UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 2.

Sportens plats


Jag tror att sportens särart också får definiera dess plats. Det känns avlägset att det ska bli fotboll eller hockey utav MMA så som de två sporterna har förmågan att genomsyra alla lager av samhället. Det kommer troligtvis inte heller nå den där härliga och folkliga känslan som boxning hade under 1900-talets mitt då hela länder satt och ruvade framför radion för att lyssna på hur deras hjältar duellerade inne i ringen, iaf inte innan MMA är en olympisk gren som boxning. Jag tror inte att vi vill dit, egentligen. MMA har sin särart här, i galorna runt om i världen och på det fantastiska, fria och demokratiserade nyhetsmediet vi har i internet. MMA är bloggarnas, nyhetssidornas och forumens sport. I detta kan vi faktiskt komma att röra vid en metamorfos av det där folkliga som boxningen ändå hade, fast med folkmassorna sittandes med sina laptops i knäna eller i det mörka rummet upplyst av den stora LCD-skärmen inför nästa live-stream. Jag tror att diskursen kring allmänt accepterade sporter inbjuder till fel sorts syn i det här fallet. Alla blir folkliga på sitt sätt. Hockey har sitt sätt, fotboll sitt, boxning ett annat och MMA kommer att ha ett eget. Jag tror däremot att blicken framåt på den här universiella acceptansen av MMA som sport är en väldigt bra sak när det gäller tillväxt, ekonomi och spridning. Om vi mäter det i hur mycket pengar sporten omsätter och hur många fans den har, så är sporten redan ”accepterad” på gräsrotsnivå till skillnad från det politiska läget som jag diskuterat ovan.

Jag tycker vi tar och tittar på det här ur ett lite större perspektiv. Boxning, som den konstanta motpolen i våldsamheter som accepteras, har funnits i dess nuvarande form i ca 100 år. MMA i ca 20 år. Går det att förutse vart sporten är på väg egentligen? Så stor som den redan är, kommer Dana Whites profetia om att MMA kommer vara världens största sport om 10 år bli sann? Med internets hjälp, och om vi åter mäter sporten i pengar som cirkulerar? Utan tvekan, är mitt svar. Om boxningen var radions och sedan kabel-tvns stora sport, så är MMA som sagt internets sport, och alla som är ett fan följer sporten härigenom, köper merchandise och prenumererar på premium-sidor, köper streams och allt annat. UFC har tom gått ut och sagt att de snart kommer lansera just den tjänsten, att kunna köpa en live-stream som vilken annan PPV-sändning som helst.

Visst kan man väl krasst säga att hockey, fotboll och boxning tillhör en slags gruppering av sporter som är folkliga, men kategoriseringar tar också bort mycket av det som är unikt, och jag föredrar alltid ett plural-perspektiv än att böka in saker i trånga grupper. Men genom internet så har MMA tagit första steget till att bli riktigt folkligt, och om 10 år när jag själv börjar push 40 och yngre generation blivit introducerad, så kommer sporten kunna klassas som folklig i den mängd tittare den har när galorna går av stapeln. MMA kommer dock alltid vara MMA, i sin våldsamma ärliga natur, så tro dock aldrig för en sekund att sporten kommer sluta kritiseras eller granskas. Det är den mest extrema formen av kampsport vi bedriver på en så hög kommersiell nivå. Så länge fighters armbågar och slår varandra blodiga så kommer också ett kritiskt öga hållas på den. Opinionen kommer alltid vara där, och jag är mycket tacksam att den finns. Så som med allt i samhället krävs opinion och debatt för att hålla läget stabiliserat. Det kommer alltid finnas en debatt och detta är klart definierande för sporten. Den är kontroversiell och spännande och den är inte sådär harmlöst folklig som ett bandy-sm med varm choklad ur termosen eller ett fotbolls-VM som följs från gator, soffor och sportbarer runtom i världen. MMA är som det är, och det är detta vi måste omfamna och kultivera för att fortsätta ge sporten sin egen plats. Här och nu är skapandet av MMA-kulturen, där människor från alla kulturer och länder, genom internet, tar del av samma fantastiska sport. Stormen fortsätter och det går nog inte att argumentera mot faktumet att UFC är organisationen i stormens öga.

Slut på del 2.

UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 1.

Kära läsare. Martin på MMAnytt.se frågade mig om jag ville skriva en krönika inför UFC 100 som var lite mer allmän om sporten i sig och organisationen i fråga. Vad har hänt, vad kommer att hända? Jag hoppade på erbjudandet direkt och har spenderat ett antal timmar med arbetet som jag hoppas ska vara till läsnöje för er alla.

Krönikan publiceras simultant både på MMAnytt.se och min egen blogg. Del 1 kommer här och del 2 och 3 är att vänta på fredag och lördag.

Håll till godo, medan ni väntar på den stora smällen på lördag natt.

