Funderingar vid årets slut: UFC 92

Lite senare än de flesta MMA-sidor kan man tycka, men jag är ingen nyhetsbulletin och har lite annat att göra emellanåt. Men UFC 92 var iaf en av de bästa mma-galorna på väldigt länge. Viktiga vinster för sporten och fighters, och jag lyckades mer än dubbla min hundralapp jag satte in på Betsson, mest tack vare Frank Mir. (För 4x pengarna var det värt att sätta hur mycket som helst egentligen).

Det var ju i huvudsak tre av matcherna i UFC 92 som hela mma-världen väntade på kring den 27:e. Alla testosteronpumpade Wanderlei-fans smackade självsäkert med munnen när The Axe Murderer skulle demolera Rampage för 3:e gången, och jag tror faktiskt att den fighten var den stösta under hela kvällen. TUF 8 avslutades när coach Mir och coah Nogueira tillslut möttes, och hela amerikas favorit Forrest Griffin skulle upp till bevis mot den obesegrade och giftiga Rashad Evans. Kvällen slutade snopet på många sätt.

"Rampage" Jackson vs. Wanderlei Silva

Ja, det finns kanske inte allt för mycket att säga om den här fighten egentligen, utan den är snarare intressant på det sättet den hade effekt på många mma-fans. Efter Quintons psykbryt och vansinnesfärd på motorvägen trodde många att Rampage skulle göra en likadan mental straffrunda som efter hans förluster mot Wand i PRIDE, och jag trodde lite att han skulle göra det också. Finna Gud igen, gå några dåliga decisionmatcher och vara allmänt oinspirerad. Tankesättet att historian kommer att upprepa sigsjälv är väl ganska klassiskt, men det säger också emot att människor ska kunna utvecklas och bryta mönster.

Jacksons fysiska färdigheter har jag aldrig tvekat på. Sen han träffade Juanito Ibarra har hans boxning förbättrats något enormt. Han har bra försvarsteknik och om han hittar sin rythm ordentligt är hans timing skarp som ett rakblad. Den här fighten var bara mental för Rampage. Skulle svårigheterna tynga ner honom igen eller hade han utvecklats och blivit starkare. Svaret kom ganska fort.


Jag är inget stort Wanderlei-fan. Han verkar vara en väldigt trevlig snubbe, och är alltid underhållande, så vad mer kan man kräva? Ja, egentligen inte något mer kanske, och det är väl därför han har så många fans. Jag tror dock många av hans fans är köttskallar som gillar honom för hans brutalitet i ringen, och hela myten kring honom som just yxmördaren. Men ta en titt på hans record. Hans knockoutvinster är många, men man kan om man vill ganska lätt föra argumentet att Silva varit ganska överskattad. Jag vill inte påstå det dock, hans vinster mot Sakuraba och Jacksson är kvalitetsvinster, och han har många fina knockouts på sitt record, men de allra flesta av dessa knockouts är emot japaner vars stand-up skill passat som hand i handske för att bli KTFO'd av Silva. Utöver fighters som Yuki Kondo eller okända namn tidigt i hans karriär så har Wanderlei TKO eller KO-vunnit över följande mer eller mindre kända fighters:

- Mike van Arsdale
- Guy Mezger
- Quinton Jacksson

Det här bevisar ju egentligen inte mycket, men jag vill bara påpeka detta faktum till hans fans som jag nonchalant kategoriserar som "kötthuvuden" (som jag i min naivitet tror kanske läser min blogg). En anledning att han inte kunnat vinna över mycket annat än japaner med dålig standup de senaste 6-7 åren, och samtidigt förlorat mot fighters som Mark Hunt, Ricardo Arona, Cro-Cop, Hendo, Chuck och nu Rampage, tror jag kan vara att han helt enkelt är förutsägbar.

Wanderlei har vunnit massor med framgång på sin stil, och är alltid underhållande, win or loss. Men han har samtidigt alltid kört på samma kort, och jag tror allvarligt talat att det är därför han har börjat förlora den senaste tiden. När man ger järnet med sin aggressiva muay-thai mot någon som har tränat stand-up länge som också har ett kallt huvud, så är risken större att man själv blir knockad. Om Wanderlei haft ett kallt huvud och applicerat en s.k. gameplan mot Rampage tror jag han hade vunnit igen. Hade han hållit sig utanför the pocket och fortsatt sparka mot sin motståndares bräckliga små ben, så hade han utnyttjat Quintons mer eller mindre frånvarande muay-thai färdigheter. I rond två och tre hade Rampages rörlighet varit avsevärt mindre om han fått in några snygga leg-kicks, och då hade kanske hans aggressiva stil kunnat vinna honom matchen. Men nej, Wanderlei var Wanderlei, och tyvärr så förlorade det honom matchen.

Men att Wanderlei är The Axe Murderer är vad som vunnit honom så många fans, och det är långt ifrån bara vinsterna som gör en fighter. Han är en av de största någonsin, faktiskt större än Rampage ur många synvinklar. Han är så satans underhållande. Men allt jag skrivit ovan är ur matchvinnande synpunkt i dagens MMA-klimat, och där är Wanderlei inte helt komplett. Den här matchen var ett möte mellan samma Wanderlei fast med 4 år på nacken och en mycket mer utvecklad Rampage i jämförelse. (Sen kan man kanske argumentera vart den här utvecklingen jag nämner har tagit plats. Wand har nog tränat och lärt sig en hel del sen senast också, men vad som gjorde den här matchen var att Wand helt enkelt blev för ivrig och gick till det han kan bäst; att anfalla hänsynslöst)

Jag vet att det är ett känsligt ämne för många nu, och jag vill inte göra alla Wanderlei-fans arga, men riskerar det nog ändå då Wand har en stor skara rabiata nuthuggers. Om ni som läser detta blir arga så tror jag arrogant nog att det är för att det finns sanning i vad jag säger och ilskan är dold förnekelse, om ni nu inte blir upprörda över att jag slänger alla Wands japanska motståndare lite i samma hög. Men sen är jag också utav den skolan att jag tycker att ifrågasättande och debatt-uppvigling nästan alltid är bra, för att då uppstår en dialog och ett utbyte. Om någon vill försvara Wanderlei och kritisera min grovhuggna och korta analys av hans record så tar jag emot det med öppna armar, för jag påstår inte på något sätt att jag har rätt; jag bara tar tag i en lös tråd jag ser och börjar rycka. Det betyder ju inte att jag löser nån slags härva.


Frank Mir vs. Antonio Rodrigo Nogueira

Den här matchen gick om något ännu mindre som folk hade förväntat sig, och gav befog för det jag har sett i Nogueira i hans senaste 3-4 fights. Många andra har säkert tänkt det också, så det är lika bra att jag bara säger det:

Nogueira börjar påminna om en klassisk "gammal" fighter. Han verkar slö, pratar med blott en ledtråd av sludder och har inte sett alls lika kvick ut ända sedan matcherna mot Barnett i PRIDEs sista dagar. Precis som en mängd gamla boxare, så börjar han visa tecken på samma sorts slitage.

Men jag tar ingenting ifrån Mir. Han var väldigt väldigt imponerande, och har nu för mig blivit en av de mest intressanta heavyweightkillarna i sporten. Jag tycker han betedde sig som lite av ett arsel på TUF8, och gillade honom inte riktigt där, och trodde han skulle bli ägd av Nogueira. Bland det bästa som finns att bevittna som MMA-fan tycker jag är när någon vinner på det här viset och bevisar att alla som tvekade hade fel, med sådan bravur. Han såg otroligt skarp ut och kastade verkligen kombinationer på rätt sätt. Inga one-shots för att sen kliva ut igen, utan snygga och tekniska slagkombinationer. Jag håller nästan aldrig favoriter numera, utan låter alla fighters tala för sig själv. Frank Mir sa åt mig en hel del här, och han förtjänar varenda uns av den här vinsten då han verkligen har jobbat hårt. Jag hoppas verkligen på honom mot Brock, men säger samtidigt och alltid utöver förhoppningarna att bäste man alltid ska vinna. Det var verkligen fallet i den här matchen iaf, då Mir helt enkelt tog matchen ifrån Nogueira med teknisk aggressivitet och målmedvetenhet. Han gav mig också några hundra extra i spelkassan.


Forrest Griffin vs. Rashad Evans


Den här matchen gick däremot precis som jag trodde, bara att Rashad tog lite längre tid på sig. Många trodde att Forrests "scrappy" karaktär och storlek skulle vara motmedlet till Rashads segertåg i UFC, men jag undrar lite om de inser att Rashad spöade en mängd mycket större killar i TUF2 och har sedan dess blivit många gånger bättre på nästan alla aspekter i hans game. Jag tror att Greg Jacksons camp i New Mexico ligger bakom vinsten också, då de alltid kommer in med suveräna gameplans. Forrest styrde matchen först med förväntade legkicks och kombinationer, och Rashad kände efter innan han sedan avslutade övertygande. Jag måste dock säga att jag inte är helt okej med Rashads clownfasoner när han tog sig i skrevet osv, vilket talar om en ganska impulsiv personlighet. Om han kastar ifrån sig sådana saker i stridens hetta så finns det i framtiden också en chans att han gör ännu värre misstag för att han får den där impulsen att slå sig på bröstet och larva sig för att dissa sin motståndare. Jag utbrast själv under den matchen rakt mot skärmen något i stil med "Men fyfan, knocka den där jävla clownen förihelvete!".

