Innan UFC 98 var det svårt att säga vem som skulle vinna, och ett sådant faktum behöver ju inte heller ändras efter en jämn titelfight. Två mycket talangfulla fighters som inte har en enda förlust på sitt record går in och efteråt, givet att det är en jämn fight i stil med Griffin - Jacksson, så tycker man inte att förutsättningarna innan fighten ska ha ändrats. Detta är inte fallet här. Detta var en sådan fight där man inser att det inte var så jämt, inte ens innan fighten. Rashad gick samma öde till mötes som de senaste offren för Machidas suveräna talang och snabbhet och såg inte ut att ha en chans ens.
Nu när jag skriver det här blogginlägget så vet jag inte själv riktigt vart det är påväg. Precis varenda MMA-sida och blogg har sina egna teorier om Machida och hur man ska slå honom. Ämnet är givetvis intressant att diskutera, men det tenderar att leda åt samma håll. Machida måste läggas på sin rygg av en stark brottare och manglas med armbågar och slag mot oktagonväggen. Att stå upp med honom är bevisligen helt lönlöst, men ingen verkar vilja inse det. Detta bådar ju inte gott för den boxningsfrälste Rampage som precis som Hughes och Sherk och Rashad och säkert många fler fått den ökända brottarsjukan där de glömmer sina rötter och tror att de är boxare. Förvisso har Rampage kanske de bästa händerna i UFC, hans teknik post-Ibarra är sjukt bra. Hurvida den biter på Machida är oklart. Eller ja, oklart och oklart, det kommer troligtvis inte funka alls denna gång heller. Så han måste på något sätt hitta tillbaka till sina rötter. Han borde kanske spendera någon månad med Hendo och Lindland och gnugga skäggstubb och öron med de killarna och återfinna den gamla Team Quest-taktiken vi alla känner som "grunda och punda" (vilket iofs låter lite som en kebabpizza innan man skjuter amfetamin, eller vad?) Quite frankly så tror jag att Dan Henderson skulle vara något för Machida att sätta tänderna i, även om det nog skulle sluta som Hendos match mot Anderson Silva. Men någon som Hendo, när han var som bäst, med aggressiv och brutal brottning och kraft.Folk pratar om Anderson Silva som Machidas motmedel också. Jag vet inte jag. Risken för att ett svart hål bildas mitt i oktagonen är överhängande då båda, Anderson på det senaste, blivit mycket defensiva strikers. Vi skulle se en match där båda går in och ut med sina attacker tills den ene blir träffad, vilket kanske inte skulle hända heller, och fem ronder av dansande skulle vara en PR-katastrof.
Jag vill se följande fighters gå mot Machida:
- Rampage
- Hendo
- Forrest
Det här blogginlägget skrev jag på ett tåg några dagar efter UFC 98, och mycket har hänt sedan dess, men det kan vara intressant att ha kvar tankarna från förr och blanda med de nya. UFC 100 står för dörren, och vi vet att Shogun är next up för Machida, och denna kommer förmodligen också avgöra motståndaren för Rampage eller Rashad. Ett möte mellan Shogun och Rashad om bältet är väl det de minst önskar där i UFCs management, men nästan alla fights därutöver är destå enklare att sälja pay-per-views med.
Vad som troligtvis händer är väl att Machida vinner över både Shogun och sen Rashad igen eller Rampage. Det är förvisso väldigt vanskligt att vara säker på sin sak i en sport där många saker ändå kan hända, men Lyoto är så förbannat imponerande samt har aldrig förlorat, så det är som vi alla vet mycket mycket svårt att ens föreställa sig hur han ska förlora. Det var det iofs under UFC 98 också när det gällde Rashad Evans. Såhär långt efter var det ju solklart, men när matchen ännu inte hänt var det mycket svårt att försöka använda någon logik för att få fram vinnaren.
Allt som allt, så tror jag Machidas motmedel är en aggressiv, fulländad brottare som kan sin standup men också har sweet-ass takedowns. Light Heavyweight-divisionens svar på Georges St:Pierre är väl lite vad man söker.
Tack Martin och andra eventuella jurymedlemmar på MMAnytt.se där jag just precis blev tilldelad ett par MMA-shorts för min lilla berättelse om mitt minne av Tim Sylvia - Randy Couture matchen. Jag skrev klart det här inlägget precis för att den spjuvern också länkat till min undermåligt uppdaterade blogg som näst intill självdött. Kanske var skammen över en så dålig uppdateringsratio i kombination med omnämningen på Martins eminenta sida den Antoni Hardonk-sparken i arslet jag behövde för att komma igång med bloggen igen. För jag vill ju så gärna, och tilldelas ju tom priser för mitt babblande, så något gott kommer ju ut ur det. Varför inte fortsätta.
Åter igen, tack till Martin och förlåt forna läsare och bekanta för min slapphänta behandling av min blogg. Det har sina anledningar, men nu får det nog vara nog.
Ska snart skriva klart min krönika om MMA och UFC inför UFC 100 och försöka publicera den i tid, så får vi se vart den dyker upp.
Allt gott!