Allt gott!
/Peter



Vad är det vi väntar på egentligen? Vad är det som står inför dörren i UFC 100? Som fightfans har vi egentligen inget annat att vänta oss än ännu en gala, precis som skribenten av den här krönikan bara kommer att ha ännu ett år framför sig när juli månad passerat. Förlorare och vinnare kommer kliva ut ur ringen, Brock Lesnar eller Frank Mir kommer kliva ur oktagonen med ett bälte i handen medan den andre bär blotta besvikelsen av en ny förlust. Jag ska bespara er deprimerande och långdragna, poetiska analogier om årstiderna och olika fighters karriärer, trots att det är frestande att prata om GSPs karriär som en blomstertid och Ken Shamrocks som en kall jävla nyårsafton där det enda spektakulära i luften är hans skitprat (som för den delen inte ringer in ett nytt bättre år utan bara skjuter salut för en karriär som är stendöd).

Det är som det är med detta men att vi alltid firar födelsedagar för folk, fä och företeelser kräver ju att någon säger ett par ord om den hundrade galan i den främsta av organisationer i den bästa av sporter.

Så vitt jag vet så har varje år bara blivit bättre för UFC sedan Fertitta-bröderna och White lade vantarna på organisationen. Inte för att det bara är deras förtjänst men man kan ju säga precis samma sak om sporten MMA. Mainstream-media har täckt MMA borta i staterna i flera år nu; olika sportnätverk som ESPN och FSN har gett mycket uppmärksamhet till sporten och internet-journalismen fullkomligen sprudlar med mma-bloggar och nyhetssidor. Här i Sverige fick vi nyligen vår första relativt objektiva artikel i mainstream-sportens trycksvärta när Brock Lesnar fick en ganska stor artikel i Aftonbladet Sport. Jag är inte den enda stora MMA-fanatikern som fullkomligt jublade när jag såg artikeln. Personligen tycker jag det är en fenomenal förbättring. För bara en sådär åtta år sedan var det McCain-vibbar i luften (ni minns: ”human cockfighting” etc) när nyhetsmedia petade nervöst på sporten som en åttaåring petar på en självdöd grävling med en pinne. Nu när stora pengar blandas in och sporten börjar bli amerikansk mainstream och organisationen gör en stor satsning utomlands, så börjar många fler se MMA från en annan synvinkel, kanske inte direkt så som oss fightfans, men iaf med en objektiv och informerad vinkel.

Vi är inte ”out of the woods” ännu, på lång väg. Vi fick se UFC landa i Tyskland för bara några veckor sedan i och med UFC 99. Tyskland är en smältdegel för mycket europeisk kultur och Berlin är en kanske Europas huvudstad, men det styrs fortfarande av en oerhört stark grupp av kulturkonservativa -40 och -50 talister som fortfarande anser vårt behov av våld vara något negativt. Dessutom är boxningsparadigmet fortfarande det absolut starkaste i Tyskland och de flesta stora boxningsorganisationer som huserar där vill inte heller ha med MMA att göra. Många stora nyhetsmedier i Tyskland rapporterade om galan i Köln som ”barbarernas intåg” och ”blodssporten” etc etc, vi vet alla hur det kan låta. Däremot fick sporten också några väl informerade spaltmetrar i vissa tidningar. Landet, trots det konservativa mottagandet, börjar ändå se början till splittringen i frågan om MMA. Dessutom är det som det alltid är med paradigm, finns det ett föreliggande, så kommer det också skifta till ett annat.

Att synen på våld är det huvudsakliga problemet för MMA är det nog ingen som säger emot. Det är sparkarna, armbågarna och strypningarna som utgör den stora flaskhalsen som hindrar sporten från att kunna börja genomsyra vår kultur ordentligt. Så som jag ser det finns det dock många problem, aspekter och egenskaper med sporten och dess plats i världen, som samtidigt definierar dess särart och nästan svarar på frågorna de själv ställer.

Våldet

Våldet, argumenteras utav de flesta MMA-fans, är säkrare och lindrigare än många andra sporter. I en diskussion med någon som är obekant med sporten och tycker sparkar och slag är väldigt otäcka så drar man ofta fram hockey eller amerikansk fotboll. Ben bryts och adrenalinstinna köttberg springer in i varandra för kung och fosterland. Skadorna är oändligt många fler inom dessa sporter. Givetvis finns empirin bakom och siffrorna stämmer ju i det argumentet men vad som går de flesta förbi är hur vi egentligen ser på våld. Intentionen bakom och den allmänkulturella synen på en spark riktad mot huvudet underskattas grovt i dessa argument. I amerikansk fotboll och hockey är det huvudsakliga temat en lagsport där man ska göra mål på varandra, där tacklingar är något sekundärt. I MMA stänger man in två fighters i en bur där de ska sparka, slå och strypa varandra till bästa förmåga. Jag tycker det är en skev argumentation där betydelsen hos ordet ”våld” och betydelsen hos orden ”fysiska skador” går helt förlorad när de blir synonyma. Man måste förstå varför MMA är så kontroversiellt i de konservativas ögon, och våldet är enligt mig utan tvekan den centrala frågan.

