

Jacksons fysiska färdigheter har jag aldrig tvekat på. Sen han träffade Juanito Ibarra har hans boxning förbättrats något enormt. Han har bra försvarsteknik och om han hittar sin rythm ordentligt är hans timing skarp som ett rakblad. Den här fighten var bara mental för Rampage. Skulle svårigheterna tynga ner honom igen eller hade han utvecklats och blivit starkare. Svaret kom ganska fort.


Jag är inget stort Wanderlei-fan. Han verkar vara en väldigt trevlig snubbe, och är alltid underhållande, så vad mer kan man kräva? Ja, egentligen inte något mer kanske, och det är väl därför han har så många fans. Jag tror dock många av hans fans är köttskallar som gillar honom för hans brutalitet i ringen, och hela myten kring honom som just yxmördaren. Men ta en titt på hans record. Hans knockoutvinster är många, men man kan om man vill ganska lätt föra argumentet att Silva varit ganska överskattad. Jag vill inte påstå det dock, hans vinster mot Sakuraba och Jacksson är kvalitetsvinster, och han har många fina knockouts på sitt record, men de allra flesta av dessa knockouts är emot japaner vars stand-up skill passat som hand i handske för att bli KTFO'd av Silva. Utöver fighters som Yuki Kondo eller okända namn tidigt i hans karriär så har Wanderlei TKO eller KO-vunnit över följande mer eller mindre kända fighters:

- Mike van Arsdale
- Guy Mezger
- Quinton Jacksson

Det här bevisar ju egentligen inte mycket, men jag vill bara påpeka detta faktum till hans fans som jag nonchalant kategoriserar som "kötthuvuden" (som jag i min naivitet tror kanske läser min blogg). En anledning att han inte kunnat vinna över mycket annat än japaner med dålig standup de senaste 6-7 åren, och samtidigt förlorat mot fighters som Mark Hunt, Ricardo Arona, Cro-Cop, Hendo, Chuck och nu Rampage, tror jag kan vara att han helt enkelt är förutsägbar.

Wanderlei har vunnit massor med framgång på sin stil, och är alltid underhållande, win or loss. Men han har samtidigt alltid kört på samma kort, och jag tror allvarligt talat att det är därför han har börjat förlora den senaste tiden. När man ger järnet med sin aggressiva muay-thai mot någon som har tränat stand-up länge som också har ett kallt huvud, så är risken större att man själv blir knockad. Om Wanderlei haft ett kallt huvud och applicerat en s.k. gameplan mot Rampage tror jag han hade vunnit igen. Hade han hållit sig utanför the pocket och fortsatt sparka mot sin motståndares bräckliga små ben, så hade han utnyttjat Quintons mer eller mindre frånvarande muay-thai färdigheter. I rond två och tre hade Rampages rörlighet varit avsevärt mindre om han fått in några snygga leg-kicks, och då hade kanske hans aggressiva stil kunnat vinna honom matchen. Men nej, Wanderlei var Wanderlei, och tyvärr så förlorade det honom matchen.

Men att Wanderlei är The Axe Murderer är vad som vunnit honom så många fans, och det är långt ifrån bara vinsterna som gör en fighter. Han är en av de största någonsin, faktiskt större än Rampage ur många synvinklar. Han är så satans underhållande. Men allt jag skrivit ovan är ur matchvinnande synpunkt i dagens MMA-klimat, och där är Wanderlei inte helt komplett. Den här matchen var ett möte mellan samma Wanderlei fast med 4 år på nacken och en mycket mer utvecklad Rampage i jämförelse. (Sen kan man kanske argumentera vart den här utvecklingen jag nämner har tagit plats. Wand har nog tränat och lärt sig en hel del sen senast också, men vad som gjorde den här matchen var att Wand helt enkelt blev för ivrig och gick till det han kan bäst; att anfalla hänsynslöst)

Jag vet att det är ett känsligt ämne för många nu, och jag vill inte göra alla Wanderlei-fans arga, men riskerar det nog ändå då Wand har en stor skara rabiata nuthuggers. Om ni som läser detta blir arga så tror jag arrogant nog att det är för att det finns sanning i vad jag säger och ilskan är dold förnekelse, om ni nu inte blir upprörda över att jag slänger alla Wands japanska motståndare lite i samma hög. Men sen är jag också utav den skolan att jag tycker att ifrågasättande och debatt-uppvigling nästan alltid är bra, för att då uppstår en dialog och ett utbyte. Om någon vill försvara Wanderlei och kritisera min grovhuggna och korta analys av hans record så tar jag emot det med öppna armar, för jag påstår inte på något sätt att jag har rätt; jag bara tar tag i en lös tråd jag ser och börjar rycka. Det betyder ju inte att jag löser nån slags härva.