Men det är svårt att tippa emot någon som aldrig förlorat, för man kan inte riktigt erinra sig deras svagheter på samma sätt. Efter Jardine-matchen visste man ju att Forrest kan bli knocked out om man träffar bra, så det var så jag såg matchen spela ut och det var så det blev. TKO för Rashad, och ett välförtjänt bälte av både fightern och hans tränare.


Annat:

Förrutom de tre matcherna ovan så har jag dessa korta kommentarer om resten av galan:

• Patrick "HD" Barry verkar vara ett ruggigt lovande heavyweight-prospekt. Matchen i sig visade inte mycket, förrutom att norrmannen Dan Evensen inte har ett skit i UFC att göra. Jag skrattade ganska högt när han bara möljböx gick emot Berry för att få nån slags halvtaskig clinch och sen göra... ja... något. Men Berrys teknik syntes iaf, och att han verkar ha väldigt hemska intentioner bakom sin standup. Han tog i HÅRT, och jag ser fram emot att se honom igen.
• Cheick Kongo såg ganska vass ut, och hans ground and pound uppvisning i slutet var rent utsagt otäck. Jag vill se Kongo mot vinnaren av Shane Carwin och Gabe Gonzaga, en match vi ska få se i Mars om jag inte minns fel.
• Antoni Hardonk såg okej ut, men inte mer. Men jag hoppas han får fortsätta berika tungviktsdivisionen i UFC samtidigt som han utvecklar ett bättre groundgame. Hans legkicks är underhållning nog för att ha kvar honom.
  

Affliction: Day of Reckoning

Ja, det har varit lite inläggstorka ett tag, mest för att det inte händer så mycket i MMA-världen. Snart har vi UFC 92 följt av K-1 Dynamite!! och Sengoku No Ran 2008. De senaste två kommer jag nog inte mer än titta på, men UFC 92 blir ju högintressant och kommer nog på ett eller annat sätt göra stora nyheter.

Men personligen längtar jag till om en månad ungefär, den 24:e Januari. Jag uppskattar UFC väldigt mycket, men det finns många bra fighters utanför Zuffas kontraktsfolder och på Afflictions nästa gala kommer vi få se ett flertal av dessa.

Som alla vet så kommer Fedor Emelianenko att försvara sitt WAMMA-bälte mot Andrei Arlovski. Det här med WAMMA känns ju ganska inkonsekvent, och det är iofs lite lustigt att Fedors skalp känns mycket viktigare än bältet. Jag skulle säga att bältet öht inte spelar någon roll i det här fallet. Det är en ganska unik situation där bältet är fullkomligt underordnat fightern som äger det. Om Arlovski vinner är WAMMA-titeln något väldigt få kommer att ens tänka på.

Nåja. Här följer en kort analys av varje fight jag personligen finner intressant, med mina förutsägelser inkluderat.



Fedor Emelianenko vs. Andrei Arlovski

Det är som vanligt när det nalkas Fedor-fight, att alla drar Chuck Norris liknande skämt och gör avgud av Fedor. Om jag vart en casual MMA-bloggare med typisk jargong hade den här analysen t.ex. innehållet ett ord, vilket förstås skulle varit "Fedor", and thats it. Men jag låter bli, för att ingen är oslagbar. Många hjältedyrkande Fedorfans kände säkert en klump i magen när de hörde att han fått pinne i en Sambo-match. Jag höjde kanske ett ögonbryn i ett "det var som fan", men det var föga förvånande. Ju längre det går så känns det som att det blir större chans att en legend som Fedor kommer få spö.

Jag tror på Arlovskis chanser om han håller fighten stående och cirkulerar och helt enkelt boxas bättre än Fedor. Sen kan man lägga till att Arlovski aldrig blivit submittad, och nog kan en hel del av Fedors sambo-tricks.

Men om det är någon som ska submitta Andrei Arlovski så är det Fedor, eftersom vi inte lär få se en match mot Nogueira på ett tag. Sen ser jag också Andrei som lite vekare mentalt. Han har känts lite harig ända sedan Sylvia tog hand om honom. Den explosivitet och aggressivitet jag minns från tidigare UFC har inte varit där. Fedors rykte kan ta sig in under hans skinn, och om Fedor tar kontrollen snabbt i matchen som mot Sylvia, så tror jag inte mycket på Arlovski. Fedor kan vinna på alla sätt, men jag tror bara Arlovski har ett, och det är ett decision efter en mestadels stående match, eller rent av en punchers chance med en stjärnsmäll som knockar Fedor.


Här blir det lite av en chansning, men jag tror att Fedor vinner via submission sent i matchen.


Josh Barnett vs. Gilbert Yvel

Jaha, Gilbert Yvel är tillbaka alltså. Det blev en lite uppståndelse kring detta pga killens seriösa problem med att kontrollera sin aggressivitet. Han har knockat domare och petat ögon en hel del, och verkar inte vara en särskilt sympatisk eller för den delen klipsk man.

Det här är en ganska klassisk matchup som man oftast vet hur den slutar. Barnett är en väldigt bra MMA-fighter. Han är välrundad och kan ta matchen vart den nu än hamnar. Men vi vet också att han är flera solår framför Yvel när det kommer till marken, och där kommer vi nog se matchen hamna rätt fort. Som sagt, klassisk matchup lär föda klassiska gameplans. Yvel kommer försöka knocka Barnett, och Barnett kommer försöka ta ner Yvel och submitta honom.

Jag tror inte att Barnett kommer go Ken Shamrock och vilja stå för att bevisa sig själv. Han kommer att ganska lätt ta ner Yvel och förmodligen jobba fram en kimura från sidemount, precis som mot Alex E. och Mark Hunt. Yvels ända chans är knocken, och händer det så händer det. Men jag tror inte det. Barnett via submission, första ronden.


Vitor Belfort vs. Matt Lindland

Det här är en ganska typisk sådan match som jag inte känner mig så intresserad av. Både Belfort och Lindland är over the hill och inte på något sätt aktuella för en top 10 lista. Detta behöver förstås inte betyda att sådana fighters behöver vara tråkiga. Många utav UFC's mest underhållande fights kommer i deras undercard ifrån obeprövade snubbar. Men Belfort och Lindland känns för sega för att underhålla.

Troligtvis kommer Matt Lindland att ta fighten till marken efter lite sloppy exchanges stående. Om jag går på magkänslan så säger den mig att fighten inte kommer att vara särskilt rolig att titta på. Lindland tar hem ett decision om inte Belfort vinner på knock.


Renato "Babalu" Sobral vs. Thierry Rameau Sokoudjou

Som bekant så skulle Babalu egentligen gått en match mot Matt Lindland på denna gala, men planerna blev förstås ändrade. Tror det var tur för Lindland, för Babalu har gått bra den senaste tiden och hade nog submittat den gamle Team Quest medlemmen. Men Babalu får istället ta sig an en annan Team Quest medlem i Sokoudjou.

De senaste gångerna man sett Sokodjou slåss har det varit flashigt och hoppigt stand-up spel från hans sida. Explosivt och snabbt men inte särskilt effektivt. Men jag tror lite att det kan vara hans väg till vinst mot Babalu, som fler än en gång fått smaka efter att vind för våg kastat sig in i våldsamma exchanges med bättre boxare än honom.

Som i min tidigare analys av Babalu som ni kan läsa nedanför, så tror jag att det bara handlar om Babalus dagsform. Kommer han med en rejäl gameplan tror jag att det kan gå hans väg, men är han jumpy och pumped up för fighten så tror jag att han kommer göra ett misstag mot Sokoudjou.

Det är en svår fight att gissa den här, men jag tror Babalus senaste vinster kommer ge honom bra vind i seglen för den här, och han kommer att skicka Sokodjou till la-la land sent i matchen med något slags bloodchoke. Armtriangel kanske. Eller en fin Brabo-choke om jag får göra en request.


Chris Horodecki vs. Dan Lauzon

Chris är den jag sett mest av här, helt klart. Dan Lauzon har haft goda framgångar i bl.a. WCF organizationen och avslutat alla sina fights där innan domslut blivit aktuellt. Men kort och gott så tror jag att Horodecki är för bra för honom, och att hans självförtroende ifrån de mindre galorna kommer att resultera i en KTFO-förlust för honom.