Jag ska dela med mig av en liten insikt jag kommit till om våld hittills genom mitt liv, genom den stora mängden kultur jag konsumerar och genom mina studier.

Människan, innan den industriella revolutionen och moderniteten, var van vid döden på ett helt annat sätt än vi är idag. Man gick till en begravning med öppen kista och såg liket av en nära släkting, vartefter man gick hem och tittade på eller hjälpte till när pappa slaktade middagsmaten. Djuret dör, det är blodigt, vi ska äta upp det. Ett väldigt rustikt liv, nära naturen och nära döden på dessa och många andra sätt. Idag har vår rädsla för döden, individualismen, flykten från naturen och den kristna humanismen raderat mycket utav det vi tidigare såg som naturligt i lidande och våld. Vi äter kött men tycker det är väldigt störande att se på när man slaktar en gris. Döden är tabubelagd när det kommer till kroppen och våran strävan efter fred på jorden och upplysning har tabubelagt konflikt och våld. Detta betyder också, enligt mig, att vi tabubelägger något grundläggande mänskligt. Vi har ett behov av döden och av våld, och jag tror själv att alla extrema skräckfilmer, litteratur, datorspel och annan kulturell representation av vår egen dödlighet är tecken på detta. Vi måste få se på, känna på och undersöka det där mörkret inom oss och våldets verkningar, aggressiviteten, adrenalinet och rädslan. Dessa känslor och uttryck är i mångas ögon universiellt negativa och de kan inte se skillnaden på olika representationer av dessa och drar därför paralleller till riktigt våld, riktiga mord människor emellan, medan vi andra direkt kan känna av skillnaden dessa emellan.

Jag tror att MMA är delaktigt i den här frågan på många sätt. Sportens motståndare vill förneka vår egen förmåga att skilja mellan det kontrollerade och okontrollerade och tror att människor som söker spänningen och prövningen i strid under kontrollerade former också är våldsam av sin natur. Precis som de tycker att de som tillverkade GTA IV är sjuka i huvudet eftersom de tillverkar ett spel som tillåter massmord, bilkapning och bankrån. De ser helt enkelt inte att friska människor kan skilja på verklighet och reflektionen av den. De kanske inte heller förstår att deras egen spegelbild bara är en bild, utan tror att den är en annan riktig människa?

Hur som helst. Många konservativa tycker att låtsasvåld är illa nog, men MMA är ju ändå på riktigt. Jag tror dock inte att huvudfrågan ligger i sakers realitet, utan snarare i, som jag ovan sagt, kontroll. Vi har en rättighet till att få utöva precis vilka saker vi vill så länge alla är med på det. MMA skadar ingen som inte är med på det, precis som våldsam litteratur, film och datorspel inte skadar någon vid sina sinnens fulla bruk. Det är berikande, inte skadligt. Det är mänskligt, inte barbariskt. Vi har ett djupt sittande behov av en spegel vari vi kan spegla varje aspekt av vår mänsklighet. Detta är en aspekt av sporten.

Men sen har vi den andra. Vi älskar tävlingar.

Definierande fights: Carwin - Velasquez

Det var länge sen UFC:s tungviktsdivision var såhär spännande. Vid närmare eftertanke så har den nog aldrig varit såhär spännande.

Om ca en vecka ska Brock Lesnar försvara sitt tungviktsguld mot Frank Mir, en match som är ganska svår att gissa sig till hur det ska gå. Vi har två fighters som, om vi för en kort sekund köper den bilden som MMA-media målar upp, representerar två olika sorters fighters. Brock Lesnar är den fulländade atleten som arbetar utefter sportens formler och regler. Han är ett monster som ser målet framför sig och jobbar hårt på att bli så bra som möjligt för att fortsätta segra. Detta är givetvis något som alla gör, till en viss mån, men ordet "work ethic" är centralt i bilden kring Brock.

Det senaste man hör om Frank Mir, mycket från hans egen mun, är att skillnaden mellan honom och Brock är passion och känsla. Brock är maskinen, den kalkylerande. Frank är virtuosen, som ser nyanser och känsla. Dikotomin som byggs upp är den mellan "athlete" och "martial artist". Den är givetvis ganska vag, men jag tycker ändå att den har viss merit. Frank tillhör "the martial artists" tillsammans med Anderson Silva, Lyoto Machida och Wanderlei Silva medan Brock tillhör atletskaran vari vi finner t.ex Sean Sherk.

Jag är lite påväg mot ett helt annat blogginlägg än rubriken. Det är väl vanskligt att diskutera passion för sporten kontra passion för att vinna, men jag tror ändå som sagt att det finns en skillnad där. Frank Mir ställde den kontrasten i jämförandet med Brock, och mycket av nyhetsmedian skriver om den tack vare detta. Skillnaden syns också i att både Carwin och Velasquez verkar vara av den hårt arbetande fightertypen som har passion för att vinna mer än de tycker om budo-kulturen och kampsporten som livsstil.