Frank Mir vs. Antonio Rodrigo Nogueira

Den här matchen gick om något ännu mindre som folk hade förväntat sig, och gav befog för det jag har sett i Nogueira i hans senaste 3-4 fights. Många andra har säkert tänkt det också, så det är lika bra att jag bara säger det:

Nogueira börjar påminna om en klassisk "gammal" fighter. Han verkar slö, pratar med blott en ledtråd av sludder och har inte sett alls lika kvick ut ända sedan matcherna mot Barnett i PRIDEs sista dagar. Precis som en mängd gamla boxare, så börjar han visa tecken på samma sorts slitage.

Men jag tar ingenting ifrån Mir. Han var väldigt väldigt imponerande, och har nu för mig blivit en av de mest intressanta heavyweightkillarna i sporten. Jag tycker han betedde sig som lite av ett arsel på TUF8, och gillade honom inte riktigt där, och trodde han skulle bli ägd av Nogueira. Bland det bästa som finns att bevittna som MMA-fan tycker jag är när någon vinner på det här viset och bevisar att alla som tvekade hade fel, med sådan bravur. Han såg otroligt skarp ut och kastade verkligen kombinationer på rätt sätt. Inga one-shots för att sen kliva ut igen, utan snygga och tekniska slagkombinationer. Jag håller nästan aldrig favoriter numera, utan låter alla fighters tala för sig själv. Frank Mir sa åt mig en hel del här, och han förtjänar varenda uns av den här vinsten då han verkligen har jobbat hårt. Jag hoppas verkligen på honom mot Brock, men säger samtidigt och alltid utöver förhoppningarna att bäste man alltid ska vinna. Det var verkligen fallet i den här matchen iaf, då Mir helt enkelt tog matchen ifrån Nogueira med teknisk aggressivitet och målmedvetenhet. Han gav mig också några hundra extra i spelkassan.


Forrest Griffin vs. Rashad Evans


Den här matchen gick däremot precis som jag trodde, bara att Rashad tog lite längre tid på sig. Många trodde att Forrests "scrappy" karaktär och storlek skulle vara motmedlet till Rashads segertåg i UFC, men jag undrar lite om de inser att Rashad spöade en mängd mycket större killar i TUF2 och har sedan dess blivit många gånger bättre på nästan alla aspekter i hans game. Jag tror att Greg Jacksons camp i New Mexico ligger bakom vinsten också, då de alltid kommer in med suveräna gameplans. Forrest styrde matchen först med förväntade legkicks och kombinationer, och Rashad kände efter innan han sedan avslutade övertygande. Jag måste dock säga att jag inte är helt okej med Rashads clownfasoner när han tog sig i skrevet osv, vilket talar om en ganska impulsiv personlighet. Om han kastar ifrån sig sådana saker i stridens hetta så finns det i framtiden också en chans att han gör ännu värre misstag för att han får den där impulsen att slå sig på bröstet och larva sig för att dissa sin motståndare. Jag utbrast själv under den matchen rakt mot skärmen något i stil med "Men fyfan, knocka den där jävla clownen förihelvete!".

Men det är svårt att tippa emot någon som aldrig förlorat, för man kan inte riktigt erinra sig deras svagheter på samma sätt. Efter Jardine-matchen visste man ju att Forrest kan bli knocked out om man träffar bra, så det var så jag såg matchen spela ut och det var så det blev. TKO för Rashad, och ett välförtjänt bälte av både fightern och hans tränare.