Chris Horodecki via en hightlight-reel knockout någonstans efter första ronden.


Paul Buentello vs. Kiril Sidelnikov

Kiril Sidelnikov är den fighter som kallas för Baby Fedor, och det säger väl en hel del om en fighter. Sen om det är hype eller inte återstår att se, men den här unga ryssens record är väl inte fullt så övertygande på 5-2-0. Han har dock alla sina fem vinster på knockout eller TKO, vilket talar om att han iaf har en hyffsad chans mot en slugger som Buentello.

Jag tror att det är lite nerver för Sidelnikov att komma till en stor gala i USA. Buentello är en riktigt rutinerad standup fighter, och jag tror att den stora galan och Buentellos rutin blir för mycket för ynglingen. Buentello via TKO i senare skedet av matchen. Kanske ett decision.


Antonio Rogerio Nogueira vs. Vladimir Matyushenko

Detta är en fight jag personligen tycker borde ersätta Lindland och Belforts fight på deras main card. Men istället går den här på HDNet-sändningen och inte pay-per-view. Det är lite synd, för både Lil'Nog och Vladi är två fighters som jag tycker är mycket mer intressanta än Lindland/Belfort. Vladi har fortfarande LHW bältet ifrån det defunkta IFL och har sedan sin förlust mot Andrei Arlovski på UFC 44 rackat upp en vinst-streak på åtta fights. Detta har varit i IFL mot fighters som man kanske inte sätter där längst upp i talangträdet, men det har ändå varit åtta vinster i rad, varav bara två via decision.

Rogerio Nogueira är däremot a different kind of beast, så att säga. Efter att ha tränat med Brazilian Top Team är han nu hos storebror Rodrigo på "Team Nogueira" med t.ex. Anderson Silva och Junior Dos Santos som släkte lyset för Fabricio Werdum för ett tag sedan. Han är en otroligt välavrundad fighter med seriösa skills både på marken och stående, och jag tror att han kommer vara för mycket för Matyushenko den här gången. För de har slagits en gång förrut, och då tog Vladi hem ett decision. Men Rogerio har utvecklats på de 6 år som gått, och han vinner ganska ledigt ett decision tror jag.

The Ultimate Fighter: Kontrovers

Förrutom att presentera fighters till UFC så skapar defenitivt The Ultimate Fighter debatt. Detta är en debatt som jag tycker stärker mitt tidigare inlägg om såpans position som just ett TV-program som vill ha ratings.

Frank Mir lägger på sitt bästa serious-face och ger ett smått insiktsfullt inlägg om kontroversen kring Junie Brownings fasoner i huset:

Watch EXCLUSIVE! FRANK MIR REVEALS THE TRUTH ABOUT JUNIE BROWNING & TUF 8 on RawVegas.tv

Okej Frank, fair enough. Man måste kanske rentav vara mentalt stabil och svinseriös för att kunna vara en fighter på din nivå, vi förstår. Din retorik är oklanderligt mans-manlig och amerikansk.

Men visst. Han berättar ju precis hur det är. Man måste tänka på att det är en väldigt uppenbar konstruktion, hela huset och hela programformatet. Det finns alkohol bara av en anledning: tittarsiffror. Junie fick stanna efter sina utbrott av endast en anledning: tittarsiffror.

Träningslokaler med bra utrustning och suverän coaching är något som är väldigt bra för alla som kommer med i såpan, medans huset de bor i är en slags kaotisk, bräcklig och hal teaterscen där du kan bli kändis om du vill det illa nog, men förmodligen inte leder till mer än att du på ett eller annat sätt kommer dratta på arslet och ge sådana tittare som gillar Idol-audition-humor ett gott skratt. Själv tycker jag att hela det konstruerade mänskliga dramat med såpa-hus boende och sprittillförsel är fullkomlig hästskit.

Här och var på nätet så har folk ställt sig frågan vad detta gör för sporten. Bill O'Reily och annat extremist-slödder får ju god vind i seglen av att se det outbildade husvagnspacket de ser i Junie gå bananas och kasta glas. Han ger en god stereotyp för sportens motståndare att vifta runt med. Personligen förstår jag knappt att det finns kontrovers om MMA fortfarande, och hoppas naivt att alla ska ha en liberal och utbildad syn på det hela. Men vi lever fortfarande i en tid då 50, 60 och 70-talisterna är vid makten, vilket innebär ett paradigm där tom boxning känns våldsamt (vilket är oändligt ironiskt med tanke på att det faktiskt är många gånger om farligare än MMA). Men med ekonomisk statistik bakom sig kommer nog inte stofilhögern hota MMA även om de kan peka på Junie Browning och säga att UFC är en arena för barbarer och sociopater att slåss i. Fortfarande kanske naiv, så tror jag att det inte spelar någon jävla roll över huvud taget, och att människor som Bill O'Reily efter sina hysteriska utfall kan få en liten nedlåtande klapp på kinden istället för gehör.

Ärligt talat så tror jag att debatten om sportens våldsamhet och legitimitet är förbi. Den tillhörde debatten kring UFC 1 och flygande sumo-tänder. Så därför tror jag inte att kontroversen är så farlig ändå, utan att vi som vanligt bara behöver distansiera oss lite och ta en sansad titt på saker och ting. Det är bara en jävla dokusåpa. Folk knullar och pissar och spyr i TV i hundratals andra dokusåpor och det är skandal hit och chock dit, upp och ner på löpsedlarna. Att en bi-polär / borderline drabbad redneck kastar ett glas i TV skulle kanske varit dåligt för sporten för 10 år sedan, men nu är det inte mer än en axelryckning i min mening.

The Ultimate Fighter: Analys

Förra helgen avgjordes säsong 8 utav The Ultimate Fighter; Ryan Bader och Efrain Escudero tog hem varsin trofé och varsitt kontrakt. Vad jag själv tar med mig och får från den här säsongen av denna såpa är en fråga jag ställt mig själv mer och mer för varje säsong som går.

Det första och främsta jag känner efter att ha avslutat den åttonde säsongen är insikten att programmet verkligen inte är annat än de här killarnas väg in i UFC, men att auran kring de tävlande och vinnarna motsäger sig detta. De är ju på TV och blir i effekt kändisar, och det kan vara svårt att hålla isär epiteten ibland. Om man är en fighter och är en kändis, då är man väl en bra fighter? Svaret är tvådelat. Ja, man är tydligen bra nog för att vinna tävlingen mot de andra snubbarna i huset, men nej, man är defenitivt inte bra nog att räknas som en bra UFC fighter. Inte ännu iaf.

Många gånger känns det lite märkligt att de här nu kända ansiktena egentligen bara vann en chans på att bli känd "på riktigt". Det är viktigt att tänka på att deras egentliga chans inte börjar förens efter finalen, och att det kändisskap de har nu kanske räcker till någon lokal reklam-kampanj för en sportaffär som bäst.

Just efter den här säsongen känner jag mig tveksam till bägges chanser. Ryan Bader visade sig dock inte vara helt endimensionell när han sänkte Vinicius Magalhaes med en högerkrok, men det bevisade ändå inte mycket mera än att han har vad som krävs för att just vinna TUF säsong 8. Efrain Escudero visade att han kan brottas väldigt bra och kontrollera en fight, vilket också är en bra merit för en färsk fighter. 155lbs divisionen är å andra sidan sprängfylld med talang, vilket gör att Escudero ändå kommer att börja långt ner i botten på stegen. Det samma gäller Bader.

Okej, det är väl lite självklart det jag skriver nu. Vad som egentligen är intressant med TUF är ju att vi nu ska få se vem som egentligen kommer att skina i oktagonen som den nästa stigande stjärnan. Jag kan nästan gå i god för att det inte är varken Escudero eller Bader, iaf inte än på ett väldigt långt tag. Krzysztof Soszynski kommer nog gå bättre, och det finns en risk att Junie Allen Browning går bättre än Escudero också.

I huvudsak tror jag att just kontraktet och trofén inte betyder ett jävla skit, medans att man fått vara med och profilera sig som en intressant fighter i nationell television är det som verkligen väger något. Halvmessyrer som Shane Primm eller rent av pinsamma fighters som Jules Bruchez drar nog nytta av det också när de ska slåss om LXFFC-bältet eller liknande (Louisiana XtremE Fight-Fighting Championship). Amir Sadollah är en amatör med enormt fighterhjärta som lyckades vinna säsong 7, men har inte gått en fight sen dess. Istället har tuffingen Matt Brown fått visa sig på styva linan flera gånger och klarat sig ganska så bra med det. Säsong 6 blev veteranan Mac Danzigs väg in i UFC, men efter en förlust mot Clay Guida verkar hans aktier ha fallit ganska lågt. Ben Saunders har istället varit den som jag upplevt har fått slåss mest, om än på UFC's undercards. Detta är händelser efter de senaste tre säsongerna, vilket inte är så länge sen egentligen.

