Innan säsong 9 började gick en gala av stapeln i Tennessee; Ultimate Fight Night 18.Martin Kampmann drog ut ett split decision och med det mattan från under Carlos Condits UFC-debut. Det var en oerhört jämn fight, fram och tillbaka och jag tycker domslutet var rättvist. Det finns en anledning jag ser som den största till att både gilla vår danske vän Martin och till varför han förtjänar vinsten: Han är ute efter vinsten och vågar verkligen försöka med allt. Han gick efter giljotinen flera gånger, och var modig nog att dyka ner efter en heel-hook. Han är verkligen inte den fightern som försöker köra en "säker" fight eller som slåss för att inte förlora. Han försöker och vill vinna.
Condit såg riktigt giftig ut då. Den killen är också ute efter vinsten, men Kampmann ville det mer den här gången, hade dominanta positioner oftare och jobbare hårdare.
På tal om TUF så stängde Cole Miller käften på Junie Browning med en tight giljotin. Bra gjort av Cole, men samtidigt har jag svårt att inte känna lite sympati för Browning ändå. Han är en väldigt ensam kille med stora problem i livet, som kompenserar med den typiska "I dont give a fuck" attityden som är så emblematisk för den amerikanska underklassens envisa vilja att vara värda något. Jag tror Junie är en bra kille och alla som tycker att det är så jävla skönt att han fick äta upp sina ord åter igen, glöm inte detta: Han har fått stryk och skit hela sitt liv och lär sig absolut ingenting av att han har varit kaxig och sen fått äta upp det. Jag tycker egentligen synd om Junie tror jag. Vilket kanske är den värsta förolämpningen, speciellt för någon som honom. Cole Miller gjorde dock ett bra jobb och ser ut att kunna få en fortsatt bra karriär.Utöver det så gav Tyson Griffin ännu en av de upphetsande fights han är känd för, och gick väl lite som vanligt till ett decision. Jag blev måttligt arg på Dos Anjos som inte utiliserade outside legkicks med sitt högerben efter att han skruvat åt Griffins ben i den där märkliga ben-mosen han fick till. Tysons ben var synligen skadat under fortsättningen av första och sedan andra ronden. Om han tränat muay-thai nog så skulle han nog kunnat fortsatt jobba på det där benet. Sen gav också Ryan Bader ett småtråkigt takedownkrig med Carmello Marrero som det nog inte finns så mycket mer att säga om. Jo, Bader hade ett snyggt försök till en armbar i första ronden, men thats about it.
Och så började väl såpan, igen.
Det var uttagningar i Wolfslairs lokaler i Liverpool och det verkar vara ett starkt team Bisping fått ihop. Mest av alla imponerade Ross Pearson, som verkar vara den mest fulländade MMA-kämparna i teamet. Hans record på Sherdog avslöjar att de flesta av hans 8 vinster är via submission, men han hade ett ettrigt och relativt tekniskt stand-up game och vann matchen i uttagningarna på TKO. Även de andra snubbarna avslutade tydligt sina fights. Vi blev bjudna på en rikgit Muay-Thai clinch knockout via knä, och en av de snabbaste heelhooks jag sett i mina många år av MMA-fandom. Den formen av submissions funkar fortfarande, till en viss nivå, men kommer troligtvis inte ge några vinster i de högre nivåerna, hur säker man än är på de. Sen har de ju en form av stigma eftersom de av många anses tillhöra den gamla formen av MMA genom Pancrase och catch-wrestling. Imponerande var det hur som helst.
Det ska bli intressant att se det amerikanska laget ta form nästa vecka. Det råder nog ingen tvivel om att det finns gott om Junie Browning liknande karaktärer, så någon lyckas nog slå sig sin väg in i huset för att mucka hysteriska fylle-gräl och ramma sin skalle genom en gipsvägg. Jag tror och hoppas på att vi kommer att se en tydlig kulturell skillnad lagen emellan där amerikanarna får stå för det mesta av den exponeringskåta idiotin. Däremot ska man väl aldrig tro för mycket om det bi-polära folkslaget engelsmän som ofta blir som förbytta efter en rejäl dos vuxendricka.
Personligen gillar jag dokusåporna som UFC producerar. Jag tycker om att se karaktärerna och deras kamp för att komma till finalen, och tackar aldrig nej till att se en riktigt bra MMA-match. Jag ogillar dock det där ständiga jagandet efter skandal som är så typiskt för doku-TV. Så jag är oerhört taggad inför den Frank Shamrock-drivna doku-såpan som är påväg som ska ha en seriösare ton med vikt på doku istället för såpa. Det är väl det som egentligen också definierar min smak till dokusåpor. Dokudelarna är nästan alltid givande. Såpadelarna är i sin tur aldrig givande.Thats it for now folks.
