Jag är ett väldigt stort Joe Rogan fan. Jag är inte överdrivet förtjust i hans skräniga stand-up acts han gör, men jag tror mycket av de är lite designade för att få enkla skratt från korkad amerikansk publik. Det är lite sån kultur där med ståupp komik.
Iaf, jag läser Joe:s blogg och hans twitter dagligen och fick syn på detta idag. Jag såg att MMAnytt och andra sidor postat en film på Buffer 360, men att den också blivit borttagen därifrån av Zuffa pga copyrightlagar.
Här är en video från Joe:s blogg där han berättar om the 360 och allting upp till den.
Brock och Brocks ego
Lite kort bara om Brocks utspel efter hans vinst.
Detta är väl inte ett försvarstal, men inte heller någon anklagelse. Jag har svårt att se på Brocks utspel och beteende som något karaktärsdefinierande. Han betedde sig som ett typiskt all american asshole efter att ha besegrat Frank Mir men jag tycker aldrig att tillfällen som så ger anledning till att stämpla honom som ett asshole. Han gjorde som han gjorde av ganska klara skäl.
Brock jobbar otroligt hårt med att bli en bättre fighter, i ständig motvind från alla Brock-hatare. Han har ett stort ego eftersom han inte kännt annat än framgång i sitt liv, genom sin collegewrestling och sin WWE-karriär. Han är van vid att bli respekterad för sitt jobb. Som UFCs tungviktsmästare har han fått mer misstro och avsmak än respekt och med tanke på hans hårda arbete och hans stora ego så är det svårt att vänta sig något annat.
Han borde förstås ha försökt hålla känslorna under kontroll men jag tror folk glömmer bort den otroliga mängd frustration som kan byggas upp av att få så mycket skit och misstro när allt han gör är arbetar som ett djur och har försökt vara trevlig och ödmjuk. Det var inte rätt gjort men samtidigt förstår jag anledningarna.
Detta förmildrar ju inte osportslighet men vi rör oss inte bara i svarta eller vita fält. Han betedde sig som ett kräk men om man ser anledningarna till det kan man ju iaf förstå det. Det sinnesslöa internethatet alla kan få känna på ibland är grundlöst projicerande eller ovilja att tänka klart innan man reagerar på känslor. Det Brockhat som blommat upp efter hans reaktioner baseras mer på hatarnas behov av att hata något än det beror på Brock.
Han gjorde ett misstag och hans känslor fick övertag. Thats it.
Så vad jag skulle säga till Brock, om jag hade chansen att göra det skulle vara följande:
"Mr. Lesnar. Det där var riktigt jävla korkat och vulgärt sagt men med tanke på hur säker jag var på att Mir skulle vinna och enkelt du ändå tog hand om honom så ska du ha all heder. Jag lyfter på hatten åt UFC's riktiga tungviktschamp och medger att det finns ingen tvekan om att du är värd att ha bältet och slåss mot de bästa i världen."
Framtiden återstår att visa dock. Om Brock fortfarande går till sina WWE-show rötter efter vidare vinster och är allmänt respektlös och känslosam efter sina fights så får han passa sig.
Men allvarligt talat. Det är lite av Brocks charm att vara pantad och amerikansk. Alla hans skavanker till trots så är han en riktigt farlig kraft på tungviktsplanet.
Detta är väl inte ett försvarstal, men inte heller någon anklagelse. Jag har svårt att se på Brocks utspel och beteende som något karaktärsdefinierande. Han betedde sig som ett typiskt all american asshole efter att ha besegrat Frank Mir men jag tycker aldrig att tillfällen som så ger anledning till att stämpla honom som ett asshole. Han gjorde som han gjorde av ganska klara skäl.
Brock jobbar otroligt hårt med att bli en bättre fighter, i ständig motvind från alla Brock-hatare. Han har ett stort ego eftersom han inte kännt annat än framgång i sitt liv, genom sin collegewrestling och sin WWE-karriär. Han är van vid att bli respekterad för sitt jobb. Som UFCs tungviktsmästare har han fått mer misstro och avsmak än respekt och med tanke på hans hårda arbete och hans stora ego så är det svårt att vänta sig något annat.
Han borde förstås ha försökt hålla känslorna under kontroll men jag tror folk glömmer bort den otroliga mängd frustration som kan byggas upp av att få så mycket skit och misstro när allt han gör är arbetar som ett djur och har försökt vara trevlig och ödmjuk. Det var inte rätt gjort men samtidigt förstår jag anledningarna.
Detta förmildrar ju inte osportslighet men vi rör oss inte bara i svarta eller vita fält. Han betedde sig som ett kräk men om man ser anledningarna till det kan man ju iaf förstå det. Det sinnesslöa internethatet alla kan få känna på ibland är grundlöst projicerande eller ovilja att tänka klart innan man reagerar på känslor. Det Brockhat som blommat upp efter hans reaktioner baseras mer på hatarnas behov av att hata något än det beror på Brock.
Han gjorde ett misstag och hans känslor fick övertag. Thats it.
Så vad jag skulle säga till Brock, om jag hade chansen att göra det skulle vara följande:
"Mr. Lesnar. Det där var riktigt jävla korkat och vulgärt sagt men med tanke på hur säker jag var på att Mir skulle vinna och enkelt du ändå tog hand om honom så ska du ha all heder. Jag lyfter på hatten åt UFC's riktiga tungviktschamp och medger att det finns ingen tvekan om att du är värd att ha bältet och slåss mot de bästa i världen."
Framtiden återstår att visa dock. Om Brock fortfarande går till sina WWE-show rötter efter vidare vinster och är allmänt respektlös och känslosam efter sina fights så får han passa sig.
Men allvarligt talat. Det är lite av Brocks charm att vara pantad och amerikansk. Alla hans skavanker till trots så är han en riktigt farlig kraft på tungviktsplanet.
UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 3.
UFC
Det var kanske inte UFC som startade allt, men tack vare exponeringen i USA och debatten som följde, så öppnades allmänhetens ögon för det här spektaklet. MMA fanns redan i en grundläggande form i Japan och Brazilien, men UFC var lågan som tände stubinen. Vi har Bob Meyrowitz och hans folk att tacka för att de fick fart på allt, när de ville skapa ett pay-per-view spektakel som var som hämtat ur en Van Damme film. Många ser säkert ner på Meyrowitz och hans affärspartners eftersom de skapade ett spektakel som på många sätt var endast ”human cockfighting” och inte en sport. Deltagarna var tough guys, dörrvakter, Chuck Norris-fans och allt annat än atleter; de flesta såg snarare ut som kåkfarare i de första galorna. Det må vara som det är med detta, men det var tidigt 90-tal och de erfarenheter vi har nu kunde inte upplysa dem då. Vad som är viktigt är åter igen den debatt som UFCs första galor startade. Sporten såg också sina första stora stjärnor under den regimen i Royce Gracie, Ken Shamrock och Dan Severn, figurer som alla har sin plats i sportens evolution. Stil mot stil är ett grepp vi sällan ser idag och om denna distinktion kommer på tal så handlar det om ”grappler” vs ”striker” och inte karatechamp mot boxningschamp. Sporten växte sakta, man införde fler och fler regler och tillslut viktklasser för att vidare legalisera och sprida det som en sport mer än ett spektakel. Försäljningen gick hyffsat och de kunde fortsätta med vinst tack vare hemmavideo, pay-per-view och mediakontroversen som en spänningshöjande faktor. Det största bakslaget kom 1997 då senator McCain startade en kampanj för att förbjuda sporten helt. De större pay-per-view distributörerna fick kalla fötter och dumpade organisationen, och det gick snabbt utför.
Dana White och Fertitta-bröderna köpte företaget för en spottstyver 2001, 2 miljoner dollar, en affär som idag kan liknas med den där dealen då lokalbefolkningen sålde ön Manhattan för 24 dollar till inflyttade européerna. Sen gjorde de guld av det döende varumärket genom att bl.a. återinföra pay-per-view formatet som försvann efter McCain, dvd och video samt annan smart marknadsföring, framförallt doku-såpan. Det tog de bara ca 7 år att öka de där 2 miljonerna till ett uppskattat värde på kring en miljard dollar. Från en döende fighting-organisation till ett multimedialt storföretag med fightgalor, expon, TV-spel, videobloggar dokusåpor och numera också en tidning.
Jag tror att det är viktigt att påpeka att UFC:s tillväxt också beror på tillväxten av MMA, samtidigt som det motsatta förhållandet finns. UFC köptes av Zuffa 2001, och under den tiden hade PRIDE FC hållt galor i Japan sen 1997 och sporten växte definitivt på andra håll än hos UFC. Sportens framsteg under tidigt 2000-tal var en kapplöpning mellan PRIDE och UFC, en tid vi alla minns som en guldålder där man alltid vägde de olika organisationens format och fighters mot varandra. Det var spännande tider och medan sporten växte i populäritet växte också UFC i populäritet i landet som definierar ordet köpstark. I en tid när MMA började bli en globalt populär sport var det tacksamt att vara varumärket nr.1 i ett land som USA.
En tids försök att lansera sig i USA ledde tillslut ändå till en försäljning av PRIDE till Zuffa och en förflyttning av många av deras stora talanger till UFCs fighterstall. Det var turbulenta tider, många var väldigt besvikna men hade förhoppningar om att PRIDE skulle fortsätta i sitt eget format, vilket Zuffa-bossarna också menade ett tag. Det visade sig inte bli så ändå, när PRIDE efter ägarbytet sakta föll i glömska och bälten från organisationen sammanfördes med bältena i UFC. Vad förlorade vi där? Vad vann vi?