Längre bak så har säsongernas vinnare och de andra deltagarna nått samma nivå av kändisskap som fighters. När Joe Stevenson blev stekt av Kenny Florian var The Ultimate Fighter-stämpeln bara något som vällde ut över Mike Goldbergs fuktiga säljar-läppar bara för att hålla undan tystnaden; inte mer än värdelös trivia, precis som det kommer vara när Goldberg tuggar på om samma faktum när Rashad tar bältet ifrån Forrest (thats a prediction, folks!) om lite mindre än två veckor. Jag tror inte det finns många som sitter och far med logik om att säsong två var bättre än säsong 1 bara för att Rashad vinner; det är två fullfjädrade UFC-fighters det handlar om. Såpan har slutat betyda något över huvud taget.

Ändå envisas man om att prata om och göra särart på TUF-killar och "vanliga" fighters.



Den enda skilnaden är att de vart i TV, och att hela den media-kultism som är infräst i människans hjärna gör att de tror att TUF-vinnare är bättre än vad de egentligen är.

Thiago Silva vs Lyoto Machida

Efter ca en veckas idétorka och med annat på talriken än MMA, så läste jag i morse en artikel på Sherdog.com om en kommande väldigt intressant match.

De båda brasilianerna har jämna records utan förluster på 13-0 vardera, men är förutom detta i min mening väldigt olika fighters. Jag ska ta en liten titt på deras records och jämföra de båda genom lite olika perspektiv.

Thiago Silva är en aggresiv muay-thai fighter med bakgrund i det välkända Chute Boxe Academy, och kommer in i fighten med bara en av sina 13 vinster via decision, därav resten nästan bara är TKO, vilket talar om för oss ganska mycket om hans fightingstil. Däremot har han inte några namnkunniga skalper i sin samling av vinster. Houston Alexander, Tomasz Drwal och James Irvin är de jag själv känner till, förrutom Antonio Mendez som han senast slogs mot (som jag bara minns för att han slogs mot just Silva). Kanske inte "the cream of the crop" som man säger. Houston Alexander är tveksam som bäst, trots hans imponerande behandlingar av Keith Jardine och Alessio Sakara. James Irvin skulle jag säga samma sak om, trots en del bra vinster från dennes sida.

Lyoto Machida däremot, med sina 13-0, har enligt många en troféhylla värd sitt namn, men jag är inte helt säker på kvalitén ändå. Hans senaste fem vinster är över fem fighters de flesta som ser UFC känner till, men jag skulle bara säga att två av de är kvalitetsvinster; Sokoudjou och Tito Ortiz (Hans armtriangel mot Soko var vacker). Sen har han decisionvinster över David Heath, Kazuhiro Nakamura och Sam Hoger (fortfarande i sin UFC karriär). Decisionvinster är ju som vi vet också vad som utmärker Machidas stil, något han får ta oförskämt mycket skit för på internet, främst från adrenalinpumpade köttskallar som vill se rallarsvingar och blodbad. Han är en väldigt svår fighter att ha att göra med, då han helst plockar poäng och utmanövrerar sin motståndare med minimal risk. Många fighters gör på det här viset och slåss för att inte förlora istället för att vinna. Jag tror Machida är den enda som slåss på det här sättet för att vinna, vilket är den stora skilnaden. Där avvaktande fighters ofta förlorar, så vinner Lyoto poängräkningarna med råge.



När de här två nu möts på UFC 94 kommer två vinst-tekniker prövas mot varandra, och jag tror det blir ett stort test för båda fighters. Sett ifrån ett Machida-perspektiv så vill och tror nog hans fans att han kommer undvika och utmanövrera Silva och vinna lätt, medans de som avskyr honom hoppas att han förlorar för att han är så tråkig. Vad jag tycker är av största vikt här är att Lyoto aldrig tidigare mött en så aggresiv fighter.

Ur ett Thiago Silva-perspektiv så tror nog många av hans fans (ja, fans har han nog trots att han är långt ifrån en superstar. Känner iaf till ett fans i Karlstad!) att han kommer att vara för framåt och för brutal och säker i sin standup för att Machida ska kunna undvika honom i tre ronder. Men det är väl just det. Thiago har inte heller mött någon med Machidas skicklighet.

I intervjun länkad ovan säger Silva att hans plan är att jaga honom i tre ronder och vara aggresiv. Han är säker på att hans väldigt fina muay-thai färdighet och aggresivitet kommer att vara nog för att spräcka myten om Machidas osårbarhet. Men jag vet inte riktigt jag...

Jag ser defenitivt fighten gå som Silva säger i den mån att han kommer att jaga Machida i tre ronder. Vi vet hur de båda slåss, och kan med ganska stor säkerhet dra slutsatsen att Machida kommer backa medans Silva kommer efter. Den stora avgörande punkten tror jag kommer vara hurvida Machida lyckas frustrera Thiago tillräckligt eller inte. Silva påpekar i intervjun själv att det kommer bli en psykologisk fight mer än fysisk, och där är han insiktsfull. Frågan är om han tillslut kommer att göra ett frustrerat misstag in i de senare ronderna, och ge Machida den chans han behöver för att kunna kapitalisera. Om Thiago tappar tålamodet kan fighten ta slut snabbt. Jag tvekar inte att påstå att Machidas counterpunching-skills kanske är de bästa i världen.

Däremot vill jag inte säga att Machida borde spela in i Thiagos gameplan. Jag tror att den sansade och kalkylerande killen som Machida är kommer att utilisera plötsliga takedowns och markarbete. Han vet att Silva kanske är den bästa striker han mött, och kommer nog agera därefter. Jag har inga tvivel om hans brottningsfärdigheter. Hans takedown på Tito Ortiz i första ronden (om jag minns rätt) var en riktig pärla, och väl nere tror jag att Machida kan kontrollera Thiago och kanske tom rycka ut en arm och vinna via submission.

Men som sagt. Det är ett nytt och spännande test för både Thiago och Lyoto. Om Thiago kan hålla trycket uppe och undvika vad nu Machida drar ut ur rock-ärmen tror jag absolut att han har vad som krävs för att vinna då även jag tror att en aggresiv striker är den sämsta matchningen för Machida. Men samtidigt tvivlar jag lite på om Thiago är just bra nog. Machidas arsenal av manövrar, snabbhet och versatilitet är nog för att ge vilken fighter som helst magsår.

Det är fan svårt att säga. Efter att ha tänkt efter ett bra tag skulle jag nog säga att Machida har en 60-65% chans att vinna. Mer får han absolut inte.

Jag vill nog också helst att Machida vinner, för om han förlorar tror jag att chanserna är stora att UFC annulerar hans kontrakt eftersom han är så "tråkig". En förlust är oftast vad som räcker om man inte är populär hos publiken. Däremot borde en vinst betyda en chans på titeln i min mening, men iofs lite beroende på vinstens kvalitet. Machida är lite som Brock Lesnar på det sättet att han ger de flesta fighters en unik utmaning, som jag personligen tror bara de absolut bästa kan ta sig förbi.

En förlust för Thiago skulle nog bara betyda just en förlust. UFC har alltid nytta för en aggresiv muay-thai utövare som honom, men han skulle nog behöva minst tre vinster igen för att ta sig upp till main-card status igen. Han är en av de många begåvade och underskattade killarna i UFC som skulle göra sig väldigt intressanta som bältes-contenders. En vinst skulle dock äntligen ge honom contender-status och större lönecheckar. Att vinna över Machida är inte en liten bragd, och det finns en mängd kända fighters jag verkligen skulle vilja se Thiago få en chans mot.

Bägge behöver verkligen en vinst, och bägge förtjänar det. Personligen ser jag nästan fram emot den här fighten mer än de många stora som vi kommer få se framöver. Där är det nästan bara superstars mot superstars som egentligen inte har så mycket att förlora, medans detta är en "make or break" fight för två väldigt intressanta fighters.

Så må bäste man vinna. Som någon som älskar sporten så kan jag bara vinna ändå.

Superfights?

Det går inte att förneka det. Sport, precis som nästan allting annat i världen, handlar huvudsakligen om en sak.

Pengar.

Inom våran kära sport MMA handlar det också om pengar. Dana Whites självgoda och smått maniska leende är enligt mig troligen baserat på att han är avskyvärt rik i kombination med att han är ett prakt-arsel. Pengar har också den klassiska "mycket vill ha mera" effekten på många människor, och till en viss mån kanske det här inlägget handlar om detta.

Zuffa LLC driver företaget UFC för att göra profit, men de bedriver också en sport som legetimeras utav statens kommisioner, vilket ger sporten ett sken av att vara legitim. Statiska viktklasser, läkare, dopingkontroller och allt annat gör att sporten känns på riktigt. Visst ger Joe "Daddy" Stevensons fullkomligt nerblodade och gråtande ansikte också en viss aura utav "herrejävlar" till sporten, men jag ser huvudsakligen allting utanför ringen som det mest definierande.