De båda ska nu, om twittermeddelanden och nyhetsposter blir sanna, mötas på UFC 104 i höst. Vinnaren kommer definitivt att erbjudas chansen på bältet mot antingen Mir eller Lesnar. Alla fyra möjligheter till matcher är väldigt intressanta, men jag tror den toppas utav att få se två monster som Brock och Carwin mötas.

Carwin är precis som Brock ett fysiskt odjur med massor av styrka och brottningsfärdighet. Han låg pyrt till mot Gonzaga men visade också komposition nog att ta sig tillbaka och avsluta fighten trots motgångarna i början. Detta kan man också säga om Cain Velasquez efter hans senaste eldprov i Cheick Kongo. Kongo var förvisso en idiot, vilket jag inte skäms för att säga. Vad fanskapet skulle ner på marken och böka efter att ha rockat Velasquez tre gånger har jag ingen aning om. Om han gjort sitt yttersta för att stå upp och fortsätta matchen där istället för att följa efter Cain ner hade han nog vunnit på KO eller TKO mot slutet av matchen. Hur som helst så visade Cain iaf att han trots många hårda smällar hade hjärta och träning nog att kämpa till sig en övertygande vinst.

Carwin och Velasquez är ganska snarlika fighters. Cain är mer well rounded skulle jag tro, men han har ju uppenbara hål i sin stand-up som Kongo borde kapitaliserat mer på. Dessa tror jag kanske inte blir lika stora riskfaktorer i en stående situation med Carwin, även om Carwin besitter en sjuhelvetes kraft i sina nävar. Däremot visade också Kongo-matchen vart Cain har sin zon av trygghet, vilket är i brottningen. Denna trygghets-zon blir genast ockuperad av en mycket mer fysiskt och kanske också tekniskt mer kapabel brottare när han ställs mot Carwin. Om vi ser två brottare som möts, så ger jag nog överhanden till Carwin iom just hans styrka. Nyckeln ligger nog som så ofta i de bådas kompletta kunskap om sporten. Att vara well-rounded är ju själva essensen av MMA.

Det är såklart svårt att förutse hur det ska gå, men så som jag ser det har de fördelar i olika delar av fighten.

Carwin:

- Styrka
- Ground and pound

Velasquez:

- Standup
- Cardio

Hamnar Velasquez på rygg tror jag han kan ligga ganska risigt till, och om Carwin connectar med en slägga så slocknar ju vem som helst. Men eftersom Velasquez är lättare och troligtvis har mer ork, så tror jag att hans välavrundade stil kan vinna honom fighten. Han är versatil, påhittig och energisk och kan däri besitta verktyg som är bra nog för att stoppa bulldozern som är Shane Carwin. Blir det däremot en clinch och brottningsmatch av det hela kommer Carwin suga musten ur Cain med sin överväldigande styrka och dominans.

Hur vill då dessa två att matchen mellan Mir och Lesnar ska sluta? Jag tror iaf att Carwin vill möta Brock, hur hutlöst det än låter för någon människa att vilja hamna i råkurr med det jävla odjuret. Mir är för teknisk för Carwin och dessutom är monsterfighten mellan de båda en drömsituation rent försäljningsmässigt. Det är inte svårt att se framför sig "UFC 109 - Clash of the Titans".

Cain skulle däremot nog hellre möta Mir. Brock är en ännu värre mardröm för någon med brottningsbakgrund. Cain som är lite mer teknisk än Carwin skulle kunna besitta wellroundedness nog för att neutralisera vissa aspekter av Mirs väldigt mångsidiga färdigheter, och istället använda sin brottning till sin fördel mot Mir.

Hur som helst så är iaf Carwin - Velasquez en oerhört viktig fight för en numera väldigt spännande viktklass. Tungvikten är atleternas viktklass där fysiska monstrum som Lesnar och Carwin är intressanta krafter där Mir är den enda ninjan i en viktklass fylld av riddare i plåtrustning.

Tungvikten är mycket lovande. Dessa fyra fighters är stora stjärnor i sin egen rätt, och förhoppningsvis kommer TUF 10 att producera iaf två till lovande prospekt. Vi har också Kongo och Gonzaga nedanför de nu fyra toppnamnen, och med en övertygande vinst över Randy Couture kommer Nogueira att bli ännu en intressant ingrediens.

Boxningens glansdagar var alltid riktade mest mot tungvikten. Med UFCs upprättelse av sin tungviktsklass, som var stendöd under Lil'Timmys herravälde, så verkar den också äntligen kunna ta sin rättmätiga plats som en av de hetaste divisionerna i MMA.

The Middlemen

Jag läste just på MMAjunkie.com att Houston Alexander arbetar på sitt groundgame inför sitt återvändande till oktagonen. Den brutna hand som tvingade ut honom från matchen mot Andre Gusmao i UFC 98 har nu läkt och han är redo för en återkomst sent i sommar eller höst.