Den sanna UFC hegemonin tog sin fart. De shower som tog över efter PRIDE borta i Japan har inte lyckats få riktigt samma glans som den forna jätten, men kanske skulle kunna göra det om Sengoku och Dream gick samman. Nu vet jag ingenting om marknadsläget borta i Asien, och förmodligen är både Dream och Sengoku större än UFC i hela öst-asien. För oss är det dock UFC som är de stora eventen. Bloggar och nyhetssidor har mer UFC nyheter än andra och amerikansk MMA, med både det nu defunkta IFL och UFC har letat sig in på svensk television med hjälp av TV4 Sport. UFC har redan fått fästen i Europa, har hållt flertalet shower i England och Irland. Med detta har vi fått mer UFC, fler galor och ett flaggskepp att föra sporten vidare. PRIDE dog, men jag vet inte om vi förlorade så mycket. Som nostalgiker förlorade vi såklart massor, men inte som MMA-fans. Vi fick se Rampage, Wand, Hendo, Nogueira och Anderson Silva i UFC slåss mot organisationens redan etablerade fighters, något vi tjatat om att få se i år och dagar. Dana White och Lorenzo Fertitta, trots deras pojkaktiga hyss i videobloggarna osv är ändå ytterst kompetenta affärsmän. Varumärkets värde talar för sig självt i detta. De är omgivna av andra kompetenta människor och anställda som kommer med idéer och för varumärket och sporten vidare i olika områden. Strikeforce, Affliction och Bellator gör också sitt jobb och de behövs i sin plats för att väga upp UFC:s annars stora dominans. Dream och Sengoku gör samma sak borta i den stora asiatiska marknaden. Sporten växer tack vare alla dessa men med sin plats som nummer ett borta i staterna är det en enkel ekonomisk realitet att man också är störst i stora delar utanför staterna. Sporten är här nu och den är påväg ut i världen oavsett vem som styr. Just nu sitter en självgod och kaxig Dana White vid ratten och styr men med allt som hänt bara de senaste två åren så ser jag ingen anledning till att inte gilla läget. UFC 100 är här om bara några dagar och hur underbart det än var att se Cro Cop knocka Wanderlei eller Fedor strunta i Randlemans suplex så tror jag att just nu, på många andra sätt, är en av de bästa tider att vara ett MMA-fan.
UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 2.
Sportens platsJag tror att sportens särart också får definiera dess plats. Det känns avlägset att det ska bli fotboll eller hockey utav MMA så som de två sporterna har förmågan att genomsyra alla lager av samhället. Det kommer troligtvis inte heller nå den där härliga och folkliga känslan som boxning hade under 1900-talets mitt då hela länder satt och ruvade framför radion för att lyssna på hur deras hjältar duellerade inne i ringen, iaf inte innan MMA är en olympisk gren som boxning. Jag tror inte att vi vill dit, egentligen. MMA har sin särart här, i galorna runt om i världen och på det fantastiska, fria och demokratiserade nyhetsmediet vi har i internet. MMA är bloggarnas, nyhetssidornas och forumens sport. I detta kan vi faktiskt komma att röra vid en metamorfos av det där folkliga som boxningen ändå hade, fast med folkmassorna sittandes med sina laptops i knäna eller i det mörka rummet upplyst av den stora LCD-skärmen inför nästa live-stream. Jag tror att diskursen kring allmänt accepterade sporter inbjuder till fel sorts syn i det här fallet. Alla blir folkliga på sitt sätt. Hockey har sitt sätt, fotboll sitt, boxning ett annat och MMA kommer att ha ett eget. Jag tror däremot att blicken framåt på den här universiella acceptansen av MMA som sport är en väldigt bra sak när det gäller tillväxt, ekonomi och spridning. Om vi mäter det i hur mycket pengar sporten omsätter och hur många fans den har, så är sporten redan ”accepterad” på gräsrotsnivå till skillnad från det politiska läget som jag diskuterat ovan.
Jag tycker vi tar och tittar på det här ur ett lite större perspektiv. Boxning, som den konstanta motpolen i våldsamheter som accepteras, har funnits i dess nuvarande form i ca 100 år. MMA i ca 20 år. Går det att förutse vart sporten är på väg egentligen? Så stor som den redan är, kommer Dana Whites profetia om att MMA kommer vara världens största sport om 10 år bli sann? Med internets hjälp, och om vi åter mäter sporten i pengar som cirkulerar? Utan tvekan, är mitt svar. Om boxningen var radions och sedan kabel-tvns stora sport, så är MMA som sagt internets sport, och alla som är ett fan följer sporten härigenom, köper merchandise och prenumererar på premium-sidor, köper streams och allt annat. UFC har tom gått ut och sagt att de snart kommer lansera just den tjänsten, att kunna köpa en live-stream som vilken annan PPV-sändning som helst.
Visst kan man väl krasst säga att hockey, fotboll och boxning tillhör en slags gruppering av sporter som är folkliga, men kategoriseringar tar också bort mycket av det som är unikt, och jag föredrar alltid ett plural-perspektiv än att böka in saker i trånga grupper. Men genom internet så har MMA tagit första steget till att bli riktigt folkligt, och om 10 år när jag själv börjar push 40 och yngre generation blivit introducerad, så kommer sporten kunna klassas som folklig i den mängd tittare den har när galorna går av stapeln. MMA kommer dock alltid vara MMA, i sin våldsamma ärliga natur, så tro dock aldrig för en sekund att sporten kommer sluta kritiseras eller granskas. Det är den mest extrema formen av kampsport vi bedriver på en så hög kommersiell nivå. Så länge fighters armbågar och slår varandra blodiga så kommer också ett kritiskt öga hållas på den. Opinionen kommer alltid vara där, och jag är mycket tacksam att den finns. Så som med allt i samhället krävs opinion och debatt för att hålla läget stabiliserat. Det kommer alltid finnas en debatt och detta är klart definierande för sporten. Den är kontroversiell och spännande och den är inte sådär harmlöst folklig som ett bandy-sm med varm choklad ur termosen eller ett fotbolls-VM som följs från gator, soffor och sportbarer runtom i världen. MMA är som det är, och det är detta vi måste omfamna och kultivera för att fortsätta ge sporten sin egen plats. Här och nu är skapandet av MMA-kulturen, där människor från alla kulturer och länder, genom internet, tar del av samma fantastiska sport. Stormen fortsätter och det går nog inte att argumentera mot faktumet att UFC är organisationen i stormens öga.
Slut på del 2.
UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 1.
Kära läsare. Martin på MMAnytt.se frågade mig om jag ville skriva en krönika inför UFC 100 som var lite mer allmän om sporten i sig och organisationen i fråga. Vad har hänt, vad kommer att hända? Jag hoppade på erbjudandet direkt och har spenderat ett antal timmar med arbetet som jag hoppas ska vara till läsnöje för er alla.
Krönikan publiceras simultant både på MMAnytt.se och min egen blogg. Del 1 kommer här och del 2 och 3 är att vänta på fredag och lördag.
Håll till godo, medan ni väntar på den stora smällen på lördag natt.
Allt gott!
/Peter
Vad är det vi väntar på egentligen? Vad är det som står inför dörren i UFC 100? Som fightfans har vi egentligen inget annat att vänta oss än ännu en gala, precis som skribenten av den här krönikan bara kommer att ha ännu ett år framför sig när juli månad passerat. Förlorare och vinnare kommer kliva ut ur ringen, Brock Lesnar eller Frank Mir kommer kliva ur oktagonen med ett bälte i handen medan den andre bär blotta besvikelsen av en ny förlust. Jag ska bespara er deprimerande och långdragna, poetiska analogier om årstiderna och olika fighters karriärer, trots att det är frestande att prata om GSPs karriär som en blomstertid och Ken Shamrocks som en kall jävla nyårsafton där det enda spektakulära i luften är hans skitprat (som för den delen inte ringer in ett nytt bättre år utan bara skjuter salut för en karriär som är stendöd).
Människan, innan den industriella revolutionen och moderniteten, var van vid döden på ett helt annat sätt än vi är idag. Man gick till en begravning med öppen kista och såg liket av en nära släkting, vartefter man gick hem och tittade på eller hjälpte till när pappa slaktade middagsmaten. Djuret dör, det är blodigt, vi ska äta upp det. Ett väldigt rustikt liv, nära naturen och nära döden på dessa och många andra sätt. Idag har vår rädsla för döden, individualismen, flykten från naturen och den kristna humanismen raderat mycket utav det vi tidigare såg som naturligt i lidande och våld. Vi äter kött men tycker det är väldigt störande att se på när man slaktar en gris. Döden är tabubelagd när det kommer till kroppen och våran strävan efter fred på jorden och upplysning har tabubelagt konflikt och våld. Detta betyder också, enligt mig, att vi tabubelägger något grundläggande mänskligt. Vi har ett behov av döden och av våld, och jag tror själv att alla extrema skräckfilmer, litteratur, datorspel och annan kulturell representation av vår egen dödlighet är tecken på detta. Vi måste få se på, känna på och undersöka det där mörkret inom oss och våldets verkningar, aggressiviteten, adrenalinet och rädslan. Dessa känslor och uttryck är i mångas ögon universiellt negativa och de kan inte se skillnaden på olika representationer av dessa och drar därför paralleller till riktigt våld, riktiga mord människor emellan, medan vi andra direkt kan känna av skillnaden dessa emellan.
Krönikan publiceras simultant både på MMAnytt.se och min egen blogg. Del 1 kommer här och del 2 och 3 är att vänta på fredag och lördag.
Håll till godo, medan ni väntar på den stora smällen på lördag natt.
Allt gott!
/Peter
Vad är det vi väntar på egentligen? Vad är det som står inför dörren i UFC 100? Som fightfans har vi egentligen inget annat att vänta oss än ännu en gala, precis som skribenten av den här krönikan bara kommer att ha ännu ett år framför sig när juli månad passerat. Förlorare och vinnare kommer kliva ut ur ringen, Brock Lesnar eller Frank Mir kommer kliva ur oktagonen med ett bälte i handen medan den andre bär blotta besvikelsen av en ny förlust. Jag ska bespara er deprimerande och långdragna, poetiska analogier om årstiderna och olika fighters karriärer, trots att det är frestande att prata om GSPs karriär som en blomstertid och Ken Shamrocks som en kall jävla nyårsafton där det enda spektakulära i luften är hans skitprat (som för den delen inte ringer in ett nytt bättre år utan bara skjuter salut för en karriär som är stendöd).
Det är som det är med detta men att vi alltid firar födelsedagar för folk, fä och företeelser kräver ju att någon säger ett par ord om den hundrade galan i den främsta av organisationer i den bästa av sporter.
