Reinkarnationen

Ja då var jag här igen, magasinet fullt av åsikter och en nytändning för MMA-intresset. Efter att ha funderat på det och sedan passande nog fått påtryckningar från en vän så bestämde jag mig tillslut att reinkarnera MMAtion. Jag gjorde om sidan lite då jag kände för att skriva en helt vanlig blogg, och inte någon stor ambitiös krönika. Lite mer personligt och friare, men känner man mig så är personligt ofta synonymt med långa utlägg och mindre noveller på MSN för att svara på en vanlig fråga. Så vi får se vad det blir, helt enkelt. Im excited. Are you?

Rent MMA-mässigt så är det en specifik händelse som gjorde mig sugen igen, en händelse som fick det att kännas som att allting äntligen var på sin rätta plats.

Jag är inte den särskilt PRIDE-nostalgiska typen. Jag tycker att unifieringen av de två giganterna var väldigt bra för sporten då den t.ex. möjliggjorde dröm-matcherna vi pratat oss varma om i flera år. Att PRIDE försvann lät också sportens giganter flytta sig ifrån en arena där de ibland tvingades gå sådana freakshow-fights som de monsterkulturella japanerna älskar. Mothra vs. Godzilla eller Big Nog mot Bob Sapp, all the same to those crazy bastards.

Men om det är en sak jag saknat så är det den här mannen, och nu när han äntligen är kungen på 205lbs igen så känns allt så fantastiskt rätt.














Mauricio "Shogun" Rua är återigen den bane av män han var i mitten av 00-talet. Det var svårt att begripa alla haters som sa att karln var "slut" när han var bara 25 år gammal och fick stryk av Forrest Griffin. Det var ju uppenbarligen något fel på honom. Vad det än var så försvann det iaf successivt, då han först kämpade sig fram till en vinst mot Coleman och sedan gav Chuck Liddel hans 19:e knockoutförlust i rad eller vad det var. Sedan, och här är jag av samma åsikt som alla andra, så blev han rånad på bältet redan i deras första match när Machida på något vis fick domarnas beslut. (Som jag hörde i något ljusskyggt hörn på internet när Tito var hårdhänt mot Jenna Jameson; Cecil Peoples scores the bout 30-27 Jameson).

Jag och mina vänner har ända sedan Machida kom till UFC och började förgöra mediokra fighters funderat på vad hans motmedel var. Vi kom fram till att det borde vara en Muay-Thai striker som är skicklig och snabb nog att undvika Machidas suveräna counter-tactics. Tji fick vi när han gav Thiago Silva på käften, men det berodde kanske på att han både var rädd och inte tillräckligt skicklig.

Orädd och jävligt skicklig, det är iaf Shogun Rua. Och vi vet ju alla hur det slutade. Det var ett stort tillfälle i sportens historia för mig trots att jag hävdar att jag inte är PRIDE-nostalgiker. Jag kanske bara är Shogun-nostalgiker. Hur som helst är han the champ igen och jag tror han blir den första 205-champen sedan Ol'Chuck att försvara mer än en gång i rad.

Det ni.

PS.
Thanks to Ed Turner for letting me use Smileyfist, a creation of his I stumbled upon while browsing deviantART. Check him out here.
DS.