När jag läste detta slogs jag av en tanke om fighters och deras karriärer. Är alla ute efter bältet, tar de det som det kommer eller finns det många fighters som vet att de förmodligen inte kan nå bältet, eller ens seriös contenderstatus? Alexander är ett bra exempel på någon som jag är väldigt tveksamt inställd till när det gäller kampen om bältet, men som ändå hör hemma i UFC.

Så om man inte är en contender, är man då en gatekeeper?

Gatekeeper är ett intressant begrepp som ganska bra specifierar vissa fighters och deras position i rankerna, om vi ser på sporten som en stege där alla klättrar mot bältet som det enda målet. Användandet av termer som "contender" och "gatekeeper" är kategoriseringar som gör sporten till just något sådant, där "gatekeeper" blir definitionen för den som slutat klättra på stegen. Sådana tycker jag det finns ganska gott om i varje viktklass.

Ordet gatekeeper tycker jag däremot är lite nedsättande eftersom man då påtvingas synen på sporten som en slags klättertävling till toppen, när det finns så många andra aspekter. Houston Alexander, Stephan Bonnar, Chris Leben, Chris Lytle, Clay Guida, etc, etc, är alla fighters som förtjänar mer respekt än att benämnas som det så ofta heter, "just a gatekeeper". De är de där hårda arbetarna som ofta levererar spännande fights, men som förmodligen aldrig kommer nå bältet. De är killarna i mitten som fyller ut sporten, färgar den med sina karaktärsdrag och tillåter kampen att fortsätta. Det är ett ganska fint maskineri det hela, men terminologin kan ofta vara lite nedsättande eftersom framgång mäts med ens progression i rankerna istället för underhållningsvärde.

Det sägs aldrig rakt ut, men UFC och alla andra organisationer behöver alla de där kämparna i mitten och botten. De tvingas skicka ut de ur rankerna om de förlorar 3-4 fights i rad, även om alla dessa vart mycket underhållande, vilket också är synd. Jag tror t.ex. Dana Whites bullshit om att han är rädd för Chucks hälsa är just det, bullshit. Chuck har fights kvar i sig och har inte någon större fara för hälsan. Han skulle kunna leverera flera bra fights till, trots att han inte är champ-material längre. Precis som Bonnar eller Houston. I Chucks fall är det däremot hans stjärnstatus som är problematiken.

Hur som helst. Jag tycker gatekeeper trots att det är korrekt, också är lite nedsättande i många fall. Jag kommer alltid se på de som alla andra fighters, som gör sporten levande och utgör viktiga delar i maskineriet, där deras väsentlighet utgörs av karisma och underhållningsvärde istället för deras position i rankerna. Go Houston! Och hoppas allt annat skitsnack som egentligen ligger bakom Chucks påtvingade retirement ordnar upp sig. Han behöver inte jaga bältet. Bara leverera underhållande fights, och de gör han alltid.

Age of the Dragon

Det är svårt att inte ryckas med i hypen kring Lyoto Machida, och jag tror också det är bättre som MMA-fan att hoppa på hans bandvagn och åka med, för det är en överhängande risk att den kommer fortsätta rulla framåt en lång lång tid.

Innan UFC 98 var det svårt att säga vem som skulle vinna, och ett sådant faktum behöver ju inte heller ändras efter en jämn titelfight. Två mycket talangfulla fighters som inte har en enda förlust på sitt record går in och efteråt, givet att det är en jämn fight i stil med Griffin - Jacksson, så tycker man inte att förutsättningarna innan fighten ska ha ändrats. Detta är inte fallet här. Detta var en sådan fight där man inser att det inte var så jämt, inte ens innan fighten. Rashad gick samma öde till mötes som de senaste offren för Machidas suveräna talang och snabbhet och såg inte ut att ha en chans ens.

Nu när jag skriver det här blogginlägget så vet jag inte själv riktigt vart det är påväg. Precis varenda MMA-sida och blogg har sina egna teorier om Machida och hur man ska slå honom. Ämnet är givetvis intressant att diskutera, men det tenderar att leda åt samma håll. Machida måste läggas på sin rygg av en stark brottare och manglas med armbågar och slag mot oktagonväggen. Att stå upp med honom är bevisligen helt lönlöst, men ingen verkar vilja inse det. Detta bådar ju inte gott för den boxningsfrälste Rampage som precis som Hughes och Sherk och Rashad och säkert många fler fått den ökända brottarsjukan där de glömmer sina rötter och tror att de är boxare. Förvisso har Rampage kanske de bästa händerna i UFC, hans teknik post-Ibarra är sjukt bra. Hurvida den biter på Machida är oklart. Eller ja, oklart och oklart, det kommer troligtvis inte funka alls denna gång heller. Så han måste på något sätt hitta tillbaka till sina rötter. Han borde kanske spendera någon månad med Hendo och Lindland och gnugga skäggstubb och öron med de killarna och återfinna den gamla Team Quest-taktiken vi alla känner som "grunda och punda" (vilket iofs låter lite som en kebabpizza innan man skjuter amfetamin, eller vad?) Quite frankly så tror jag att Dan Henderson skulle vara något för Machida att sätta tänderna i, även om det nog skulle sluta som Hendos match mot Anderson Silva. Men någon som Hendo, när han var som bäst, med aggressiv och brutal brottning och kraft.