Annat:

Förrutom de tre matcherna ovan så har jag dessa korta kommentarer om resten av galan:

• Patrick "HD" Barry verkar vara ett ruggigt lovande heavyweight-prospekt. Matchen i sig visade inte mycket, förrutom att norrmannen Dan Evensen inte har ett skit i UFC att göra. Jag skrattade ganska högt när han bara möljböx gick emot Berry för att få nån slags halvtaskig clinch och sen göra... ja... något. Men Berrys teknik syntes iaf, och att han verkar ha väldigt hemska intentioner bakom sin standup. Han tog i HÅRT, och jag ser fram emot att se honom igen.
• Cheick Kongo såg ganska vass ut, och hans ground and pound uppvisning i slutet var rent utsagt otäck. Jag vill se Kongo mot vinnaren av Shane Carwin och Gabe Gonzaga, en match vi ska få se i Mars om jag inte minns fel.
• Antoni Hardonk såg okej ut, men inte mer. Men jag hoppas han får fortsätta berika tungviktsdivisionen i UFC samtidigt som han utvecklar ett bättre groundgame. Hans legkicks är underhållning nog för att ha kvar honom.
  

Affliction: Day of Reckoning

Ja, det har varit lite inläggstorka ett tag, mest för att det inte händer så mycket i MMA-världen. Snart har vi UFC 92 följt av K-1 Dynamite!! och Sengoku No Ran 2008. De senaste två kommer jag nog inte mer än titta på, men UFC 92 blir ju högintressant och kommer nog på ett eller annat sätt göra stora nyheter.

Men personligen längtar jag till om en månad ungefär, den 24:e Januari. Jag uppskattar UFC väldigt mycket, men det finns många bra fighters utanför Zuffas kontraktsfolder och på Afflictions nästa gala kommer vi få se ett flertal av dessa.

Som alla vet så kommer Fedor Emelianenko att försvara sitt WAMMA-bälte mot Andrei Arlovski. Det här med WAMMA känns ju ganska inkonsekvent, och det är iofs lite lustigt att Fedors skalp känns mycket viktigare än bältet. Jag skulle säga att bältet öht inte spelar någon roll i det här fallet. Det är en ganska unik situation där bältet är fullkomligt underordnat fightern som äger det. Om Arlovski vinner är WAMMA-titeln något väldigt få kommer att ens tänka på.

Nåja. Här följer en kort analys av varje fight jag personligen finner intressant, med mina förutsägelser inkluderat.



Fedor Emelianenko vs. Andrei Arlovski

Det är som vanligt när det nalkas Fedor-fight, att alla drar Chuck Norris liknande skämt och gör avgud av Fedor. Om jag vart en casual MMA-bloggare med typisk jargong hade den här analysen t.ex. innehållet ett ord, vilket förstås skulle varit "Fedor", and thats it. Men jag låter bli, för att ingen är oslagbar. Många hjältedyrkande Fedorfans kände säkert en klump i magen när de hörde att han fått pinne i en Sambo-match. Jag höjde kanske ett ögonbryn i ett "det var som fan", men det var föga förvånande. Ju längre det går så känns det som att det blir större chans att en legend som Fedor kommer få spö.

Jag tror på Arlovskis chanser om han håller fighten stående och cirkulerar och helt enkelt boxas bättre än Fedor. Sen kan man lägga till att Arlovski aldrig blivit submittad, och nog kan en hel del av Fedors sambo-tricks.

Men om det är någon som ska submitta Andrei Arlovski så är det Fedor, eftersom vi inte lär få se en match mot Nogueira på ett tag. Sen ser jag också Andrei som lite vekare mentalt. Han har känts lite harig ända sedan Sylvia tog hand om honom. Den explosivitet och aggressivitet jag minns från tidigare UFC har inte varit där. Fedors rykte kan ta sig in under hans skinn, och om Fedor tar kontrollen snabbt i matchen som mot Sylvia, så tror jag inte mycket på Arlovski. Fedor kan vinna på alla sätt, men jag tror bara Arlovski har ett, och det är ett decision efter en mestadels stående match, eller rent av en punchers chance med en stjärnsmäll som knockar Fedor.


Här blir det lite av en chansning, men jag tror att Fedor vinner via submission sent i matchen.


Josh Barnett vs. Gilbert Yvel

Jaha, Gilbert Yvel är tillbaka alltså. Det blev en lite uppståndelse kring detta pga killens seriösa problem med att kontrollera sin aggressivitet. Han har knockat domare och petat ögon en hel del, och verkar inte vara en särskilt sympatisk eller för den delen klipsk man.

Det här är en ganska klassisk matchup som man oftast vet hur den slutar. Barnett är en väldigt bra MMA-fighter. Han är välrundad och kan ta matchen vart den nu än hamnar. Men vi vet också att han är flera solår framför Yvel när det kommer till marken, och där kommer vi nog se matchen hamna rätt fort. Som sagt, klassisk matchup lär föda klassiska gameplans. Yvel kommer försöka knocka Barnett, och Barnett kommer försöka ta ner Yvel och submitta honom.