Så vitt jag vet så har varje år bara blivit bättre för UFC sedan Fertitta-bröderna och White lade vantarna på organisationen. Inte för att det bara är deras förtjänst men man kan ju säga precis samma sak om sporten MMA. Mainstream-media har täckt MMA borta i staterna i flera år nu; olika sportnätverk som ESPN och FSN har gett mycket uppmärksamhet till sporten och internet-journalismen fullkomligen sprudlar med mma-bloggar och nyhetssidor. Här i Sverige fick vi nyligen vår första relativt objektiva artikel i mainstream-sportens trycksvärta när Brock Lesnar fick en ganska stor artikel i Aftonbladet Sport. Jag är inte den enda stora MMA-fanatikern som fullkomligt jublade när jag såg artikeln. Personligen tycker jag det är en fenomenal förbättring. För bara en sådär åtta år sedan var det McCain-vibbar i luften (ni minns: ”human cockfighting” etc) när nyhetsmedia petade nervöst på sporten som en åttaåring petar på en självdöd grävling med en pinne. Nu när stora pengar blandas in och sporten börjar bli amerikansk mainstream och organisationen gör en stor satsning utomlands, så börjar många fler se MMA från en annan synvinkel, kanske inte direkt så som oss fightfans, men iaf med en objektiv och informerad vinkel.
Vi är inte ”out of the woods” ännu, på lång väg. Vi fick se UFC landa i Tyskland för bara några veckor sedan i och med UFC 99. Tyskland är en smältdegel för mycket europeisk kultur och Berlin är en kanske Europas huvudstad, men det styrs fortfarande av en oerhört stark grupp av kulturkonservativa -40 och -50 talister som fortfarande anser vårt behov av våld vara något negativt. Dessutom är boxningsparadigmet fortfarande det absolut starkaste i Tyskland och de flesta stora boxningsorganisationer som huserar där vill inte heller ha med MMA att göra. Många stora nyhetsmedier i Tyskland rapporterade om galan i Köln som ”barbarernas intåg” och ”blodssporten” etc etc, vi vet alla hur det kan låta. Däremot fick sporten också några väl informerade spaltmetrar i vissa tidningar. Landet, trots det konservativa mottagandet, börjar ändå se början till splittringen i frågan om MMA. Dessutom är det som det alltid är med paradigm, finns det ett föreliggande, så kommer det också skifta till ett annat.
Att synen på våld är det huvudsakliga problemet för MMA är det nog ingen som säger emot. Det är sparkarna, armbågarna och strypningarna som utgör den stora flaskhalsen som hindrar sporten från att kunna börja genomsyra vår kultur ordentligt. Så som jag ser det finns det dock många problem, aspekter och egenskaper med sporten och dess plats i världen, som samtidigt definierar dess särart och nästan svarar på frågorna de själv ställer.
Våldet
Våldet, argumenteras utav de flesta MMA-fans, är säkrare och lindrigare än många andra sporter. I en diskussion med någon som är obekant med sporten och tycker sparkar och slag är väldigt otäcka så drar man ofta fram hockey eller amerikansk fotboll. Ben bryts och adrenalinstinna köttberg springer in i varandra för kung och fosterland. Skadorna är oändligt många fler inom dessa sporter. Givetvis finns empirin bakom och siffrorna stämmer ju i det argumentet men vad som går de flesta förbi är hur vi egentligen ser på våld. Intentionen bakom och den allmänkulturella synen på en spark riktad mot huvudet underskattas grovt i dessa argument. I amerikansk fotboll och hockey är det huvudsakliga temat en lagsport där man ska göra mål på varandra, där tacklingar är något sekundärt. I MMA stänger man in två fighters i en bur där de ska sparka, slå och strypa varandra till bästa förmåga. Jag tycker det är en skev argumentation där betydelsen hos ordet ”våld” och betydelsen hos orden ”fysiska skador” går helt förlorad när de blir synonyma. Man måste förstå varför MMA är så kontroversiellt i de konservativas ögon, och våldet är enligt mig utan tvekan den centrala frågan.
Jag ska dela med mig av en liten insikt jag kommit till om våld hittills genom mitt liv, genom den stora mängden kultur jag konsumerar och genom mina studier.
Människan, innan den industriella revolutionen och moderniteten, var van vid döden på ett helt annat sätt än vi är idag. Man gick till en begravning med öppen kista och såg liket av en nära släkting, vartefter man gick hem och tittade på eller hjälpte till när pappa slaktade middagsmaten. Djuret dör, det är blodigt, vi ska äta upp det. Ett väldigt rustikt liv, nära naturen och nära döden på dessa och många andra sätt. Idag har vår rädsla för döden, individualismen, flykten från naturen och den kristna humanismen raderat mycket utav det vi tidigare såg som naturligt i lidande och våld. Vi äter kött men tycker det är väldigt störande att se på när man slaktar en gris. Döden är tabubelagd när det kommer till kroppen och våran strävan efter fred på jorden och upplysning har tabubelagt konflikt och våld. Detta betyder också, enligt mig, att vi tabubelägger något grundläggande mänskligt. Vi har ett behov av döden och av våld, och jag tror själv att alla extrema skräckfilmer, litteratur, datorspel och annan kulturell representation av vår egen dödlighet är tecken på detta. Vi måste få se på, känna på och undersöka det där mörkret inom oss och våldets verkningar, aggressiviteten, adrenalinet och rädslan. Dessa känslor och uttryck är i mångas ögon universiellt negativa och de kan inte se skillnaden på olika representationer av dessa och drar därför paralleller till riktigt våld, riktiga mord människor emellan, medan vi andra direkt kan känna av skillnaden dessa emellan. Jag tror att MMA är delaktigt i den här frågan på många sätt. Sportens motståndare vill förneka vår egen förmåga att skilja mellan det kontrollerade och okontrollerade och tror att människor som söker spänningen och prövningen i strid under kontrollerade former också är våldsam av sin natur. Precis som de tycker att de som tillverkade GTA IV är sjuka i huvudet eftersom de tillverkar ett spel som tillåter massmord, bilkapning och bankrån. De ser helt enkelt inte att friska människor kan skilja på verklighet och reflektionen av den. De kanske inte heller förstår att deras egen spegelbild bara är en bild, utan tror att den är en annan riktig människa?
Hur som helst. Många konservativa tycker att låtsasvåld är illa nog, men MMA är ju ändå på riktigt. Jag tror dock inte att huvudfrågan ligger i sakers realitet, utan snarare i, som jag ovan sagt, kontroll. Vi har en rättighet till att få utöva precis vilka saker vi vill så länge alla är med på det. MMA skadar ingen som inte är med på det, precis som våldsam litteratur, film och datorspel inte skadar någon vid sina sinnens fulla bruk. Det är berikande, inte skadligt. Det är mänskligt, inte barbariskt. Vi har ett djupt sittande behov av en spegel vari vi kan spegla varje aspekt av vår mänsklighet. Detta är en aspekt av sporten.
Men sen har vi den andra. Vi älskar tävlingar.
Definierande fights: Carwin - Velasquez
Det var länge sen UFC:s tungviktsdivision var såhär spännande. Vid närmare eftertanke så har den nog aldrig varit såhär spännande.
Om ca en vecka ska Brock Lesnar försvara sitt tungviktsguld mot Frank Mir, en match som är ganska svår att gissa sig till hur det ska gå. Vi har två fighters som, om vi för en kort sekund köper den bilden som MMA-media målar upp, representerar två olika sorters fighters. Brock Lesnar är den fulländade atleten som arbetar utefter sportens formler och regler. Han är ett monster som ser målet framför sig och jobbar hårt på att bli så bra som möjligt för att fortsätta segra. Detta är givetvis något som alla gör, till en viss mån, men ordet "work ethic" är centralt i bilden kring Brock.
Det senaste man hör om Frank Mir, mycket från hans egen mun, är att skillnaden mellan honom och Brock är passion och känsla. Brock är maskinen, den kalkylerande. Frank är virtuosen, som ser nyanser och känsla. Dikotomin som byggs upp är den mellan "athlete" och "martial artist". Den är givetvis ganska vag, men jag tycker ändå att den har viss merit. Frank tillhör "the martial artists" tillsammans med Anderson Silva, Lyoto Machida och Wanderlei Silva medan Brock tillhör atletskaran vari vi finner t.ex Sean Sherk.
Jag är lite påväg mot ett helt annat blogginlägg än rubriken. Det är väl vanskligt att diskutera passion för sporten kontra passion för att vinna, men jag tror ändå som sagt att det finns en skillnad där. Frank Mir ställde den kontrasten i jämförandet med Brock, och mycket av nyhetsmedian skriver om den tack vare detta. Skillnaden syns också i att både Carwin och Velasquez verkar vara av den hårt arbetande fightertypen som har passion för att vinna mer än de tycker om budo-kulturen och kampsporten som livsstil.
De båda ska nu, om twittermeddelanden och nyhetsposter blir sanna, mötas på UFC 104 i höst. Vinnaren kommer definitivt att erbjudas chansen på bältet mot antingen Mir eller Lesnar. Alla fyra möjligheter till matcher är väldigt intressanta, men jag tror den toppas utav att få se två monster som Brock och Carwin mötas.
Carwin är precis som Brock ett fysiskt odjur med massor av styrka och brottningsfärdighet. Han låg pyrt till mot Gonzaga men visade också komposition nog att ta sig tillbaka och avsluta fighten trots motgångarna i början. Detta kan man också säga om Cain Velasquez efter hans senaste eldprov i Cheick Kongo. Kongo var förvisso en idiot, vilket jag inte skäms för att säga. Vad fanskapet skulle ner på marken och böka efter att ha rockat Velasquez tre gånger har jag ingen aning om. Om han gjort sitt yttersta för att stå upp och fortsätta matchen där istället för att följa efter Cain ner hade han nog vunnit på KO eller TKO mot slutet av matchen. Hur som helst så visade Cain iaf att han trots många hårda smällar hade hjärta och träning nog att kämpa till sig en övertygande vinst.
Carwin och Velasquez är ganska snarlika fighters. Cain är mer well rounded skulle jag tro, men han har ju uppenbara hål i sin stand-up som Kongo borde kapitaliserat mer på. Dessa tror jag kanske inte blir lika stora riskfaktorer i en stående situation med Carwin, även om Carwin besitter en sjuhelvetes kraft i sina nävar. Däremot visade också Kongo-matchen vart Cain har sin zon av trygghet, vilket är i brottningen. Denna trygghets-zon blir genast ockuperad av en mycket mer fysiskt och kanske också tekniskt mer kapabel brottare när han ställs mot Carwin. Om vi ser två brottare som möts, så ger jag nog överhanden till Carwin iom just hans styrka. Nyckeln ligger nog som så ofta i de bådas kompletta kunskap om sporten. Att vara well-rounded är ju själva essensen av MMA.
Det är såklart svårt att förutse hur det ska gå, men så som jag ser det har de fördelar i olika delar av fighten.