Men nog om det. Vad jag försöker komma till är hur viktklasserna behandlas i förmån för pengarna. I en artikel på MMAweekly talas det om den kommande superfighten mellan BJ Penn och Georges St:Pierre, och vad utkomsten av denna fight skulle innebära för respektiver fighter.

Om BJ skulle segra, säger de att han kommer att förväntas försvara bägge titlarna, medans om GSP skulle vinna, så talas det om en ännu större superfight mellan han själv och Anderson Silva. "We give the fans what they want" är nog svaret Dana White skulle ge på frågan, men då talar han också (ursäkta följande grova generalisering) om Duane Huffington, 27 år, misslyckad quarterback i Ohio State och numera lageransvarig på svärfarsans elektronikfirma, vars MMA-värld innehåller ungefär 10 fighters, men till mycket större del består av prospektet att få dricka öl, skrika och vara allmänt amerikansk medans två okända killar ger varandra spö in the octagon.

Detta är iaf vad jag tror stora delar av UFCs fanbase består av, och att catera till de kan jag förstå är intressant, då det finns en massa pengar i deras fickor som väntar att brännas på nästa stora UFC-hype. Men hur intressant är det egentligen att se GSP slåss mot Anderson Silva?

Jag tycker inte det är ens nära lika intressant som att se de försvara sina bälten i respektive viktklasser. Jag tycker det är orättvist (its a cruel world, ja ja) mot resten av lättviktarna, welterviktarna och mellanviktarna att på det här viset sätta bältet utanför deras räckhåll under en så pass lång tid genom att skicka runt sina all-star champs mellan olika viktklasser för att slåss mot the best of the best. (Jag tror förövrigt att BJ medvetet gav sig efter GSP för att han inte känner sig bekväm med att försvara bätet, utan hellre attackerar).

Att göra matcher mellan de allra bästa är inte helt oproblematisk i min mening. För det första så förutsätter tankesättet bakom att det på något sätt ska gå att determinera vem som är den bästa fightern i hela världen; det ligger liksom ett en oflexibel idé bakom det hela som tillslut skulle hamna i en "tough-man competition" liknande anda. Den bästa fightern är fysiologiskt sätt den större fightern. Även om GSP skulle slå Anderson Silva på något vis, så skulle Fedor Emelianenko eller Josh Barnett med största sannolikhet fullkomligt dräpa lille GSP i en öppen viktklass. Så där har vi egentligen redan svaret vem som är bäst. Tungviktarna vinner nästan alltid över den lilla killen (jag minns i mjugg hur Minowa-man blev livershottad av Cro-Cop, en match som visar att det finns freakshow-fights med sådana som Zuluziño, och sen massiva missmatches som inte ens bör hända).

Så det ter sig lite menlöst. Vi kan efter alla superfights kanske säga att GSP är den bästa fightern mellan 170 och 185 lbs, men säg mig, vad gör det för skillnad för sporten? Superfights är BARA till för att göra enorma summor pengar ifrån hype, men ändå är retoriken som figurerar den om att bestämma vem som är bäst i världen "pound for pound". Jag tycker det är svinlarvigt att fråga sig vem som skulle vara bäst om alla vägde lika mycket, när man istället kan njuta av en pluralism av fighters i världklass som är dominanta på sitt sätt i sin viktklass. De kommer aldrig väga lika mycket, för det finns större och så finns det mindre människor, det finns ingen universialistisk idealfighter.

Därför tycker jag också de ska fortsätta försöka vara dominanta i sin viktklass istället. Det är helt okej att spela Champions League i fotboll, men det är annorlunda inom kampsport.

Jag säger dock inte att det är vansinnigt att GSP ska slåss mot Anderson Silva rent storleksmässigt. Jag bara kritiserar tankegångarna och retoriken bakom, medans det egentligen bara handlar om en sensationalism som egentligen inte gagnar sportens rankingsystem; eller position som seriös sport för den delen.

Med detta sagt, så kommer jag precis som alla andra titta på spektaklet, men inte för att jag är ett MMA-fan, utan för att jag tycker det kan va värt att se på ändå ur ett underhållningsperspektiv.

Babalu i fokus

En för tillfället högintressant fighter i lätt tungvikt är Renato "Babalu" Sobral. Den kontroversielle brasilianen ter sig ganska märklig för mig på många sätt, och jag tycker verkligen om honom då han är allt annat än stöpt i den typiske MMA-fighterns form.

För det första så är han väldigt inkonsistent och har väldigt olika dagsformer, för att inte säga ett svajande mentalt läge. Han har utan någon tvekan verktygen för att vara en champ. Senast för några dagar sen tog han LHW-bältet i Strikeforce mot Bobby Southworth, och på 31-7 har han mer än ett hyggligt record med många vinster i rad, däribland vinster över många solida fighters med Shogun Rua som höjdpunkt. Men han har samtidigt tendensen att verkligen få en härdsmälta och förlora på spektakulära manér (Chuck backar och är defensiv?! GO FOR THE KILL!) eller bli sparkad ur UFC efter att ha hållt i ett chokehold i åtskilliga sekunder efter att domaren klivit in och försökt stoppa fighten. Men mentala hickningar åsido så har han också en riktig fighters själ. Han har tagit dessa motgångar och hårda förluster, men ständigt kommit tillbaka.

Han är en rebell och outsider, och man behöver kanske inte gilla honom just därför, men det gör ju honom iaf väldigt intressant.

Så nu är han iaf i hetluften efter att ha öppnat upp pannan på Southworth med en armbåge och vunnit bältet i Strikeforce. I ett nyhetsinlägg på MMA Weekly säger Babalu att han fortfarande vill möta Tito Ortiz, och eventuellt försvara bältet mot honom Strikeforce då. Uppenbart är ju att en fight mot en av MMA-världens absolut största superstars skulle gagna honom finansiellt oavsett hur det går, men hur gillar man hans chanser mot Tito egentligen?

Jag vet inte. Jag är alltid lite tveksam till Tito. Han är så förbannat kär i sig själv och av det man ser av honom i media så ser det ut som att han hellre vill vara just superstar än en fighter. Och de senaste åren har han ju knappast uträttat något värt bragdmedaljen. Efter att 2003 ha blivit pummlad av Randy Couture rond ut och rond in och i följande fight 2004 fått på käften av Chuck Liddell har Tito vunnit decisions över Patric Côté (visst skriver man så?) Vitor Belfort och ett tveksamt decision över Forrest Griffin. Två vinster över Ken Shamrock följde, men det vet vi ju allihopa hur imponerande det är.

Men Tito är inte helt ofarlig. Han var nära att dra ut mattan under fötterna på fenomenet Lyoto Machida i deras match med ett väldigt överraskande och "slick" submissionförsök, och han är ju onekligen alltid i god form och har förmågan att kontrollera på marken. Förrutom det han han ett ganska hårt huvud och har bara blivit submittad en enda gång, och det var som en ung parvel mot Guy Mezger på UFC 13.

Sen har vi då Babalus psyke. Man har ingen aning om vem som dyker upp i fighten, om det är den väl förberedde och tuffe Babalu, eller om det är härdsmältan som spökar igen. Jag tror riskerna finns att Babalu dukar under för trycket av en så högprofilerad fight. Om detta sker så ser jag Tito vinna på stoppage via ground and pound i kanske 4:e ronden. Men om Sobral har en bra dag så kanske han drar ut ett decision, eller på en väldigt bra dag tom fångar Tito i någon form av submission.

Utöver detta så är han schemalagd att ta sig an Matt Lindland i Afflictions nästa event, i vilken jag ser honom ha en större chans än han skulle ha mot Tito. Lindland är mindre, men han har också bra brottning likt Tito. Babalu har dock en bra streak med sitt record och har nog självförtroende nog att sätta dit Lindland i ett submission i de senare ronderna, men jag ser hellre inte förbi Lindland som nog skulle kunna ta det på decision. Stående kan det gå lite hur som helst, så den med förmågan att få sin vilja fram på marken är den som tar hem detta.

Alistair Overeem

Ända sedan Dreamstage Entertainment sålde PRIDE till Zuffa och UFC så har många väldigt bra fighters fått mycket mindre publicitet och intressanta fights, vilket egentligen säger sig självt med tanke på den rådande UFC hegemonin, något som är värt att diskutera i sig självt. Alla andra promotions; Strikeforce, Dream, EliteXC, IFL osv som figurerar och har figurerat har ju självfallet gett oss intressanta och i vissa fall högprofilerade fights som rört om i vissa skikt av sportens hierarkier, men jag tror inte att någon ifrågasätter eller ställer sig emot faktumet att UFC och deras fighters är "the big league" och att det är i det största forument vi vill se de största fighterna och atleterna.