Jag tror inte att Barnett kommer go Ken Shamrock och vilja stå för att bevisa sig själv. Han kommer att ganska lätt ta ner Yvel och förmodligen jobba fram en kimura från sidemount, precis som mot Alex E. och Mark Hunt. Yvels ända chans är knocken, och händer det så händer det. Men jag tror inte det. Barnett via submission, första ronden.


Vitor Belfort vs. Matt Lindland

Det här är en ganska typisk sådan match som jag inte känner mig så intresserad av. Både Belfort och Lindland är over the hill och inte på något sätt aktuella för en top 10 lista. Detta behöver förstås inte betyda att sådana fighters behöver vara tråkiga. Många utav UFC's mest underhållande fights kommer i deras undercard ifrån obeprövade snubbar. Men Belfort och Lindland känns för sega för att underhålla.

Troligtvis kommer Matt Lindland att ta fighten till marken efter lite sloppy exchanges stående. Om jag går på magkänslan så säger den mig att fighten inte kommer att vara särskilt rolig att titta på. Lindland tar hem ett decision om inte Belfort vinner på knock.


Renato "Babalu" Sobral vs. Thierry Rameau Sokoudjou

Som bekant så skulle Babalu egentligen gått en match mot Matt Lindland på denna gala, men planerna blev förstås ändrade. Tror det var tur för Lindland, för Babalu har gått bra den senaste tiden och hade nog submittat den gamle Team Quest medlemmen. Men Babalu får istället ta sig an en annan Team Quest medlem i Sokoudjou.

De senaste gångerna man sett Sokodjou slåss har det varit flashigt och hoppigt stand-up spel från hans sida. Explosivt och snabbt men inte särskilt effektivt. Men jag tror lite att det kan vara hans väg till vinst mot Babalu, som fler än en gång fått smaka efter att vind för våg kastat sig in i våldsamma exchanges med bättre boxare än honom.

Som i min tidigare analys av Babalu som ni kan läsa nedanför, så tror jag att det bara handlar om Babalus dagsform. Kommer han med en rejäl gameplan tror jag att det kan gå hans väg, men är han jumpy och pumped up för fighten så tror jag att han kommer göra ett misstag mot Sokoudjou.

Det är en svår fight att gissa den här, men jag tror Babalus senaste vinster kommer ge honom bra vind i seglen för den här, och han kommer att skicka Sokodjou till la-la land sent i matchen med något slags bloodchoke. Armtriangel kanske. Eller en fin Brabo-choke om jag får göra en request.


Chris Horodecki vs. Dan Lauzon

Chris är den jag sett mest av här, helt klart. Dan Lauzon har haft goda framgångar i bl.a. WCF organizationen och avslutat alla sina fights där innan domslut blivit aktuellt. Men kort och gott så tror jag att Horodecki är för bra för honom, och att hans självförtroende ifrån de mindre galorna kommer att resultera i en KTFO-förlust för honom.

Chris Horodecki via en hightlight-reel knockout någonstans efter första ronden.


Paul Buentello vs. Kiril Sidelnikov

Kiril Sidelnikov är den fighter som kallas för Baby Fedor, och det säger väl en hel del om en fighter. Sen om det är hype eller inte återstår att se, men den här unga ryssens record är väl inte fullt så övertygande på 5-2-0. Han har dock alla sina fem vinster på knockout eller TKO, vilket talar om att han iaf har en hyffsad chans mot en slugger som Buentello.

Jag tror att det är lite nerver för Sidelnikov att komma till en stor gala i USA. Buentello är en riktigt rutinerad standup fighter, och jag tror att den stora galan och Buentellos rutin blir för mycket för ynglingen. Buentello via TKO i senare skedet av matchen. Kanske ett decision.


Antonio Rogerio Nogueira vs. Vladimir Matyushenko

Detta är en fight jag personligen tycker borde ersätta Lindland och Belforts fight på deras main card. Men istället går den här på HDNet-sändningen och inte pay-per-view. Det är lite synd, för både Lil'Nog och Vladi är två fighters som jag tycker är mycket mer intressanta än Lindland/Belfort. Vladi har fortfarande LHW bältet ifrån det defunkta IFL och har sedan sin förlust mot Andrei Arlovski på UFC 44 rackat upp en vinst-streak på åtta fights. Detta har varit i IFL mot fighters som man kanske inte sätter där längst upp i talangträdet, men det har ändå varit åtta vinster i rad, varav bara två via decision.