Carwin:
- Styrka
- Ground and pound
Velasquez:
- Standup
- Cardio
Hamnar Velasquez på rygg tror jag han kan ligga ganska risigt till, och om Carwin connectar med en slägga så slocknar ju vem som helst. Men eftersom Velasquez är lättare och troligtvis har mer ork, så tror jag att hans välavrundade stil kan vinna honom fighten. Han är versatil, påhittig och energisk och kan däri besitta verktyg som är bra nog för att stoppa bulldozern som är Shane Carwin. Blir det däremot en clinch och brottningsmatch av det hela kommer Carwin suga musten ur Cain med sin överväldigande styrka och dominans.
Hur vill då dessa två att matchen mellan Mir och Lesnar ska sluta? Jag tror iaf att Carwin vill möta Brock, hur hutlöst det än låter för någon människa att vilja hamna i råkurr med det jävla odjuret. Mir är för teknisk för Carwin och dessutom är monsterfighten mellan de båda en drömsituation rent försäljningsmässigt. Det är inte svårt att se framför sig "UFC 109 - Clash of the Titans".
Cain skulle däremot nog hellre möta Mir. Brock är en ännu värre mardröm för någon med brottningsbakgrund. Cain som är lite mer teknisk än Carwin skulle kunna besitta wellroundedness nog för att neutralisera vissa aspekter av Mirs väldigt mångsidiga färdigheter, och istället använda sin brottning till sin fördel mot Mir.
Hur som helst så är iaf Carwin - Velasquez en oerhört viktig fight för en numera väldigt spännande viktklass. Tungvikten är atleternas viktklass där fysiska monstrum som Lesnar och Carwin är intressanta krafter där Mir är den enda ninjan i en viktklass fylld av riddare i plåtrustning.
Tungvikten är mycket lovande. Dessa fyra fighters är stora stjärnor i sin egen rätt, och förhoppningsvis kommer TUF 10 att producera iaf två till lovande prospekt. Vi har också Kongo och Gonzaga nedanför de nu fyra toppnamnen, och med en övertygande vinst över Randy Couture kommer Nogueira att bli ännu en intressant ingrediens.
Boxningens glansdagar var alltid riktade mest mot tungvikten. Med UFCs upprättelse av sin tungviktsklass, som var stendöd under Lil'Timmys herravälde, så verkar den också äntligen kunna ta sin rättmätiga plats som en av de hetaste divisionerna i MMA.
Om ca en vecka ska Brock Lesnar försvara sitt tungviktsguld mot Frank Mir, en match som är ganska svår att gissa sig till hur det ska gå. Vi har två fighters som, om vi för en kort sekund köper den bilden som MMA-media målar upp, representerar två olika sorters fighters. Brock Lesnar är den fulländade atleten som arbetar utefter sportens formler och regler. Han är ett monster som ser målet framför sig och jobbar hårt på att bli så bra som möjligt för att fortsätta segra. Detta är givetvis något som alla gör, till en viss mån, men ordet "work ethic" är centralt i bilden kring Brock.Det senaste man hör om Frank Mir, mycket från hans egen mun, är att skillnaden mellan honom och Brock är passion och känsla. Brock är maskinen, den kalkylerande. Frank är virtuosen, som ser nyanser och känsla. Dikotomin som byggs upp är den mellan "athlete" och "martial artist". Den är givetvis ganska vag, men jag tycker ändå att den har viss merit. Frank tillhör "the martial artists" tillsammans med Anderson Silva, Lyoto Machida och Wanderlei Silva medan Brock tillhör atletskaran vari vi finner t.ex Sean Sherk.
Jag är lite påväg mot ett helt annat blogginlägg än rubriken. Det är väl vanskligt att diskutera passion för sporten kontra passion för att vinna, men jag tror ändå som sagt att det finns en skillnad där. Frank Mir ställde den kontrasten i jämförandet med Brock, och mycket av nyhetsmedian skriver om den tack vare detta. Skillnaden syns också i att både Carwin och Velasquez verkar vara av den hårt arbetande fightertypen som har passion för att vinna mer än de tycker om budo-kulturen och kampsporten som livsstil.
De båda ska nu, om twittermeddelanden och nyhetsposter blir sanna, mötas på UFC 104 i höst. Vinnaren kommer definitivt att erbjudas chansen på bältet mot antingen Mir eller Lesnar. Alla fyra möjligheter till matcher är väldigt intressanta, men jag tror den toppas utav att få se två monster som Brock och Carwin mötas.
Carwin är precis som Brock ett fysiskt odjur med massor av styrka och brottningsfärdighet. Han låg pyrt till mot Gonzaga men visade också komposition nog att ta sig tillbaka och avsluta fighten trots motgångarna i början. Detta kan man också säga om Cain Velasquez efter hans senaste eldprov i Cheick Kongo. Kongo var förvisso en idiot, vilket jag inte skäms för att säga. Vad fanskapet skulle ner på marken och böka efter att ha rockat Velasquez tre gånger har jag ingen aning om. Om han gjort sitt yttersta för att stå upp och fortsätta matchen där istället för att följa efter Cain ner hade han nog vunnit på KO eller TKO mot slutet av matchen. Hur som helst så visade Cain iaf att han trots många hårda smällar hade hjärta och träning nog att kämpa till sig en övertygande vinst.
Carwin och Velasquez är ganska snarlika fighters. Cain är mer well rounded skulle jag tro, men han har ju uppenbara hål i sin stand-up som Kongo borde kapitaliserat mer på. Dessa tror jag kanske inte blir lika stora riskfaktorer i en stående situation med Carwin, även om Carwin besitter en sjuhelvetes kraft i sina nävar. Däremot visade också Kongo-matchen vart Cain har sin zon av trygghet, vilket är i brottningen. Denna trygghets-zon blir genast ockuperad av en mycket mer fysiskt och kanske också tekniskt mer kapabel brottare när han ställs mot Carwin. Om vi ser två brottare som möts, så ger jag nog överhanden till Carwin iom just hans styrka. Nyckeln ligger nog som så ofta i de bådas kompletta kunskap om sporten. Att vara well-rounded är ju själva essensen av MMA.Det är såklart svårt att förutse hur det ska gå, men så som jag ser det har de fördelar i olika delar av fighten.
Carwin:
- Styrka
- Ground and pound
Velasquez:
- Standup
- Cardio
Hamnar Velasquez på rygg tror jag han kan ligga ganska risigt till, och om Carwin connectar med en slägga så slocknar ju vem som helst. Men eftersom Velasquez är lättare och troligtvis har mer ork, så tror jag att hans välavrundade stil kan vinna honom fighten. Han är versatil, påhittig och energisk och kan däri besitta verktyg som är bra nog för att stoppa bulldozern som är Shane Carwin. Blir det däremot en clinch och brottningsmatch av det hela kommer Carwin suga musten ur Cain med sin överväldigande styrka och dominans.
Hur vill då dessa två att matchen mellan Mir och Lesnar ska sluta? Jag tror iaf att Carwin vill möta Brock, hur hutlöst det än låter för någon människa att vilja hamna i råkurr med det jävla odjuret. Mir är för teknisk för Carwin och dessutom är monsterfighten mellan de båda en drömsituation rent försäljningsmässigt. Det är inte svårt att se framför sig "UFC 109 - Clash of the Titans".
Cain skulle däremot nog hellre möta Mir. Brock är en ännu värre mardröm för någon med brottningsbakgrund. Cain som är lite mer teknisk än Carwin skulle kunna besitta wellroundedness nog för att neutralisera vissa aspekter av Mirs väldigt mångsidiga färdigheter, och istället använda sin brottning till sin fördel mot Mir.Hur som helst så är iaf Carwin - Velasquez en oerhört viktig fight för en numera väldigt spännande viktklass. Tungvikten är atleternas viktklass där fysiska monstrum som Lesnar och Carwin är intressanta krafter där Mir är den enda ninjan i en viktklass fylld av riddare i plåtrustning.
Tungvikten är mycket lovande. Dessa fyra fighters är stora stjärnor i sin egen rätt, och förhoppningsvis kommer TUF 10 att producera iaf två till lovande prospekt. Vi har också Kongo och Gonzaga nedanför de nu fyra toppnamnen, och med en övertygande vinst över Randy Couture kommer Nogueira att bli ännu en intressant ingrediens.
Boxningens glansdagar var alltid riktade mest mot tungvikten. Med UFCs upprättelse av sin tungviktsklass, som var stendöd under Lil'Timmys herravälde, så verkar den också äntligen kunna ta sin rättmätiga plats som en av de hetaste divisionerna i MMA.
The Middlemen
Jag läste just på MMAjunkie.com att Houston Alexander arbetar på sitt groundgame inför sitt återvändande till oktagonen. Den brutna hand som tvingade ut honom från matchen mot Andre Gusmao i UFC 98 har nu läkt och han är redo för en återkomst sent i sommar eller höst.När jag läste detta slogs jag av en tanke om fighters och deras karriärer. Är alla ute efter bältet, tar de det som det kommer eller finns det många fighters som vet att de förmodligen inte kan nå bältet, eller ens seriös contenderstatus? Alexander är ett bra exempel på någon som jag är väldigt tveksamt inställd till när det gäller kampen om bältet, men som ändå hör hemma i UFC.
Så om man inte är en contender, är man då en gatekeeper?
Gatekeeper är ett intressant begrepp som ganska bra specifierar vissa fighters och deras position i rankerna, om vi ser på sporten som en stege där alla klättrar mot bältet som det enda målet. Användandet av termer som "contender" och "gatekeeper" är kategoriseringar som gör sporten till just något sådant, där "gatekeeper" blir definitionen för den som slutat klättra på stegen. Sådana tycker jag det finns ganska gott om i varje viktklass.
Ordet gatekeeper tycker jag däremot är lite nedsättande eftersom man då påtvingas synen på sporten som en slags klättertävling till toppen, när det finns så många andra aspekter. Houston Alexander, Stephan Bonnar, Chris Leben, Chris Lytle, Clay Guida, etc, etc, är alla fighters som förtjänar mer respekt än att benämnas som det så ofta heter, "just a gatekeeper". De är de där hårda arbetarna som ofta levererar spännande fights, men som förmodligen aldrig kommer nå bältet. De är killarna i mitten som fyller ut sporten, färgar den med sina karaktärsdrag och tillåter kampen att fortsätta. Det är ett ganska fint maskineri det hela, men terminologin kan ofta vara lite nedsättande eftersom framgång mäts med ens progression i rankerna istället för underhållningsvärde.