Folk pratar om Anderson Silva som Machidas motmedel också. Jag vet inte jag. Risken för att ett svart hål bildas mitt i oktagonen är överhängande då båda, Anderson på det senaste, blivit mycket defensiva strikers. Vi skulle se en match där båda går in och ut med sina attacker tills den ene blir träffad, vilket kanske inte skulle hända heller, och fem ronder av dansande skulle vara en PR-katastrof.

Jag vill se följande fighters gå mot Machida:

- Rampage
- Hendo
- Forrest

Det här blogginlägget skrev jag på ett tåg några dagar efter UFC 98, och mycket har hänt sedan dess, men det kan vara intressant att ha kvar tankarna från förr och blanda med de nya. UFC 100 står för dörren, och vi vet att Shogun är next up för Machida, och denna kommer förmodligen också avgöra motståndaren för Rampage eller Rashad. Ett möte mellan Shogun och Rashad om bältet är väl det de minst önskar där i UFCs management, men nästan alla fights därutöver är destå enklare att sälja pay-per-views med.

Vad som troligtvis händer är väl att Machida vinner över både Shogun och sen Rashad igen eller Rampage. Det är förvisso väldigt vanskligt att vara säker på sin sak i en sport där många saker ändå kan hända, men Lyoto är så förbannat imponerande samt har aldrig förlorat, så det är som vi alla vet mycket mycket svårt att ens föreställa sig hur han ska förlora. Det var det iofs under UFC 98 också när det gällde Rashad Evans. Såhär långt efter var det ju solklart, men när matchen ännu inte hänt var det mycket svårt att försöka använda någon logik för att få fram vinnaren.

Allt som allt, så tror jag Machidas motmedel är en aggressiv, fulländad brottare som kan sin standup men också har sweet-ass takedowns. Light Heavyweight-divisionens svar på Georges St:Pierre är väl lite vad man söker.

Tack Martin och andra eventuella jurymedlemmar på MMAnytt.se där jag just precis blev tilldelad ett par MMA-shorts för min lilla berättelse om mitt minne av Tim Sylvia - Randy Couture matchen. Jag skrev klart det här inlägget precis för att den spjuvern också länkat till min undermåligt uppdaterade blogg som näst intill självdött. Kanske var skammen över en så dålig uppdateringsratio i kombination med omnämningen på Martins eminenta sida den Antoni Hardonk-sparken i arslet jag behövde för att komma igång med bloggen igen. För jag vill ju så gärna, och tilldelas ju tom priser för mitt babblande, så något gott kommer ju ut ur det. Varför inte fortsätta.

Åter igen, tack till Martin och förlåt forna läsare och bekanta för min slapphänta behandling av min blogg. Det har sina anledningar, men nu får det nog vara nog.

Ska snart skriva klart min krönika om MMA och UFC inför UFC 100 och försöka publicera den i tid, så får vi se vart den dyker upp.

Allt gott!

1:a April drog cirkusen igång igen

TUF är tillbaka, såpan alla fightfans har ett och annat att säga om. Hata den eller älska den så kommer den bevisligen fortsätta ett tag till. Säsong 10 är på G och det lär ju inte stanna där så länge tittarna är lojala.

Innan säsong 9 började gick en gala av stapeln i Tennessee; Ultimate Fight Night 18.

Martin Kampmann drog ut ett split decision och med det mattan från under Carlos Condits UFC-debut. Det var en oerhört jämn fight, fram och tillbaka och jag tycker domslutet var rättvist. Det finns en anledning jag ser som den största till att både gilla vår danske vän Martin och till varför han förtjänar vinsten: Han är ute efter vinsten och vågar verkligen försöka med allt. Han gick efter giljotinen flera gånger, och var modig nog att dyka ner efter en heel-hook. Han är verkligen inte den fightern som försöker köra en "säker" fight eller som slåss för att inte förlora. Han försöker och vill vinna.

Condit såg riktigt giftig ut då. Den killen är också ute efter vinsten, men Kampmann ville det mer den här gången, hade dominanta positioner oftare och jobbare hårdare.