Alistair Overeem är i min mening en av de mest intressanta tungviktarna utanför UFC och förlorade senast mot Sergei Kharitonov för nästan exakt ett år sedan. Sedan dess har han tagit Strikeforces tungviktstitel och imponerat med vinster i Dream 4 och 5. Han tillhör, i enhet med att vara holländare, eliten som kickboxare och muay-thai fighter inom MMA och har visat kompetens även när det kommer till marken.

Just nu är han i hetluften inför den ryktade rematchen med Mirko "Cro Cop" Filipovic. Förra gången slutade det med en no contest efter att flera knän träffat på fel ställe på Cro Cop. Det var tydligt att knäna träffade skrevet och en NC var i sin ordning, helt klart. Overeem har dock låtit munnen gå en hel del och säger bland annat att han inte tänker knäa mot kroppen i deras nästa möte, så att Cro Cop inte har en chans att fega ur igen. Detta kan förstås låta väldigt respektlöst och osportsligt, då knäna uppenbart skadade Cro Cop utanför sportens regler, men jag förstår precis varför Overeem gör såhär.

Alistair vill mer än något annat att matchen ska hända, och i sina grovhuggna förolämpningar ser jag ett försök att reta upp Cro Cop och få honom att skriva på kontraktet. Jag tror mer eller mindre att han försöker spela på den lilla mängd fighter och den stolthet som Mirko har kvar, så att det kan bli en fight till, för att Alistair vill skicka Cro Cop ut ur ringen och ut ur sporten som fighter helt och hållet.

Han vet att han kan (fram tills de olagliga knäna var matchen uppenbart helt ensidig och Overeem slog och sparkade som han ville) och han vet att en dominant vinst över någon som Cro Cop kommer ge honom en god skjuts i karriären, så det är inte särskilt märkligt att det är just Cro Cop han vill ha, för jag tror att han vittrar blod ganska starkt. Mirko är en dalande stjärna, och personligen ser jag honom som helt förbi och utgången. Overeem vill solidifiera Cro Cops pension samtidigt som han ger sig själv en högprofilierad vinst.

Så jag hoppas bara att Cro Cop nappar på förolämpningarna och skriver ett kontrakt. Han har verkligen inget att förlora, förrutom att det nog kommer att göra ganska ont igen, vilket i sig kanske är skäl nog att inte ta fighten om man blivit så harig som jag tycker Mirko har sett ut sedan Gonzaga gjorde highlight-reel av hans huvud.

På Sherdog berättar de att Overeem har vart i ytterst preliminära förhandlingar med UFC, vilket gjorde mig väldigt exalterad. Efter att Overeem skickat Cro Cop till ålderdomshemmet hoppas jag det är UFC som är härnäst för honom, kanske direkt eller efter nån till fight, företrädesvis då i staterna. Jag tror att UFC skulle kunna ge honom väldigt intressanta fights, antingen på lätt tungvikt eller tungvikt, och jag tror han skulle ha en bra karriär framför sig. Förrutom att vara en outstanding striker, något amerikansk publik uppskattar mer än något annat, så är han relativt karismatisk och kaxig, vilket passar in i det amerikanska medielandskapet ganska bra. Hans förluster har kommit nästan enkom emot fighters i världsklass och på 28 år har han fortfarande sin bästa ålder framför sig. Föreställer man sig Overeem tränande hos AKA eller Greg Jacksson för att komplettera sitt fightgame är det inte svårt att föreställa sig en väldigt övertygande och dominant fighter.

För att avsluta mina tankar kring Overeem tänker jag lista en fördel och en nackdel med de möjligheter han skulle ha i UFC, en lista för tungvikt och en för lätt tungvikt.


Tungvikt.

Fördel

• Striking. Han skulle troligen bli en av de bättre standup killarna i den divisionen och skulle ge vem som helst problem på fötterna. Jag tror t.ex att han skulle mosa Frank Mir stående och förmodligen kunna stå emot hans takedowns i en eventuell match.
  

Nackdel

• Storlek. Han väger kring 230 lbs när han slåss, och att lägga på sig mer för honom skulle nog resultera i en försämring av hans explosivitet. Brock Lesnar och Nogueira skulle stava problem för Overeem

Lätt Tungvikt

Fördel

• Storlek. Här skulle han istället vara en fysiskt dominant fighter som skulle kunna slänga runt mindre motståndare ganska rejält, om han klarar av att fightas på vikten.

Nackdel

• Divisionen. UFCs Lätt Tungvikt är kanske den absolut mest av talang fullsmockade divisionen i hela sportens register och det finns många fighters här som skulle ge Overeem huvudvärk.

Detta är förstås inte mer än spekulationer om spekulationer, men det är värt att spekulera. Om Overeem skulle komma in i UFC kan jag nästan garantera att vi skulle få se väldigt underhållande duster, vilken viktklass han än hamnade i. Men framöver är det väl bara för Overeem-fans att vänta på K1-Dynamite 2008 och hoppas på att den orklöse gamle Mirko ger oss en sista fight med Overeem. Han vet nog själv att han inte har så mycket kvar att ge, och om han bara kunde ge sig fan på att vinna skulle förlust som vinst mot Overeem vara ett bra sätt att tillslut lägga handskarna på hyllan.

UFC ger Jon Fitch foten

Då har Zuffa och UFC gjort ännu ett för storföretagen typiskt utbrott, och sparkat Jon Fitch, en av deras mest talangfulla fighters, från sin organisation. Det är först och främst otroligt synd för oss fans, då Jon Fitch är väldigt dominant och i min mening rätt underhållande att titta på, trots att han tenderar att gå till domslut snarare än att avsluta fighten.

Vad som har hänt och varför finns återgivet på Sherdog.com och Mmabloggen.se, men hela historian fick mig att fundera lite på hur det är ställt med UFC. Det är dålig publicitet för de att alla får läsa om deras lag-trolleri med kontrakt och klausuler, speciellt på det sätt nyhetssidor och bloggar framställer det (kanske svårt att framställa det annorlunda, det är ju rätt tydligt vad som har hänt).

Varje gång man läser om UFC och deras relation till någon av deras fighters så är det ju den här sortens nyheter man hör. Randy Couture hade en 15 månaders litigation-tango med UFC över att han fick för lite betalt och sedemera bröt sitt kontrakt. Många fler fighters har talat om att de blir dåligt betalda, däribland lättviktsbuldozern Roger Huerta. Det är förstås en ganska absurd tanke att föreställa sig nyheter om att t.ex. BJ Penn och Dana White är skitbra polare och allt är okej. Så länge saker är som de ska blir det ju inga större nyheter, men jag tycker ändå att UFC borde vara varse det faktum att de är störst, bäst och rikast. Ända sedan de köpte PRIDE har de varit kungar inom sporten, och då följer faktum att man har ständigt granskande ögon på sig.

Jag tycker de har skött Fitch-grejen makalöst kasst, och jag hoppas som många andra att Affliction, Dream eller Strikeforce ger Fitch ett bra kontrakt. Jag tror också att om UFC fortsätter vara det tjocka, överutvecklade, giriga och skräniga skiljsmässobarnet i MMAs lekpark så kommer vi se sånt här hända fler gånger. Jag hoppas verkligen att Affliction fortsätter gå bra, och att Strikeforce växer till sig tillsammans med HDNet och andra rika medarbetare. Om UFC börjar inse att deras position är svag, kommer de också förhoppningsvis börja ta hand om sina fighters bättre.

Det är inte direkt en monopol-situation vi har, långt ifrån det. Men det påminner ändå om det. Marknaden är inte fri nog, och då följer sådana här händelser där bolag beter sig precis som de vill. Om UFC hade en likställd rival i Affliction, skulle de vara rädda om sina fighters och se till att de stannade, för jag vill se de intressanta fighterna och de fighters jag gillar. Fitch mot Jake Shields eller Nick Diaz vore suveränt, tex.

Enter Brock Lesnar

Ankomsten av Brock Lesnar som tungviktsmästare i UFC har gjort och kommer fortsätta göra ganska avsevärda förändringar för sporten både i och utanför ringen. Det kan alla vara överens om varesig man avskyr eller älskar Brock.



Först och främst visar han vad tungvikt egentligen innebär. Randy Couture vägde in på 220lbs inför sin fight, medans Brock kom in på 265lbs, en vikt han får jobba hårt för att nå inför varje match (265 är mig veterligen taket på vad man får väga i UFCs tungviktsklass). När han besegrade Randy var hans vinst mycket baserad på hans storleksövertag, vilket kommer fortsätta vara hans kännetecken och fördel så länge han slåss, för jag ställer mig oerhör skeptisk till idén om att vi kommer få se en man med hans storlek och kombinerade snabbhet och smidighet i sporten inom den närmaste tiden. Brock kommer defenitivt ha lagt av innan vi ser någon som honom igen.