Det sägs aldrig rakt ut, men UFC och alla andra organisationer behöver alla de där kämparna i mitten och botten. De tvingas skicka ut de ur rankerna om de förlorar 3-4 fights i rad, även om alla dessa vart mycket underhållande, vilket också är synd. Jag tror t.ex. Dana Whites bullshit om att han är rädd för Chucks hälsa är just det, bullshit. Chuck har fights kvar i sig och har inte någon större fara för hälsan. Han skulle kunna leverera flera bra fights till, trots att han inte är champ-material längre. Precis som Bonnar eller Houston. I Chucks fall är det däremot hans stjärnstatus som är problematiken.Hur som helst. Jag tycker gatekeeper trots att det är korrekt, också är lite nedsättande i många fall. Jag kommer alltid se på de som alla andra fighters, som gör sporten levande och utgör viktiga delar i maskineriet, där deras väsentlighet utgörs av karisma och underhållningsvärde istället för deras position i rankerna. Go Houston! Och hoppas allt annat skitsnack som egentligen ligger bakom Chucks påtvingade retirement ordnar upp sig. Han behöver inte jaga bältet. Bara leverera underhållande fights, och de gör han alltid.
Age of the Dragon
Det är svårt att inte ryckas med i hypen kring Lyoto Machida, och jag tror också det är bättre som MMA-fan att hoppa på hans bandvagn och åka med, för det är en överhängande risk att den kommer fortsätta rulla framåt en lång lång tid.
Innan UFC 98 var det svårt att säga vem som skulle vinna, och ett sådant faktum behöver ju inte heller ändras efter en jämn titelfight. Två mycket talangfulla fighters som inte har en enda förlust på sitt record går in och efteråt, givet att det är en jämn fight i stil med Griffin - Jacksson, så tycker man inte att förutsättningarna innan fighten ska ha ändrats. Detta är inte fallet här. Detta var en sådan fight där man inser att det inte var så jämt, inte ens innan fighten. Rashad gick samma öde till mötes som de senaste offren för Machidas suveräna talang och snabbhet och såg inte ut att ha en chans ens.
Nu när jag skriver det här blogginlägget så vet jag inte själv riktigt vart det är påväg. Precis varenda MMA-sida och blogg har sina egna teorier om Machida och hur man ska slå honom. Ämnet är givetvis intressant att diskutera, men det tenderar att leda åt samma håll. Machida måste läggas på sin rygg av en stark brottare och manglas med armbågar och slag mot oktagonväggen. Att stå upp med honom är bevisligen helt lönlöst, men ingen verkar vilja inse det. Detta bådar ju inte gott för den boxningsfrälste Rampage som precis som Hughes och Sherk och Rashad och säkert många fler fått den ökända brottarsjukan där de glömmer sina rötter och tror att de är boxare. Förvisso har Rampage kanske de bästa händerna i UFC, hans teknik post-Ibarra är sjukt bra. Hurvida den biter på Machida är oklart. Eller ja, oklart och oklart, det kommer troligtvis inte funka alls denna gång heller. Så han måste på något sätt hitta tillbaka till sina rötter. Han borde kanske spendera någon månad med Hendo och Lindland och gnugga skäggstubb och öron med de killarna och återfinna den gamla Team Quest-taktiken vi alla känner som "grunda och punda" (vilket iofs låter lite som en kebabpizza innan man skjuter amfetamin, eller vad?) Quite frankly så tror jag att Dan Henderson skulle vara något för Machida att sätta tänderna i, även om det nog skulle sluta som Hendos match mot Anderson Silva. Men någon som Hendo, när han var som bäst, med aggressiv och brutal brottning och kraft.
Folk pratar om Anderson Silva som Machidas motmedel också. Jag vet inte jag. Risken för att ett svart hål bildas mitt i oktagonen är överhängande då båda, Anderson på det senaste, blivit mycket defensiva strikers. Vi skulle se en match där båda går in och ut med sina attacker tills den ene blir träffad, vilket kanske inte skulle hända heller, och fem ronder av dansande skulle vara en PR-katastrof.
Jag vill se följande fighters gå mot Machida:
- Rampage
- Hendo
- Forrest
Det här blogginlägget skrev jag på ett tåg några dagar efter UFC 98, och mycket har hänt sedan dess, men det kan vara intressant att ha kvar tankarna från förr och blanda med de nya. UFC 100 står för dörren, och vi vet att Shogun är next up för Machida, och denna kommer förmodligen också avgöra motståndaren för Rampage eller Rashad. Ett möte mellan Shogun och Rashad om bältet är väl det de minst önskar där i UFCs management, men nästan alla fights därutöver är destå enklare att sälja pay-per-views med.
Vad som troligtvis händer är väl att Machida vinner över både Shogun och sen Rashad igen eller Rampage. Det är förvisso väldigt vanskligt att vara säker på sin sak i en sport där många saker ändå kan hända, men Lyoto är så förbannat imponerande samt har aldrig förlorat, så det är som vi alla vet mycket mycket svårt att ens föreställa sig hur han ska förlora. Det var det iofs under UFC 98 också när det gällde Rashad Evans. Såhär långt efter var det ju solklart, men när matchen ännu inte hänt var det mycket svårt att försöka använda någon logik för att få fram vinnaren.
Allt som allt, så tror jag Machidas motmedel är en aggressiv, fulländad brottare som kan sin standup men också har sweet-ass takedowns. Light Heavyweight-divisionens svar på Georges St:Pierre är väl lite vad man söker.
Tack Martin och andra eventuella jurymedlemmar på MMAnytt.se där jag just precis blev tilldelad ett par MMA-shorts för min lilla berättelse om mitt minne av Tim Sylvia - Randy Couture matchen. Jag skrev klart det här inlägget precis för att den spjuvern också länkat till min undermåligt uppdaterade blogg som näst intill självdött. Kanske var skammen över en så dålig uppdateringsratio i kombination med omnämningen på Martins eminenta sida den Antoni Hardonk-sparken i arslet jag behövde för att komma igång med bloggen igen. För jag vill ju så gärna, och tilldelas ju tom priser för mitt babblande, så något gott kommer ju ut ur det. Varför inte fortsätta.
Åter igen, tack till Martin och förlåt forna läsare och bekanta för min slapphänta behandling av min blogg. Det har sina anledningar, men nu får det nog vara nog.
Ska snart skriva klart min krönika om MMA och UFC inför UFC 100 och försöka publicera den i tid, så får vi se vart den dyker upp.
Allt gott!
Innan UFC 98 var det svårt att säga vem som skulle vinna, och ett sådant faktum behöver ju inte heller ändras efter en jämn titelfight. Två mycket talangfulla fighters som inte har en enda förlust på sitt record går in och efteråt, givet att det är en jämn fight i stil med Griffin - Jacksson, så tycker man inte att förutsättningarna innan fighten ska ha ändrats. Detta är inte fallet här. Detta var en sådan fight där man inser att det inte var så jämt, inte ens innan fighten. Rashad gick samma öde till mötes som de senaste offren för Machidas suveräna talang och snabbhet och såg inte ut att ha en chans ens.
Nu när jag skriver det här blogginlägget så vet jag inte själv riktigt vart det är påväg. Precis varenda MMA-sida och blogg har sina egna teorier om Machida och hur man ska slå honom. Ämnet är givetvis intressant att diskutera, men det tenderar att leda åt samma håll. Machida måste läggas på sin rygg av en stark brottare och manglas med armbågar och slag mot oktagonväggen. Att stå upp med honom är bevisligen helt lönlöst, men ingen verkar vilja inse det. Detta bådar ju inte gott för den boxningsfrälste Rampage som precis som Hughes och Sherk och Rashad och säkert många fler fått den ökända brottarsjukan där de glömmer sina rötter och tror att de är boxare. Förvisso har Rampage kanske de bästa händerna i UFC, hans teknik post-Ibarra är sjukt bra. Hurvida den biter på Machida är oklart. Eller ja, oklart och oklart, det kommer troligtvis inte funka alls denna gång heller. Så han måste på något sätt hitta tillbaka till sina rötter. Han borde kanske spendera någon månad med Hendo och Lindland och gnugga skäggstubb och öron med de killarna och återfinna den gamla Team Quest-taktiken vi alla känner som "grunda och punda" (vilket iofs låter lite som en kebabpizza innan man skjuter amfetamin, eller vad?) Quite frankly så tror jag att Dan Henderson skulle vara något för Machida att sätta tänderna i, även om det nog skulle sluta som Hendos match mot Anderson Silva. Men någon som Hendo, när han var som bäst, med aggressiv och brutal brottning och kraft.Folk pratar om Anderson Silva som Machidas motmedel också. Jag vet inte jag. Risken för att ett svart hål bildas mitt i oktagonen är överhängande då båda, Anderson på det senaste, blivit mycket defensiva strikers. Vi skulle se en match där båda går in och ut med sina attacker tills den ene blir träffad, vilket kanske inte skulle hända heller, och fem ronder av dansande skulle vara en PR-katastrof.
Jag vill se följande fighters gå mot Machida:
- Rampage
- Hendo
- Forrest
Det här blogginlägget skrev jag på ett tåg några dagar efter UFC 98, och mycket har hänt sedan dess, men det kan vara intressant att ha kvar tankarna från förr och blanda med de nya. UFC 100 står för dörren, och vi vet att Shogun är next up för Machida, och denna kommer förmodligen också avgöra motståndaren för Rampage eller Rashad. Ett möte mellan Shogun och Rashad om bältet är väl det de minst önskar där i UFCs management, men nästan alla fights därutöver är destå enklare att sälja pay-per-views med.
Vad som troligtvis händer är väl att Machida vinner över både Shogun och sen Rashad igen eller Rampage. Det är förvisso väldigt vanskligt att vara säker på sin sak i en sport där många saker ändå kan hända, men Lyoto är så förbannat imponerande samt har aldrig förlorat, så det är som vi alla vet mycket mycket svårt att ens föreställa sig hur han ska förlora. Det var det iofs under UFC 98 också när det gällde Rashad Evans. Såhär långt efter var det ju solklart, men när matchen ännu inte hänt var det mycket svårt att försöka använda någon logik för att få fram vinnaren.
Allt som allt, så tror jag Machidas motmedel är en aggressiv, fulländad brottare som kan sin standup men också har sweet-ass takedowns. Light Heavyweight-divisionens svar på Georges St:Pierre är väl lite vad man söker.