Rogerio Nogueira är däremot a different kind of beast, så att säga. Efter att ha tränat med Brazilian Top Team är han nu hos storebror Rodrigo på "Team Nogueira" med t.ex. Anderson Silva och Junior Dos Santos som släkte lyset för Fabricio Werdum för ett tag sedan. Han är en otroligt välavrundad fighter med seriösa skills både på marken och stående, och jag tror att han kommer vara för mycket för Matyushenko den här gången. För de har slagits en gång förrut, och då tog Vladi hem ett decision. Men Rogerio har utvecklats på de 6 år som gått, och han vinner ganska ledigt ett decision tror jag.

The Ultimate Fighter: Kontrovers

Förrutom att presentera fighters till UFC så skapar defenitivt The Ultimate Fighter debatt. Detta är en debatt som jag tycker stärker mitt tidigare inlägg om såpans position som just ett TV-program som vill ha ratings.

Frank Mir lägger på sitt bästa serious-face och ger ett smått insiktsfullt inlägg om kontroversen kring Junie Brownings fasoner i huset:

Watch EXCLUSIVE! FRANK MIR REVEALS THE TRUTH ABOUT JUNIE BROWNING & TUF 8 on RawVegas.tv

Okej Frank, fair enough. Man måste kanske rentav vara mentalt stabil och svinseriös för att kunna vara en fighter på din nivå, vi förstår. Din retorik är oklanderligt mans-manlig och amerikansk.

Men visst. Han berättar ju precis hur det är. Man måste tänka på att det är en väldigt uppenbar konstruktion, hela huset och hela programformatet. Det finns alkohol bara av en anledning: tittarsiffror. Junie fick stanna efter sina utbrott av endast en anledning: tittarsiffror.

Träningslokaler med bra utrustning och suverän coaching är något som är väldigt bra för alla som kommer med i såpan, medans huset de bor i är en slags kaotisk, bräcklig och hal teaterscen där du kan bli kändis om du vill det illa nog, men förmodligen inte leder till mer än att du på ett eller annat sätt kommer dratta på arslet och ge sådana tittare som gillar Idol-audition-humor ett gott skratt. Själv tycker jag att hela det konstruerade mänskliga dramat med såpa-hus boende och sprittillförsel är fullkomlig hästskit.

Här och var på nätet så har folk ställt sig frågan vad detta gör för sporten. Bill O'Reily och annat extremist-slödder får ju god vind i seglen av att se det outbildade husvagnspacket de ser i Junie gå bananas och kasta glas. Han ger en god stereotyp för sportens motståndare att vifta runt med. Personligen förstår jag knappt att det finns kontrovers om MMA fortfarande, och hoppas naivt att alla ska ha en liberal och utbildad syn på det hela. Men vi lever fortfarande i en tid då 50, 60 och 70-talisterna är vid makten, vilket innebär ett paradigm där tom boxning känns våldsamt (vilket är oändligt ironiskt med tanke på att det faktiskt är många gånger om farligare än MMA). Men med ekonomisk statistik bakom sig kommer nog inte stofilhögern hota MMA även om de kan peka på Junie Browning och säga att UFC är en arena för barbarer och sociopater att slåss i. Fortfarande kanske naiv, så tror jag att det inte spelar någon jävla roll över huvud taget, och att människor som Bill O'Reily efter sina hysteriska utfall kan få en liten nedlåtande klapp på kinden istället för gehör.

Ärligt talat så tror jag att debatten om sportens våldsamhet och legitimitet är förbi. Den tillhörde debatten kring UFC 1 och flygande sumo-tänder. Så därför tror jag inte att kontroversen är så farlig ändå, utan att vi som vanligt bara behöver distansiera oss lite och ta en sansad titt på saker och ting. Det är bara en jävla dokusåpa. Folk knullar och pissar och spyr i TV i hundratals andra dokusåpor och det är skandal hit och chock dit, upp och ner på löpsedlarna. Att en bi-polär / borderline drabbad redneck kastar ett glas i TV skulle kanske varit dåligt för sporten för 10 år sedan, men nu är det inte mer än en axelryckning i min mening.

