Kreativa svårigheter och Lyoto Machidas kiss

Den har varat i ungefär två månader nu, den här ordtorkan som jag till ytan för att skydda mitt ego skyller på nyhetstorka i MMA-världen, men så är det ju knappast. Det finns skit att skriva om var man tittar. Kanske vore det enklare att göra små posts då och då med länkar och korta kommentarer som de flesta bloggar men det skulle också svika den formgivning jag tänkt föra bloggen under. Längre och köttigare inlägg.

Jag har heller inte tänkt göra det till en särskilt personlig blogg utöver mina åsikter om själva inläggen, men att ge mig själv lite mer utrymme och skriva lite lösare inlägg kanske lägger några extra vedträn på glöden så att det blir en eld igen.

Senaste nytt är att Lyoto Machida dricker sitt eget urin varje morgon som en hälsodryck. Jaha.
Man har ju levt hela sitt liv under intrycket att urinet är en avfallsprodukt, den materia som blir kvar när kroppen sugigt åt sig den näring den kan ifrån vätskan man fått i sig. Det finns dock tydligen en tradition med att använda urin som medicinsk terapi för ett antal olika symptom och problem. Jag har inte orkat läsa hela artikeln för att se vad Machida kan ha för anledning att återanvända sitt urin på det här sättet, men nöjer mig med att säga att det verkligen inte spelar någon roll. Man tycker att den postmoderna och multikulturella människan som upplever alla möjliga märkliga företeelser genom internet och annan media dagligen inte ska förvånas eller bry sig särskilt mycket om den här sortens nyheter.

Den barnsliga fascinationen som uppdagas i andras kommentarer om nyheten känns mest som en kulturellt invand reflex där det ska tjutas och skrattas och länkas till kompisar på MSN åt allt det tokiga som pågår i världen. Jag finner det svårt att varken äcklas, förvånas eller roas nämnvärt åt någon av alla religiösa, spirituella, politiska eller personliga ideologier som dagligen exemplifieras på the all mighty screen. Machida dricker sitt piss för att han anser att det gör honom gott. I någon gudsförgäten djungel mördar föräldrar sina barn för att de är övertygade att ungarna är besatta av demoner. Worlds apart, visst, men allt kondenseras ner till mitt scrollande på bloggar i den senaste versionen av webbrowsern Firefox och Machidas pissdrickande kan knappast sägas vara något av vikt eller betydelse. Inte för mig iaf. Som mest gör det att han står ut ännu mer från mängden och på så vis blir mer intressant som en fighter men jag kommer knappast någonsin ge honom ett passande smeknamn och kommentera nedlåtande och skämtsamt varje gång han kommer på tal.

Brock på Aftonbladet

Pris ske, UFC får sidor på Sveriges största sportblad. En nyhet stor nog att jag ska skriva ett inlägg i min blogg här som gått i ide under de senaste månaderna. Det här fick verkligen mitt hjärta att slå lite extra.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4646617.ab


Det är lite roligt tycker jag att det är just Brock som får publiciteten, och samtidigt ganska självklart. Han är precis som artikeln beskriver riktigt "huge", inte bara med sin absurda fysik utan också i sin populäritet borta i staterna. Jag förutspådde lite lätt detta redan när han gick sin första match i UFC, att han kunde vara nyckeln till mainstream-median. Och se på fan, här är han nu på aftonbladets rosa sidor. Jag ska tom köpa blaskan idag bara för att få se artikeln i trycksvärta.

En av mina första artiklar är en lite längre analys av Brock, vilken jag skrev direkt efter att han spöat Randy Couture. Den hittar ni här:

http://mmation.blogspot.com/2008/11/enter-brock-lesnar.html

UFC har några nya tillägg i sin tungviktsklass som kan utgöra intressanta hot mot Brock. Vi har Shane Carwin, som är en nästan lika stor kille med brottarbakgrund, som tränas utav vad som i min mening är det i särklass bästa lägret: Greg Jacksson MMA. Jacksson har två st bälteshållare i sitt läger, och contenders i nästan varje viktklass. Deras gameplans är alltid oerhört smarta och deras talang, träning och kunskap mellan både fighters och tränare ger alla fighters med Greg bakom sig en stor skjuts i karriären. Carwin såg visserligen lite skakig ut mot Gonzaga innan han kastade den där korta högern och knockade Gonzaga medvetslös, så skakighet åsido, han kan släcka lyset på precis vem som helst. Även Brock.

Cain Velasquez är också en nykomling utan förluster på sitt record, och han har visat en oerhört aggressiv och fysiskt dominant stil de gånger vi sett honom i oktagonen. Han har också ett väldigt bra camp bakom sig i American Kickboxing Academy. Han är fortfarande lite obeprövad, men jag läste nyligen att han kommer att möta Heath Herring, något jag också förutspådde och tyckte var en bra matchup för de båda. Om Cain vinner är han helt klart i contender-status. Om Heath vinner är han tillbaka på vinstlinjen och har spöat ett stort namn. Han vill heller inte förlora, för gör han det är han ännu mer cementerad som en s.k "gatekeeper".

Brock går snart sin nästa match; en re-match med Frank Mir på UFC 100, sommarens stora event och den hundrade galan för organisationen. Senast så kopplade Frank iskallt och väl utfört in en straight kneebar på Brock. Frågan är ju hur det slutar nu. Brock har fått mer erfarenhet och tränar nog stenhårt på att undvika submissions. Men sen har Frank också utvecklat sitt stående game. Senast vi såg honom så utklassade han en av världens bästa fighters, helt utan att hamna på marken.


Det ska bli intressant att se. Tungvikten var mer eller mindre STENDÖD under den tiden Tim Sylvia hade viktklassen och bältet. Men nu, med ett flöde av många nya spännande fighters med Brock som kungen så har viktklassen åter blivit en av de mest spännande.

Dagens ämne är dock Aftonbladets artikel, men det finns inte så mycket att säga om det. Förrutom att det är skitbra. Och de skriver sporten MMA och att organisationen UFC är den största. Bara det är ju helt sjuka framsteg. Vi ser inte längre (med viss överdrift) rubriker som:

DÖDSSPORTEN
De tävlar i Ultimate Fighting, sporten där ALLT är tillåtet.

Det är påväg framåt gott folk. Det gläder mig.