Tack Martin och andra eventuella jurymedlemmar på MMAnytt.se där jag just precis blev tilldelad ett par MMA-shorts för min lilla berättelse om mitt minne av Tim Sylvia - Randy Couture matchen. Jag skrev klart det här inlägget precis för att den spjuvern också länkat till min undermåligt uppdaterade blogg som näst intill självdött. Kanske var skammen över en så dålig uppdateringsratio i kombination med omnämningen på Martins eminenta sida den Antoni Hardonk-sparken i arslet jag behövde för att komma igång med bloggen igen. För jag vill ju så gärna, och tilldelas ju tom priser för mitt babblande, så något gott kommer ju ut ur det. Varför inte fortsätta.
Åter igen, tack till Martin och förlåt forna läsare och bekanta för min slapphänta behandling av min blogg. Det har sina anledningar, men nu får det nog vara nog.
Ska snart skriva klart min krönika om MMA och UFC inför UFC 100 och försöka publicera den i tid, så får vi se vart den dyker upp.
Allt gott!
1:a April drog cirkusen igång igen
TUF är tillbaka, såpan alla fightfans har ett och annat att säga om. Hata den eller älska den så kommer den bevisligen fortsätta ett tag till. Säsong 10 är på G och det lär ju inte stanna där så länge tittarna är lojala.
Innan säsong 9 började gick en gala av stapeln i Tennessee; Ultimate Fight Night 18.
Martin Kampmann drog ut ett split decision och med det mattan från under Carlos Condits UFC-debut. Det var en oerhört jämn fight, fram och tillbaka och jag tycker domslutet var rättvist. Det finns en anledning jag ser som den största till att både gilla vår danske vän Martin och till varför han förtjänar vinsten: Han är ute efter vinsten och vågar verkligen försöka med allt. Han gick efter giljotinen flera gånger, och var modig nog att dyka ner efter en heel-hook. Han är verkligen inte den fightern som försöker köra en "säker" fight eller som slåss för att inte förlora. Han försöker och vill vinna.
Condit såg riktigt giftig ut då. Den killen är också ute efter vinsten, men Kampmann ville det mer den här gången, hade dominanta positioner oftare och jobbare hårdare.
På tal om TUF så stängde Cole Miller käften på Junie Browning med en tight giljotin. Bra gjort av Cole, men samtidigt har jag svårt att inte känna lite sympati för Browning ändå. Han är en väldigt ensam kille med stora problem i livet, som kompenserar med den typiska "I dont give a fuck" attityden som är så emblematisk för den amerikanska underklassens envisa vilja att vara värda något. Jag tror Junie är en bra kille och alla som tycker att det är så jävla skönt att han fick äta upp sina ord åter igen, glöm inte detta: Han har fått stryk och skit hela sitt liv och lär sig absolut ingenting av att han har varit kaxig och sen fått äta upp det. Jag tycker egentligen synd om Junie tror jag. Vilket kanske är den värsta förolämpningen, speciellt för någon som honom. Cole Miller gjorde dock ett bra jobb och ser ut att kunna få en fortsatt bra karriär.
Utöver det så gav Tyson Griffin ännu en av de upphetsande fights han är känd för, och gick väl lite som vanligt till ett decision. Jag blev måttligt arg på Dos Anjos som inte utiliserade outside legkicks med sitt högerben efter att han skruvat åt Griffins ben i den där märkliga ben-mosen han fick till. Tysons ben var synligen skadat under fortsättningen av första och sedan andra ronden. Om han tränat muay-thai nog så skulle han nog kunnat fortsatt jobba på det där benet. Sen gav också Ryan Bader ett småtråkigt takedownkrig med Carmello Marrero som det nog inte finns så mycket mer att säga om. Jo, Bader hade ett snyggt försök till en armbar i första ronden, men thats about it.
Och så började väl såpan, igen.
Det var uttagningar i Wolfslairs lokaler i Liverpool och det verkar vara ett starkt team Bisping fått ihop. Mest av alla imponerade Ross Pearson, som verkar vara den mest fulländade MMA-kämparna i teamet. Hans record på Sherdog avslöjar att de flesta av hans 8 vinster är via submission, men han hade ett ettrigt och relativt tekniskt stand-up game och vann matchen i uttagningarna på TKO. Även de andra snubbarna avslutade tydligt sina fights. Vi blev bjudna på en rikgit Muay-Thai clinch knockout via knä, och en av de snabbaste heelhooks jag sett i mina många år av MMA-fandom. Den formen av submissions funkar fortfarande, till en viss nivå, men kommer troligtvis inte ge några vinster i de högre nivåerna, hur säker man än är på de. Sen har de ju en form av stigma eftersom de av många anses tillhöra den gamla formen av MMA genom Pancrase och catch-wrestling. Imponerande var det hur som helst.
Det ska bli intressant att se det amerikanska laget ta form nästa vecka. Det råder nog ingen tvivel om att det finns gott om Junie Browning liknande karaktärer, så någon lyckas nog slå sig sin väg in i huset för att mucka hysteriska fylle-gräl och ramma sin skalle genom en gipsvägg. Jag tror och hoppas på att vi kommer att se en tydlig kulturell skillnad lagen emellan där amerikanarna får stå för det mesta av den exponeringskåta idiotin. Däremot ska man väl aldrig tro för mycket om det bi-polära folkslaget engelsmän som ofta blir som förbytta efter en rejäl dos vuxendricka.
Personligen gillar jag dokusåporna som UFC producerar. Jag tycker om att se karaktärerna och deras kamp för att komma till finalen, och tackar aldrig nej till att se en riktigt bra MMA-match. Jag ogillar dock det där ständiga jagandet efter skandal som är så typiskt för doku-TV. Så jag är oerhört taggad inför den Frank Shamrock-drivna doku-såpan som är påväg som ska ha en seriösare ton med vikt på doku istället för såpa. Det är väl det som egentligen också definierar min smak till dokusåpor. Dokudelarna är nästan alltid givande. Såpadelarna är i sin tur aldrig givande.
Thats it for now folks.
Innan säsong 9 började gick en gala av stapeln i Tennessee; Ultimate Fight Night 18.Martin Kampmann drog ut ett split decision och med det mattan från under Carlos Condits UFC-debut. Det var en oerhört jämn fight, fram och tillbaka och jag tycker domslutet var rättvist. Det finns en anledning jag ser som den största till att både gilla vår danske vän Martin och till varför han förtjänar vinsten: Han är ute efter vinsten och vågar verkligen försöka med allt. Han gick efter giljotinen flera gånger, och var modig nog att dyka ner efter en heel-hook. Han är verkligen inte den fightern som försöker köra en "säker" fight eller som slåss för att inte förlora. Han försöker och vill vinna.
Condit såg riktigt giftig ut då. Den killen är också ute efter vinsten, men Kampmann ville det mer den här gången, hade dominanta positioner oftare och jobbare hårdare.
På tal om TUF så stängde Cole Miller käften på Junie Browning med en tight giljotin. Bra gjort av Cole, men samtidigt har jag svårt att inte känna lite sympati för Browning ändå. Han är en väldigt ensam kille med stora problem i livet, som kompenserar med den typiska "I dont give a fuck" attityden som är så emblematisk för den amerikanska underklassens envisa vilja att vara värda något. Jag tror Junie är en bra kille och alla som tycker att det är så jävla skönt att han fick äta upp sina ord åter igen, glöm inte detta: Han har fått stryk och skit hela sitt liv och lär sig absolut ingenting av att han har varit kaxig och sen fått äta upp det. Jag tycker egentligen synd om Junie tror jag. Vilket kanske är den värsta förolämpningen, speciellt för någon som honom. Cole Miller gjorde dock ett bra jobb och ser ut att kunna få en fortsatt bra karriär.Utöver det så gav Tyson Griffin ännu en av de upphetsande fights han är känd för, och gick väl lite som vanligt till ett decision. Jag blev måttligt arg på Dos Anjos som inte utiliserade outside legkicks med sitt högerben efter att han skruvat åt Griffins ben i den där märkliga ben-mosen han fick till. Tysons ben var synligen skadat under fortsättningen av första och sedan andra ronden. Om han tränat muay-thai nog så skulle han nog kunnat fortsatt jobba på det där benet. Sen gav också Ryan Bader ett småtråkigt takedownkrig med Carmello Marrero som det nog inte finns så mycket mer att säga om. Jo, Bader hade ett snyggt försök till en armbar i första ronden, men thats about it.
Och så började väl såpan, igen.
Det var uttagningar i Wolfslairs lokaler i Liverpool och det verkar vara ett starkt team Bisping fått ihop. Mest av alla imponerade Ross Pearson, som verkar vara den mest fulländade MMA-kämparna i teamet. Hans record på Sherdog avslöjar att de flesta av hans 8 vinster är via submission, men han hade ett ettrigt och relativt tekniskt stand-up game och vann matchen i uttagningarna på TKO. Även de andra snubbarna avslutade tydligt sina fights. Vi blev bjudna på en rikgit Muay-Thai clinch knockout via knä, och en av de snabbaste heelhooks jag sett i mina många år av MMA-fandom. Den formen av submissions funkar fortfarande, till en viss nivå, men kommer troligtvis inte ge några vinster i de högre nivåerna, hur säker man än är på de. Sen har de ju en form av stigma eftersom de av många anses tillhöra den gamla formen av MMA genom Pancrase och catch-wrestling. Imponerande var det hur som helst.
Det ska bli intressant att se det amerikanska laget ta form nästa vecka. Det råder nog ingen tvivel om att det finns gott om Junie Browning liknande karaktärer, så någon lyckas nog slå sig sin väg in i huset för att mucka hysteriska fylle-gräl och ramma sin skalle genom en gipsvägg. Jag tror och hoppas på att vi kommer att se en tydlig kulturell skillnad lagen emellan där amerikanarna får stå för det mesta av den exponeringskåta idiotin. Däremot ska man väl aldrig tro för mycket om det bi-polära folkslaget engelsmän som ofta blir som förbytta efter en rejäl dos vuxendricka.
Personligen gillar jag dokusåporna som UFC producerar. Jag tycker om att se karaktärerna och deras kamp för att komma till finalen, och tackar aldrig nej till att se en riktigt bra MMA-match. Jag ogillar dock det där ständiga jagandet efter skandal som är så typiskt för doku-TV. Så jag är oerhört taggad inför den Frank Shamrock-drivna doku-såpan som är påväg som ska ha en seriösare ton med vikt på doku istället för såpa. Det är väl det som egentligen också definierar min smak till dokusåpor. Dokudelarna är nästan alltid givande. Såpadelarna är i sin tur aldrig givande.Thats it for now folks.