The Ultimate Fighter: Analys

Förra helgen avgjordes säsong 8 utav The Ultimate Fighter; Ryan Bader och Efrain Escudero tog hem varsin trofé och varsitt kontrakt. Vad jag själv tar med mig och får från den här säsongen av denna såpa är en fråga jag ställt mig själv mer och mer för varje säsong som går.

Det första och främsta jag känner efter att ha avslutat den åttonde säsongen är insikten att programmet verkligen inte är annat än de här killarnas väg in i UFC, men att auran kring de tävlande och vinnarna motsäger sig detta. De är ju på TV och blir i effekt kändisar, och det kan vara svårt att hålla isär epiteten ibland. Om man är en fighter och är en kändis, då är man väl en bra fighter? Svaret är tvådelat. Ja, man är tydligen bra nog för att vinna tävlingen mot de andra snubbarna i huset, men nej, man är defenitivt inte bra nog att räknas som en bra UFC fighter. Inte ännu iaf.

Många gånger känns det lite märkligt att de här nu kända ansiktena egentligen bara vann en chans på att bli känd "på riktigt". Det är viktigt att tänka på att deras egentliga chans inte börjar förens efter finalen, och att det kändisskap de har nu kanske räcker till någon lokal reklam-kampanj för en sportaffär som bäst.

Just efter den här säsongen känner jag mig tveksam till bägges chanser. Ryan Bader visade sig dock inte vara helt endimensionell när han sänkte Vinicius Magalhaes med en högerkrok, men det bevisade ändå inte mycket mera än att han har vad som krävs för att just vinna TUF säsong 8. Efrain Escudero visade att han kan brottas väldigt bra och kontrollera en fight, vilket också är en bra merit för en färsk fighter. 155lbs divisionen är å andra sidan sprängfylld med talang, vilket gör att Escudero ändå kommer att börja långt ner i botten på stegen. Det samma gäller Bader.

Okej, det är väl lite självklart det jag skriver nu. Vad som egentligen är intressant med TUF är ju att vi nu ska få se vem som egentligen kommer att skina i oktagonen som den nästa stigande stjärnan. Jag kan nästan gå i god för att det inte är varken Escudero eller Bader, iaf inte än på ett väldigt långt tag. Krzysztof Soszynski kommer nog gå bättre, och det finns en risk att Junie Allen Browning går bättre än Escudero också.

I huvudsak tror jag att just kontraktet och trofén inte betyder ett jävla skit, medans att man fått vara med och profilera sig som en intressant fighter i nationell television är det som verkligen väger något. Halvmessyrer som Shane Primm eller rent av pinsamma fighters som Jules Bruchez drar nog nytta av det också när de ska slåss om LXFFC-bältet eller liknande (Louisiana XtremE Fight-Fighting Championship). Amir Sadollah är en amatör med enormt fighterhjärta som lyckades vinna säsong 7, men har inte gått en fight sen dess. Istället har tuffingen Matt Brown fått visa sig på styva linan flera gånger och klarat sig ganska så bra med det. Säsong 6 blev veteranan Mac Danzigs väg in i UFC, men efter en förlust mot Clay Guida verkar hans aktier ha fallit ganska lågt. Ben Saunders har istället varit den som jag upplevt har fått slåss mest, om än på UFC's undercards. Detta är händelser efter de senaste tre säsongerna, vilket inte är så länge sen egentligen.

Längre bak så har säsongernas vinnare och de andra deltagarna nått samma nivå av kändisskap som fighters. När Joe Stevenson blev stekt av Kenny Florian var The Ultimate Fighter-stämpeln bara något som vällde ut över Mike Goldbergs fuktiga säljar-läppar bara för att hålla undan tystnaden; inte mer än värdelös trivia, precis som det kommer vara när Goldberg tuggar på om samma faktum när Rashad tar bältet ifrån Forrest (thats a prediction, folks!) om lite mindre än två veckor. Jag tror inte det finns många som sitter och far med logik om att säsong två var bättre än säsong 1 bara för att Rashad vinner; det är två fullfjädrade UFC-fighters det handlar om. Såpan har slutat betyda något över huvud taget.

Ändå envisas man om att prata om och göra särart på TUF-killar och "vanliga" fighters.



Den enda skilnaden är att de vart i TV, och att hela den media-kultism som är infräst i människans hjärna gör att de tror att TUF-vinnare är bättre än vad de egentligen är.