Men förrutom att vinna honom bältet, innebär hans storlek också att en ganska viktig diskussion kommit i rullning (som diskuterat i Jason Probst artikel om Brock på Sherdog.com. Det finns inga liknande gap i de lägre viktklasserna, men när det bevisligen finns tungviktare som Randy, Brandon Vera (numera lätt tungvikt) och CroCop, så finns det också s.k "true" heavyweights som just Brock och även Gabe Gonzaga, Tim Sylvia och Andrei Arlovski som alla iaf lätt väger in över 240lbs. Det finns onekligen ett uppenbart hål i viktklassen mellan små och större tungviktare, mellan de som är ca 188 cm och väger kring 100 kg, och sen de som närmar sig 2m i längd och med ett viktövertag på 15-20 kg. Sådana differenser utgör i de lättare viktklasserna en skillnad mellan viktklass. 155lbs, 170, 185, 205 är de övriga måtten inom UFC. Sen är det 220 och uppåt som är ett ungefärligt mått för deras tungviktsklass, som principiellt sätt skulle kunna kallas för "resten".

Det finns alltså klara intressen för tilläggandet av en till viktklass, t.ex en "Super Heavyweight" på kanske 240lbs och uppåt, men även de som är kritiska till förslaget. Ett skräckexempel när det gäller viktklasser är det förslag i USA om de unifierade regler som all MMA skulle reguleras av, där de föreslog hela 16 viktklasser i samma anda som boxningen. Detta skulle givetvis ha förödande konsekvenser för sporten då först och främst talangen skulle urvattnas och bältena skulle bli flera och mindre värda. Just nu är konkurrensen stenhård om de prestigefyllda bältena som finns inom de stora organisationerna inom MMA (huvudsakligen då UFC). Om det nu lades till ca 10 viktklasser till UFC och 10 bälten, så skulle spänningen inte vara densamma och affärerna förmodligen gå mycket sämre. Även träning skulle förändras då viktminskning i princip skulle försvinna helt som en av aspekterna. Man skulle kunna slåss där man väger. Vidare så skulle fler galor behöva hållas, vilket skulle kosta mycket mer pengar för arrangörerna. I det stora hela skulle jag säga att sporten skulle tyna bort och snabbt hamna i det komatösa läget som boxning befinner sig i. Väldigt få intresserar sig över vem som är Flugviktsmästare i WBA, Super Bantamviktsmästare i WBC eller Fjäderviktsmästare i IBF. De stora namnen är få och håller sig i de lite tyngre klasserna.

Probst på Sherdog menar att redan en enda tillagd viktklass skulle försämra sporten, och att viktskillnaderna i tungvikt gör att viktklassen alltid varit den mest spännande, och jag ser absolut vad han menar med det. Sen är också så stora killar som Brock väldigt få, och Randy klarade sig bevisligen mycket bra mot både Gonzaga och Tim Sylvia, som bägge är närmre Brock i storlek än han själv.

Så jag är tveksam till att Brock är skäl nog att skapa en ny viktklass. Killar som Randy och Brandon Vera har inga problem att nå vikten för lätt tungvikt, medans andra som är bara lite större säkert kan packa på sig lite extra vikt i muskler och transformera sin kropp till en äkta tungviktare, eller iaf till en som kan ha chans emot bjässar som Brock. Vi kommer få räkna med att den större mannen alltid har ett övertag i de rent fysiska aspekterna, men en så föränderlig och mångfacetterad sport som MMA har många fler aspekter än att vara en stor och dominant. Fedor Emelianenko, den mest dominanta, omtalade och framgångsrika tungviktsfightern i världen, väger oftast in kring 230lbs och är har för oss långa nordbor en ganska medelmåttig längd på 183 cm. Men jag är fullkomligt övertygad om att han skulle ge Brock ett kok stryk iaf 8 ggr av 10. Hans explosivitet, erfarenhet och all-round skicklighet i alla sportens aspekter ger honom möjlighet att göra det Randy inte kunde. Stoppa Brocks nedtagningar och ge honom ett helvete varje gång han försökte. Skulle det ändå hamna på marken så skulle den anpasslige, skicklige och viga ryssen förmodligen inom kort submitta brock med ett armlås eller benlås.

Men vad mer, som Probst också påpekar i sin artikel, Brock gjort för sporten med sitt segertåg till bältet i UFC, är att han förmodligen gett sporten ett nytt uppskjut i populäritet. Han är otroligt populär, och han har klart chansen att bli en dominant bälteshållare, något som de vanliga fightingfansen älskar. Jag ser beundrandet av en dominant champ som något väldigt antropologiskt betingat egentligen, då alla kulturer alltid har sina stora hjältar som de blir så engagerade i. Det är mänskligt att tycka om dominanta champs. Alternativet är att vara ganska cynisk, vilket jag själv är, då sporten har ett relativt stort element av chans och att man tillsist alltid kommer att förlora (något jag tror man gör mycket snabbare inom MMA än inom boxning). Brock kommer att förlora, kanske väldigt snart, vilket också kanske är dåligt för sporten. Ett inbitet fan som jag är, tycker jag om när landskapet förändras, men för många potentiella fightfans innebär frekventa förändringar också kanske en viss känsla av meningslöshet då de aldrig kan få sin hjältesaga. Jag förstår detta, men tycker också förändringen av landskapet är en av huvudsakliga förutsättningarna för att någon ny och stor hjälte ska kunna komma fram, och bevisligen kommer de ju då och då, oavsett hur cynisk jag blir. Chuck Liddell höll bältet i nästan tre år om jag minns rätt (men var tyvärr lika karismatisk och tilldragande som ett väntrum hos tandläkaren), och Anderson Silva har gått igenom medelviktsklassen i UFC som en ångvält, och dessutom försvarat bältet många gånger han med. Bägge är idag stora stjärnor eftersom de är så dominanta, och framförallt Chuck Liddell med sin stora medieexponering har nog håvat in stora mängder fans till sporten.

Brock har också denna potential. Han är oändligt mycket mer sympatisk och karismatisk än Chuck Liddell, och han är enklare för det amerikanska folket att förstå än den dansande spindelmannen Anderson Silva. Fortsätter han att dominera i UFC så kommer han att innebära stora, stora pengar för UFC och kanske tom en plats för sporten bland de riktigt stora primetime sporterna i den amerikanska sport-etern. Här skulle jag kunna fortsätta om problemet med populära fighters och hur organisationer har en tendens att beskydda dem. Men nu orkar jag inte skriva mer.

Jag tycker Brock är ett fantastiskt tillägg inom MMA-världens tungviktsklass öht. Han sätter igång en debatt och har potential att göra stora saker, som jag tidigare sa, både i och utanför ringen. Nu återstår det ju att se vad som händer. Det är essentiellt sett samma sak som att titta på någon evighets-såpa som Days of Our Lives, men att se vad som händer härnäst, vem som vinner, vem som förlorar, är det som förmodligen resten av mitt liv kommer hålla mig intresserad av sporten.

UFC 91

Mitt första inlägg börjar på ett sätt där något annat tog slut. Randy Couture är inte längre tungviktsmästare i UFC. Det fanns en tid då jag skulle ha varit väldigt nedstämd över att Randy förlorade, men man blir luttrad med åren. Brock Lesnar är istället bältesinnehavare, vilket jag bara ser som något positivt. Det finns många som inte gillar Brock, men jag förstår verkligen inte vad hans forna WWE-affiliationer har med saken att göra. Mannen är ett fullkomligt monster rent fysiskt sett, och verkar ha en helt otrolig vinnarskalle. Bara att ha de fysiska gåvorna att kunna spöa skiten ur någon och samtidigt ha den mentala insikten att man KAN spöa skiten ur någon, är i min mening det viktigaste en fighter kan ha. Brock har utöver detta fenomenal brottningsförmåga, vilket nästan alla professionella menar är den viktigaste aspekten för en MMA-fighter, då den ger en förmåga att diktera om fighten ska hållas på marken eller stående på fötterna.

Sen att Brock bara har fyra fights bakom sig innan han fick en chans på bältet spelar inte heller någon roll tycker jag. Man pratar om rättvisa och har en slags hierarkisk syn på hur man ska klättra upp för stegen för att få en chans mot the champ. Detta är förvisso en beprövad och accepterad metod för att gallra fram de riktiga utmanarna. Men vissa utmanare står ut i mängden, och Brock har med sina otroliga fysiska gåvor all rätt att "hoppa före i kön".

Men nog om Brock. Jag tror kanske jag skriver ett större inlägg bara dedikerat till honom och den kontrovers han skapar i sporten, och huruvida han är viktig för debatten och utvecklingen om tänkandet kring sporten.