Kreativa svårigheter och Lyoto Machidas kiss
Den har varat i ungefär två månader nu, den här ordtorkan som jag till ytan för att skydda mitt ego skyller på nyhetstorka i MMA-världen, men så är det ju knappast. Det finns skit att skriva om var man tittar. Kanske vore det enklare att göra små posts då och då med länkar och korta kommentarer som de flesta bloggar men det skulle också svika den formgivning jag tänkt föra bloggen under. Längre och köttigare inlägg.Jag har heller inte tänkt göra det till en särskilt personlig blogg utöver mina åsikter om själva inläggen, men att ge mig själv lite mer utrymme och skriva lite lösare inlägg kanske lägger några extra vedträn på glöden så att det blir en eld igen.
Senaste nytt är att Lyoto Machida dricker sitt eget urin varje morgon som en hälsodryck. Jaha.
Man har ju levt hela sitt liv under intrycket att urinet är en avfallsprodukt, den materia som blir kvar när kroppen sugigt åt sig den näring den kan ifrån vätskan man fått i sig. Det finns dock tydligen en tradition med att använda urin som medicinsk terapi för ett antal olika symptom och problem. Jag har inte orkat läsa hela artikeln för att se vad Machida kan ha för anledning att återanvända sitt urin på det här sättet, men nöjer mig med att säga att det verkligen inte spelar någon roll. Man tycker att den postmoderna och multikulturella människan som upplever alla möjliga märkliga företeelser genom internet och annan media dagligen inte ska förvånas eller bry sig särskilt mycket om den här sortens nyheter.
Den barnsliga fascinationen som uppdagas i andras kommentarer om nyheten känns mest som en kulturellt invand reflex där det ska tjutas och skrattas och länkas till kompisar på MSN åt allt det tokiga som pågår i världen. Jag finner det svårt att varken äcklas, förvånas eller roas nämnvärt åt någon av alla religiösa, spirituella, politiska eller personliga ideologier som dagligen exemplifieras på the all mighty screen. Machida dricker sitt piss för att han anser att det gör honom gott. I någon gudsförgäten djungel mördar föräldrar sina barn för att de är övertygade att ungarna är besatta av demoner. Worlds apart, visst, men allt kondenseras ner till mitt scrollande på bloggar i den senaste versionen av webbrowsern Firefox och Machidas pissdrickande kan knappast sägas vara något av vikt eller betydelse. Inte för mig iaf. Som mest gör det att han står ut ännu mer från mängden och på så vis blir mer intressant som en fighter men jag kommer knappast någonsin ge honom ett passande smeknamn och kommentera nedlåtande och skämtsamt varje gång han kommer på tal.
Brock på Aftonbladet
Pris ske, UFC får sidor på Sveriges största sportblad. En nyhet stor nog att jag ska skriva ett inlägg i min blogg här som gått i ide under de senaste månaderna. Det här fick verkligen mitt hjärta att slå lite extra.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4646617.ab
Det är lite roligt tycker jag att det är just Brock som får publiciteten, och samtidigt ganska självklart. Han är precis som artikeln beskriver riktigt "huge", inte bara med sin absurda fysik utan också i sin populäritet borta i staterna. Jag förutspådde lite lätt detta redan när han gick sin första match i UFC, att han kunde vara nyckeln till mainstream-median. Och se på fan, här är han nu på aftonbladets rosa sidor. Jag ska tom köpa blaskan idag bara för att få se artikeln i trycksvärta.
En av mina första artiklar är en lite längre analys av Brock, vilken jag skrev direkt efter att han spöat Randy Couture. Den hittar ni här:
http://mmation.blogspot.com/2008/11/enter-brock-lesnar.html
UFC har några nya tillägg i sin tungviktsklass som kan utgöra intressanta hot mot Brock. Vi har Shane Carwin, som är en nästan lika stor kille med brottarbakgrund, som tränas utav vad som i min mening är det i särklass bästa lägret: Greg Jacksson MMA. Jacksson har två st bälteshållare i sitt läger, och contenders i nästan varje viktklass. Deras gameplans är alltid oerhört smarta och deras talang, träning och kunskap mellan både fighters och tränare ger alla fighters med Greg bakom sig en stor skjuts i karriären. Carwin såg visserligen lite skakig ut mot Gonzaga innan han kastade den där korta högern och knockade Gonzaga medvetslös, så skakighet åsido, han kan släcka lyset på precis vem som helst. Även Brock.
Cain Velasquez är också en nykomling utan förluster på sitt record, och han har visat en oerhört aggressiv och fysiskt dominant stil de gånger vi sett honom i oktagonen. Han har också ett väldigt bra camp bakom sig i American Kickboxing Academy. Han är fortfarande lite obeprövad, men jag läste nyligen att han kommer att möta Heath Herring, något jag också förutspådde och tyckte var en bra matchup för de båda. Om Cain vinner är han helt klart i contender-status. Om Heath vinner är han tillbaka på vinstlinjen och har spöat ett stort namn. Han vill heller inte förlora, för gör han det är han ännu mer cementerad som en s.k "gatekeeper".
Brock går snart sin nästa match; en re-match med Frank Mir på UFC 100, sommarens stora event och den hundrade galan för organisationen. Senast så kopplade Frank iskallt och väl utfört in en straight kneebar på Brock. Frågan är ju hur det slutar nu. Brock har fått mer erfarenhet och tränar nog stenhårt på att undvika submissions. Men sen har Frank också utvecklat sitt stående game. Senast vi såg honom så utklassade han en av världens bästa fighters, helt utan att hamna på marken.
Det ska bli intressant att se. Tungvikten var mer eller mindre STENDÖD under den tiden Tim Sylvia hade viktklassen och bältet. Men nu, med ett flöde av många nya spännande fighters med Brock som kungen så har viktklassen åter blivit en av de mest spännande.
Dagens ämne är dock Aftonbladets artikel, men det finns inte så mycket att säga om det. Förrutom att det är skitbra. Och de skriver sporten MMA och att organisationen UFC är den största. Bara det är ju helt sjuka framsteg. Vi ser inte längre (med viss överdrift) rubriker som:
DÖDSSPORTEN
De tävlar i Ultimate Fighting, sporten där ALLT är tillåtet.
Det är påväg framåt gott folk. Det gläder mig.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4646617.ab
Det är lite roligt tycker jag att det är just Brock som får publiciteten, och samtidigt ganska självklart. Han är precis som artikeln beskriver riktigt "huge", inte bara med sin absurda fysik utan också i sin populäritet borta i staterna. Jag förutspådde lite lätt detta redan när han gick sin första match i UFC, att han kunde vara nyckeln till mainstream-median. Och se på fan, här är han nu på aftonbladets rosa sidor. Jag ska tom köpa blaskan idag bara för att få se artikeln i trycksvärta.
En av mina första artiklar är en lite längre analys av Brock, vilken jag skrev direkt efter att han spöat Randy Couture. Den hittar ni här:
http://mmation.blogspot.com/2008/11/enter-brock-lesnar.html
UFC har några nya tillägg i sin tungviktsklass som kan utgöra intressanta hot mot Brock. Vi har Shane Carwin, som är en nästan lika stor kille med brottarbakgrund, som tränas utav vad som i min mening är det i särklass bästa lägret: Greg Jacksson MMA. Jacksson har två st bälteshållare i sitt läger, och contenders i nästan varje viktklass. Deras gameplans är alltid oerhört smarta och deras talang, träning och kunskap mellan både fighters och tränare ger alla fighters med Greg bakom sig en stor skjuts i karriären. Carwin såg visserligen lite skakig ut mot Gonzaga innan han kastade den där korta högern och knockade Gonzaga medvetslös, så skakighet åsido, han kan släcka lyset på precis vem som helst. Även Brock.
Cain Velasquez är också en nykomling utan förluster på sitt record, och han har visat en oerhört aggressiv och fysiskt dominant stil de gånger vi sett honom i oktagonen. Han har också ett väldigt bra camp bakom sig i American Kickboxing Academy. Han är fortfarande lite obeprövad, men jag läste nyligen att han kommer att möta Heath Herring, något jag också förutspådde och tyckte var en bra matchup för de båda. Om Cain vinner är han helt klart i contender-status. Om Heath vinner är han tillbaka på vinstlinjen och har spöat ett stort namn. Han vill heller inte förlora, för gör han det är han ännu mer cementerad som en s.k "gatekeeper".
Brock går snart sin nästa match; en re-match med Frank Mir på UFC 100, sommarens stora event och den hundrade galan för organisationen. Senast så kopplade Frank iskallt och väl utfört in en straight kneebar på Brock. Frågan är ju hur det slutar nu. Brock har fått mer erfarenhet och tränar nog stenhårt på att undvika submissions. Men sen har Frank också utvecklat sitt stående game. Senast vi såg honom så utklassade han en av världens bästa fighters, helt utan att hamna på marken.
Det ska bli intressant att se. Tungvikten var mer eller mindre STENDÖD under den tiden Tim Sylvia hade viktklassen och bältet. Men nu, med ett flöde av många nya spännande fighters med Brock som kungen så har viktklassen åter blivit en av de mest spännande.
Dagens ämne är dock Aftonbladets artikel, men det finns inte så mycket att säga om det. Förrutom att det är skitbra. Och de skriver sporten MMA och att organisationen UFC är den största. Bara det är ju helt sjuka framsteg. Vi ser inte längre (med viss överdrift) rubriker som:
DÖDSSPORTEN
De tävlar i Ultimate Fighting, sporten där ALLT är tillåtet.
Det är påväg framåt gott folk. Det gläder mig.
Vaselinskandalen i mina ögon
De som surfar runt bland nyhetssidor och bloggar vet redan vad som har hänt. Georges St:Pierre har hamnat i blåsväder för att hans corner-killar masserat honom på bröst och rygg direkt efter att de haft vaselin på händerna (för att smörja hans ansikte, vilket är tillåtet).
Först verkade det som att BJ och hans camp inte skulle gå till NSAC och göra en anmälan, men nu har BJ's advokat lämnat in ett tre sidigt dokument med en formell ansökan om en undersökning.