På tal om TUF så stängde Cole Miller käften på Junie Browning med en tight giljotin. Bra gjort av Cole, men samtidigt har jag svårt att inte känna lite sympati för Browning ändå. Han är en väldigt ensam kille med stora problem i livet, som kompenserar med den typiska "I dont give a fuck" attityden som är så emblematisk för den amerikanska underklassens envisa vilja att vara värda något. Jag tror Junie är en bra kille och alla som tycker att det är så jävla skönt att han fick äta upp sina ord åter igen, glöm inte detta: Han har fått stryk och skit hela sitt liv och lär sig absolut ingenting av att han har varit kaxig och sen fått äta upp det. Jag tycker egentligen synd om Junie tror jag. Vilket kanske är den värsta förolämpningen, speciellt för någon som honom. Cole Miller gjorde dock ett bra jobb och ser ut att kunna få en fortsatt bra karriär.

Utöver det så gav Tyson Griffin ännu en av de upphetsande fights han är känd för, och gick väl lite som vanligt till ett decision. Jag blev måttligt arg på Dos Anjos som inte utiliserade outside legkicks med sitt högerben efter att han skruvat åt Griffins ben i den där märkliga ben-mosen han fick till. Tysons ben var synligen skadat under fortsättningen av första och sedan andra ronden. Om han tränat muay-thai nog så skulle han nog kunnat fortsatt jobba på det där benet. Sen gav också Ryan Bader ett småtråkigt takedownkrig med Carmello Marrero som det nog inte finns så mycket mer att säga om. Jo, Bader hade ett snyggt försök till en armbar i första ronden, men thats about it.

Och så började väl såpan, igen.

Det var uttagningar i Wolfslairs lokaler i Liverpool och det verkar vara ett starkt team Bisping fått ihop. Mest av alla imponerade Ross Pearson, som verkar vara den mest fulländade MMA-kämparna i teamet. Hans record på Sherdog avslöjar att de flesta av hans 8 vinster är via submission, men han hade ett ettrigt och relativt tekniskt stand-up game och vann matchen i uttagningarna på TKO. Även de andra snubbarna avslutade tydligt sina fights. Vi blev bjudna på en rikgit Muay-Thai clinch knockout via knä, och en av de snabbaste heelhooks jag sett i mina många år av MMA-fandom. Den formen av submissions funkar fortfarande, till en viss nivå, men kommer troligtvis inte ge några vinster i de högre nivåerna, hur säker man än är på de. Sen har de ju en form av stigma eftersom de av många anses tillhöra den gamla formen av MMA genom Pancrase och catch-wrestling. Imponerande var det hur som helst.

Det ska bli intressant att se det amerikanska laget ta form nästa vecka. Det råder nog ingen tvivel om att det finns gott om Junie Browning liknande karaktärer, så någon lyckas nog slå sig sin väg in i huset för att mucka hysteriska fylle-gräl och ramma sin skalle genom en gipsvägg. Jag tror och hoppas på att vi kommer att se en tydlig kulturell skillnad lagen emellan där amerikanarna får stå för det mesta av den exponeringskåta idiotin. Däremot ska man väl aldrig tro för mycket om det bi-polära folkslaget engelsmän som ofta blir som förbytta efter en rejäl dos vuxendricka.

Personligen gillar jag dokusåporna som UFC producerar. Jag tycker om att se karaktärerna och deras kamp för att komma till finalen, och tackar aldrig nej till att se en riktigt bra MMA-match. Jag ogillar dock det där ständiga jagandet efter skandal som är så typiskt för doku-TV. Så jag är oerhört taggad inför den Frank Shamrock-drivna doku-såpan som är påväg som ska ha en seriösare ton med vikt på doku istället för såpa. Det är väl det som egentligen också definierar min smak till dokusåpor. Dokudelarna är nästan alltid givande. Såpadelarna är i sin tur aldrig givande.


Thats it for now folks.

Kreativa svårigheter och Lyoto Machidas kiss

Den har varat i ungefär två månader nu, den här ordtorkan som jag till ytan för att skydda mitt ego skyller på nyhetstorka i MMA-världen, men så är det ju knappast. Det finns skit att skriva om var man tittar. Kanske vore det enklare att göra små posts då och då med länkar och korta kommentarer som de flesta bloggar men det skulle också svika den formgivning jag tänkt föra bloggen under. Längre och köttigare inlägg.

Jag har heller inte tänkt göra det till en särskilt personlig blogg utöver mina åsikter om själva inläggen, men att ge mig själv lite mer utrymme och skriva lite lösare inlägg kanske lägger några extra vedträn på glöden så att det blir en eld igen.

Senaste nytt är att Lyoto Machida dricker sitt eget urin varje morgon som en hälsodryck. Jaha.
Man har ju levt hela sitt liv under intrycket att urinet är en avfallsprodukt, den materia som blir kvar när kroppen sugigt åt sig den näring den kan ifrån vätskan man fått i sig. Det finns dock tydligen en tradition med att använda urin som medicinsk terapi för ett antal olika symptom och problem. Jag har inte orkat läsa hela artikeln för att se vad Machida kan ha för anledning att återanvända sitt urin på det här sättet, men nöjer mig med att säga att det verkligen inte spelar någon roll. Man tycker att den postmoderna och multikulturella människan som upplever alla möjliga märkliga företeelser genom internet och annan media dagligen inte ska förvånas eller bry sig särskilt mycket om den här sortens nyheter.