The Fights:


I den första fighten såg vi Demian Maia fullkomligt läxa upp den tuffe Nate Quarry. Vissa gånger är det verkligen lätt att förutse vad som kommer att ske i en fight. Man kan iaf säga att det är lätt att sätta odds. Demian Maia hade tidigare bjudit på BJJ-föreläsningar i UFC med submissionvinster över solida medelviktare i både Ed Herman och Jason MacDonald, där iaf MacDonald är bra mycket svårare att submitta. Med detta säger jag inte att Quarry är en loser alls. Han är en av de där amerikanska killarna som med rätt motståndare kan bjuda på de absolut mest underhållande stand-up krigen. Här var det dock helt fel moståndare då det hamnade på marken inom 30 sekunder. Där gjorde Maia vad som förväntades, ungefär samma sak som förväntas av en krokodil när den får ner sitt byte i sitt element. Quarry tappade med 2:49 kvar på klockan med ett riktigt tight rear naked choke runt halsen.


Kvällen fortsatte med Gabriel Gonzaga mot Josh Hendricks. Hendricks ska tydligen vara en riktigt "tough" amerikansk brottare som möljt ner sitt motstånd i farmar-galorna runt om i landet. Som så många andra amerikaner har han brottning som det stora ämnet i sitt fighting-CV. Men han har inte mött mördargorillor som Gabe Gonzaga i de här farmar-galorna. Gonzaga är en inte en komplett MMA-fighter, men rent tekniskt är han både livsfarlig på marken och stående. Han har mycket bra BJJ-förmåga, slår och sparkar fruktansvärt hårt, och många var de MMA-fans som skrek i falsett när han sänkte Mirko "CroCop" Filipovic i kanske en av UFCs brutalaste spark-knockouter. Om Hendricks visste eller inte visste vad han gett sig in på är sak samma, för effekten var densamma. Gonzaga körde över honom fullkomligt och sänkte honom med en pärla till rak höger mitt på hakan, och följde upp med några smällar till för att avsluta. För att kunna ha en chans i UFC behöver Hendricks ta sin karriär på lite större allvar, i många aspekter.

Härnäst blev vi bjuda på en undercard-fight, när Matt Brown gick en weltervikts-match mot Ryan Thomas. Brown tog fighten på bara några veckors notis, men lyckades ändå tråckla ut en vinst mot en tuff ung fighter. Brown har den senaste tiden gått i skola hos en av MMA-världens stora guru-figurer, Matt Hume. Han har utvecklats en hel del och verkar ta karriären på stort allvar nu. Ett bra camp är enormt viktigt för att göra en bra fighter, och träningen gav Matt Brown en tredje rondens submissionvinst via en straight armbar.

En bohemsik och skäggig Dustin Hazelett bjöd på ännu en fantastisk submission mot Tamdan McCrory. Dessa två väldigt långa welterviktare bjöd på högoktanig standup, och McCrory visade snabbt sin förmåga med en lång imponerande kombination av slag som, förrutom att de bara träffade Hazeletts garde, såg väldigt bra ut. De utdelade slag och sparkar som alla hade rejäla intentioner bakom sig, innan det efter en hög spark från Hazelett landade på marken med 2:20 kvar av första ronden. Hazelett är en fenomenal BJJ-utövare som snabbt förde upp en rubberguard och började arbeta på en omaplata-submission. McCrory försvarade ett tag, innan Hazelett låste in ett inverterat armlås ifrån rubberguard där han tröck armen uppåt istället för drog neråt. Första gången jag ser det utiliseras över huvud taget, och Hazelett imponerar åter igen.

Jeremy "Lil' Heathen" Stephens tog sig an UFC-nykomlingen Rafael Dos Anjos från Gracie Fusion-lägret där gnällspiken Marcio Cruz även tränar. Dos Anjos jobbade tidigt på en omaplata som såg ut att kunna dislokera Stephens axel närsomhelst. Den lilla hedningen stog emot dock, och klarade sig igenom ronden. Matchen igenom ledde Stephens framåt med sin högerkrok väldigt mycket, något som Dos Anjos gjorde nytta av. Men när Stephens i tredje ronden plötsligt böt vinkel och kom med en uppercut istället så föddes plötsligt en highlight-knockout som Stephens kan vara väldigt stolt över. Dos Anjos slocknade mer eller mindre direkt och matchen var över. Stephens är en tuff fighter, men har ännu kvar att övertyga. I lättviktsdivisionen har han bara vunnit mot mindre kända namn och förlorat mot både Spencer Fisher och Din Thomas.

Kvällens mest imponerande fighter var Kenny Florian. Bostonbon och Sit Yod Tong-fightern ser, som alla gillar att påpeka helatiden, inte så farlig ut rent fysiskt utan bara som en vanlig snubbe. Han är så långt ifrån detta man kommer. Sen han misslyckades att lägga beslag på lättviktsbältet mot Sean Sherk under UFC 64 i oktober 2006 har han gått igenom 6 st namnkunniga fighters, och avslutat 5 av fighterna innan rond 3 slutat. Dokonjonosuke Mishima, Alvin Robinson, Din Thomas, Joe Lauzon och Roger Huerta var de 5 första och den senaste blev under UFC 91 den otroligt starka och farliga Joe Stevenson. Florian kom som vanligt ut med sin version av Anderson Silvas främsta vapen, Muay-Thai med laserprecision. Stevenson jobbade för att få det till marken, men kunde inte hålla fast i Florian. När Florian sedan efter en kort stunds clinch lyfte och smällde ner Stevenson i marken, mountade han honom kort därpå och avslutade matchen med ett rear naked choke. Jag överdriver mitt användande av amerikanska termer och ord när jag skriver redan, men jag tror att hur man bäst beskriver vad som hände med Stevenson var att han blev "manhandled" av Florian. Stevenson är ändå en dominant fighter som har många bra vinster på sitt record, men den här kvällen fick Florian honom att se ut som en amatör. BJ Penns lättviktsbälte hänger ganska löst om Florian får chansen skulle jag säga. De har ungefär samma förmågor, men Florian har ett litet övertag stående (då jag tycker hans fenomenala muay-thai förmåga går före BJs väldigt fina boxningsförmåga) medans BJs flexibilitet och BJJ-meriter ger honom en lite större chans på marken (vilket är att säga rätt mycket när man talar i kontrast mot Florian som också är fenomenal på marken). Under 2009 är den fighten nog en av de jag vill se mest av allt.

Sen så var det då Brock. Jag hade redan slagit vad om att Brock skulle ta hem det här. Randy utmanövrerade både Tim Sylvia och Gabriel Gonzaga med bravur, men Brocks storlek och atletiska förmåga kände jag starkt på mig vad som skulle hända. Randy har tidigare som många säger haft problem med stora grapplers, med förluster mot killar som Ricco Rodriguez och Josh Barnett. Detta talade för mig inte heller särskilt gott inför matchen ur Randys synpunkt. Men när det var igång såg jag ändå geniet i Randy. Han rör sig otroligt väl och använder sig av vinklar och ytor på ett mycket bra vis. Han höll emot Brock och blev aldrig nedhållen särskilt länge, vilket åter visade Brocks relativa ovana med sporten. Randy öppnade ett cut vid Brocks höger-öga och jag började nästan tro att han skulle fortsätta i 5 ronder och undvika den större mannens kraft. Men kort därefter landade Brock en högerslägga bakom örat på Randy som sänkte legendaren. Med nästan desperat frenesi for Brock ner efter och pummlade sin moståndare med korta hammerfists till domaren klev in. Randy var uppenbarligen väldigt snurrig, och domslutet var bra.

Brock är UFCs nya tungviktsmästare. Men jag vet inte hur länge till. Frank Mir visade att Brock har svagheter. Det är nog inte den svåraste uppgiften en bra BJJ tungviktare har att finna ett submission på Brock. Antonio Rodrigo Nogueira har goda chanser, precis som Mir har i en rematch. Randy är väldigt liten för att slåss tungvikt och hade kanske inte all kraft bakom de få slag han landade på Brocks haka. Jag kan mycket väl se Gonzaga knocka Brock (eller submitta honom). Jag skulle säga att ett av de säkraste sätten att slå Brock är "sprawl n brawl". Stoppa hans takedowns och helt enkelt knocka honom stående.

Men nu är han iaf champ, och även om de tre fighters jag nämnt ovan har möjligheten att slå honom, så har också Brock möjligheten att trycka ner de på marken och dominera i top position. Med tanke på att han väldigt gärna lär sig nya saker, ständigt tränar och säkert kommer få mer uppmärksamhet och kanske nya professionella coacher till sitt förfogande, så tror jag Brock kan komma att försvara bältet iaf två eller tre gånger, om inte mer, innan han förlorar det.


Övriga vinnare var också Aaron Riley i ett treronders krig mot Jorge Gurgel, samt Mark Bocek som avslutade Alvin Robinson sent i matchen med ett rear naked choke.

Detta var mitt stora reportage i följd av UFC91, och efter varje UFC kommer det komma en likadan rapport. Mellan dessa rapporter kommer jag reflektera över kommande matcher, eller fighters som sådana. Då jag även följer dokusåpan "The Ultimate Fighter" kommer nog ett eller annat inlägg om denna smyga sig in.