Den barnsliga fascinationen som uppdagas i andras kommentarer om nyheten känns mest som en kulturellt invand reflex där det ska tjutas och skrattas och länkas till kompisar på MSN åt allt det tokiga som pågår i världen. Jag finner det svårt att varken äcklas, förvånas eller roas nämnvärt åt någon av alla religiösa, spirituella, politiska eller personliga ideologier som dagligen exemplifieras på the all mighty screen. Machida dricker sitt piss för att han anser att det gör honom gott. I någon gudsförgäten djungel mördar föräldrar sina barn för att de är övertygade att ungarna är besatta av demoner. Worlds apart, visst, men allt kondenseras ner till mitt scrollande på bloggar i den senaste versionen av webbrowsern Firefox och Machidas pissdrickande kan knappast sägas vara något av vikt eller betydelse. Inte för mig iaf. Som mest gör det att han står ut ännu mer från mängden och på så vis blir mer intressant som en fighter men jag kommer knappast någonsin ge honom ett passande smeknamn och kommentera nedlåtande och skämtsamt varje gång han kommer på tal.

Brock på Aftonbladet

Pris ske, UFC får sidor på Sveriges största sportblad. En nyhet stor nog att jag ska skriva ett inlägg i min blogg här som gått i ide under de senaste månaderna. Det här fick verkligen mitt hjärta att slå lite extra.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4646617.ab


Det är lite roligt tycker jag att det är just Brock som får publiciteten, och samtidigt ganska självklart. Han är precis som artikeln beskriver riktigt "huge", inte bara med sin absurda fysik utan också i sin populäritet borta i staterna. Jag förutspådde lite lätt detta redan när han gick sin första match i UFC, att han kunde vara nyckeln till mainstream-median. Och se på fan, här är han nu på aftonbladets rosa sidor. Jag ska tom köpa blaskan idag bara för att få se artikeln i trycksvärta.

En av mina första artiklar är en lite längre analys av Brock, vilken jag skrev direkt efter att han spöat Randy Couture. Den hittar ni här:

http://mmation.blogspot.com/2008/11/enter-brock-lesnar.html

UFC har några nya tillägg i sin tungviktsklass som kan utgöra intressanta hot mot Brock. Vi har Shane Carwin, som är en nästan lika stor kille med brottarbakgrund, som tränas utav vad som i min mening är det i särklass bästa lägret: Greg Jacksson MMA. Jacksson har två st bälteshållare i sitt läger, och contenders i nästan varje viktklass. Deras gameplans är alltid oerhört smarta och deras talang, träning och kunskap mellan både fighters och tränare ger alla fighters med Greg bakom sig en stor skjuts i karriären. Carwin såg visserligen lite skakig ut mot Gonzaga innan han kastade den där korta högern och knockade Gonzaga medvetslös, så skakighet åsido, han kan släcka lyset på precis vem som helst. Även Brock.

Cain Velasquez är också en nykomling utan förluster på sitt record, och han har visat en oerhört aggressiv och fysiskt dominant stil de gånger vi sett honom i oktagonen. Han har också ett väldigt bra camp bakom sig i American Kickboxing Academy. Han är fortfarande lite obeprövad, men jag läste nyligen att han kommer att möta Heath Herring, något jag också förutspådde och tyckte var en bra matchup för de båda. Om Cain vinner är han helt klart i contender-status. Om Heath vinner är han tillbaka på vinstlinjen och har spöat ett stort namn. Han vill heller inte förlora, för gör han det är han ännu mer cementerad som en s.k "gatekeeper".

Brock går snart sin nästa match; en re-match med Frank Mir på UFC 100, sommarens stora event och den hundrade galan för organisationen. Senast så kopplade Frank iskallt och väl utfört in en straight kneebar på Brock. Frågan är ju hur det slutar nu. Brock har fått mer erfarenhet och tränar nog stenhårt på att undvika submissions. Men sen har Frank också utvecklat sitt stående game. Senast vi såg honom så utklassade han en av världens bästa fighters, helt utan att hamna på marken.


Det ska bli intressant att se. Tungvikten var mer eller mindre STENDÖD under den tiden Tim Sylvia hade viktklassen och bältet. Men nu, med ett flöde av många nya spännande fighters med Brock som kungen så har viktklassen åter blivit en av de mest spännande.

Dagens ämne är dock Aftonbladets artikel, men det finns inte så mycket att säga om det. Förrutom att det är skitbra. Och de skriver sporten MMA och att organisationen UFC är den största. Bara det är ju helt sjuka framsteg. Vi ser inte längre (med viss överdrift) rubriker som:

DÖDSSPORTEN
De tävlar i Ultimate Fighting, sporten där ALLT är tillåtet.

Det är påväg framåt gott folk. Det gläder mig.