Jag vill först och främst säga att det finns inget principiellt fel i att göra en sådan anmälan om man tror det ligger en hund begraven. Det är snarare precis vad man ska göra, och varje mans rätt. Däremot tror jag dock att BJ och hans camp vet innerst inne att BJ fick så mycket stryk den där matchen att de aldrig sett på maken. Han blev helt manhandled i "all aspects of the game" (som Team Quest-toughguys har för vana att säga) och vaselin på ryggen har knappast något att göra med att BJs huvud for som en päronboll av GSP's standup och ground and pound. Georges St:Pierre vann den där matchen. Punkt slut. Om kommisionen stryker St:Pierres vinst pga detta så blir det en svart dag för mig och många andra GSP-fans, men det får vi tampas med då.
Vad som däremot bör komma ur den här undersökningen är starka reprimander till de så oomtänksamma och slarviga människorna i GSPs hörna under matchen. Phil Nurse och även Greg Jacksson borde få böter eller tom avstängningar både för att det kanske just påverkade BJs benrörelser över GSPs rygg, men också för att de tillåter en sån här skandal svärta ner allt det hårda arbete GSP lagt ner. Även om jag är besviken på att BJ och hans lakejer lämnar in de formella klagomålen, så är jag än mer besviken på de som uppenbarligen ska vara på St:Pierres sida. I mina ögon är det ganska tydligt att allt det här är deras fel, för att de i en såhär viktig situation inte kunde torka av händerna eller låta någon annan göra deras cirkulationsmassage. De har ett ansvar att veta att just dessa situationer kan uppkomma, för det är fler än en gång vi sett klagomål och kommisionsbeslut berörande insmorda fuskare. Fy fan, att deras slarv får en så suverän fighter som GSP att se ut som en fuskare. De ska ta mig fan skämmas.
Men detta är inte vad jag är mest förbannad på.
Det som stör mig allra mest är att det har börjat eka i MMA-världen. Små bittra kryp börjar tränga fram mellan golvplankorna för att väsa ut sitt medhåll till BJ och sin egen bitterhet över de förluster de har mot St:Pierre. Jason "Mayhem" Miller säger det, Sean Sherk säger det och framför allt, Matt Hughes säger det.
Matt Huges, mina damer och herrar, är ett kräk. Ett fullständigt jävla kräk som är så full av sig själv med sina inställsamma leenden och så amerikanskt rättfärdiga blue-collar mentalitet. Detta är vad han säger på sin egen hemsida:
"“I’m not saying GSP did something wrong and I’m not saying that it would have changed any outcomes of any fights; but what I am saying is, for my last two fights against Georges, he felt greasy,”
Först och främst ser vi hur jävla korkad människan är. Vad vi ser i citatet är, om jag tillåts reducera innehållet till dess kärnpunkt:
"Im not saying A, and im not saying A, but what I am saying is A"
Det är en typisk form av självbedragande rättfärdighet och godhet han försöker få fram för att täcka över det faktum att han kommer krypande fram ifrån sportens periferi och försöker smutskasta en människa som är en bättre fighter och en ärligare, trevligare och bättre person. På ren jävelskap och bitterhit, för att han vet att det kommer att ge flammorna i den här skandalen lite mer bränsle.
Den här sortens avundsjuka och småsinthet smyger sig på en och hoppar på en när man minst anar det för att maximera den negativa effekt den ska ha på ens förhoppningar om människors attityd. Jag blir besviken och arg och skriver i det här inlägget ganska direkt från hjärtat och känslorna, något jag försöker undvika. Jag ser redan nu att mycket av det jag säger är vinklat och färgat av min support för GSP, och egentligen inte bättre än något forumtroll på Sherdog som säger "BJ is a fucking bitch" (förrutom att det kanske är lite mer elaborat och välskrivet).
Men tänk om allt detta är sant? Tänk om GSP faktiskt har varit insmord i ett flertal av sina fights med någon smörjningsagent som är svår att upptäcka. Tänk om han faktiskt fuskar medvetet. Vi kan ju som med precis all annan kunskap i världen inte veta säkert, och det är på den noten jag vill avsluta det här inlägget. Vi vet inte säkert. Och därför kan man inte, och ska man inte, lägga någon dom över GSP förens just kommisionen sagt sitt. Kommisionen är det närmaste vi kan komma någon objektiv bedömning av läget. Deras proffesionella bedömning vid undersökningens slut är vad som får gälla.
Tills deras utlåtande kommer tycker jag istället att vi kan fokusera på det vi ser rakt framför oss: Att Georges St:Pierre är den bästa MMA-fightern i världen, och att Matt Hughes och alla andra som krypit fram borde hålla käften. Eftersom de själva inte lämnade in ett klagomål efter sina matcher och ingenting öht sagts om någon insmord kanadensare förens nu, så kan vi bara anta att de är egoistiska och småsinta skitstövlar som inte är sena att sparka på någon som så lägligt ligger ner. Det är bäst att passa på tycker de nog. Om kommisionen kommer fram till att han fuskade kan de gotta sig i all oändlighet och stryka sina förluster, va?
Well. Kommisionen kommer inte göra ett dugg, och det enda som kommer att hända när det domslutet kommer är att vi svart på vitt får bekräftat ännu en gång vilket förbannat svin Hughes är.
Först verkade det som att BJ och hans camp inte skulle gå till NSAC och göra en anmälan, men nu har BJ's advokat lämnat in ett tre sidigt dokument med en formell ansökan om en undersökning.
Jag vill först och främst säga att det finns inget principiellt fel i att göra en sådan anmälan om man tror det ligger en hund begraven. Det är snarare precis vad man ska göra, och varje mans rätt. Däremot tror jag dock att BJ och hans camp vet innerst inne att BJ fick så mycket stryk den där matchen att de aldrig sett på maken. Han blev helt manhandled i "all aspects of the game" (som Team Quest-toughguys har för vana att säga) och vaselin på ryggen har knappast något att göra med att BJs huvud for som en päronboll av GSP's standup och ground and pound. Georges St:Pierre vann den där matchen. Punkt slut. Om kommisionen stryker St:Pierres vinst pga detta så blir det en svart dag för mig och många andra GSP-fans, men det får vi tampas med då.
Vad som däremot bör komma ur den här undersökningen är starka reprimander till de så oomtänksamma och slarviga människorna i GSPs hörna under matchen. Phil Nurse och även Greg Jacksson borde få böter eller tom avstängningar både för att det kanske just påverkade BJs benrörelser över GSPs rygg, men också för att de tillåter en sån här skandal svärta ner allt det hårda arbete GSP lagt ner. Även om jag är besviken på att BJ och hans lakejer lämnar in de formella klagomålen, så är jag än mer besviken på de som uppenbarligen ska vara på St:Pierres sida. I mina ögon är det ganska tydligt att allt det här är deras fel, för att de i en såhär viktig situation inte kunde torka av händerna eller låta någon annan göra deras cirkulationsmassage. De har ett ansvar att veta att just dessa situationer kan uppkomma, för det är fler än en gång vi sett klagomål och kommisionsbeslut berörande insmorda fuskare. Fy fan, att deras slarv får en så suverän fighter som GSP att se ut som en fuskare. De ska ta mig fan skämmas.Men detta är inte vad jag är mest förbannad på.
Det som stör mig allra mest är att det har börjat eka i MMA-världen. Små bittra kryp börjar tränga fram mellan golvplankorna för att väsa ut sitt medhåll till BJ och sin egen bitterhet över de förluster de har mot St:Pierre. Jason "Mayhem" Miller säger det, Sean Sherk säger det och framför allt, Matt Hughes säger det.
Matt Huges, mina damer och herrar, är ett kräk. Ett fullständigt jävla kräk som är så full av sig själv med sina inställsamma leenden och så amerikanskt rättfärdiga blue-collar mentalitet. Detta är vad han säger på sin egen hemsida:
"“I’m not saying GSP did something wrong and I’m not saying that it would have changed any outcomes of any fights; but what I am saying is, for my last two fights against Georges, he felt greasy,”
Först och främst ser vi hur jävla korkad människan är. Vad vi ser i citatet är, om jag tillåts reducera innehållet till dess kärnpunkt:"Im not saying A, and im not saying A, but what I am saying is A"
Det är en typisk form av självbedragande rättfärdighet och godhet han försöker få fram för att täcka över det faktum att han kommer krypande fram ifrån sportens periferi och försöker smutskasta en människa som är en bättre fighter och en ärligare, trevligare och bättre person. På ren jävelskap och bitterhit, för att han vet att det kommer att ge flammorna i den här skandalen lite mer bränsle.
Den här sortens avundsjuka och småsinthet smyger sig på en och hoppar på en när man minst anar det för att maximera den negativa effekt den ska ha på ens förhoppningar om människors attityd. Jag blir besviken och arg och skriver i det här inlägget ganska direkt från hjärtat och känslorna, något jag försöker undvika. Jag ser redan nu att mycket av det jag säger är vinklat och färgat av min support för GSP, och egentligen inte bättre än något forumtroll på Sherdog som säger "BJ is a fucking bitch" (förrutom att det kanske är lite mer elaborat och välskrivet).
Men tänk om allt detta är sant? Tänk om GSP faktiskt har varit insmord i ett flertal av sina fights med någon smörjningsagent som är svår att upptäcka. Tänk om han faktiskt fuskar medvetet. Vi kan ju som med precis all annan kunskap i världen inte veta säkert, och det är på den noten jag vill avsluta det här inlägget. Vi vet inte säkert. Och därför kan man inte, och ska man inte, lägga någon dom över GSP förens just kommisionen sagt sitt. Kommisionen är det närmaste vi kan komma någon objektiv bedömning av läget. Deras proffesionella bedömning vid undersökningens slut är vad som får gälla.
Tills deras utlåtande kommer tycker jag istället att vi kan fokusera på det vi ser rakt framför oss: Att Georges St:Pierre är den bästa MMA-fightern i världen, och att Matt Hughes och alla andra som krypit fram borde hålla käften. Eftersom de själva inte lämnade in ett klagomål efter sina matcher och ingenting öht sagts om någon insmord kanadensare förens nu, så kan vi bara anta att de är egoistiska och småsinta skitstövlar som inte är sena att sparka på någon som så lägligt ligger ner. Det är bäst att passa på tycker de nog. Om kommisionen kommer fram till att han fuskade kan de gotta sig i all oändlighet och stryka sina förluster, va?
Well. Kommisionen kommer inte göra ett dugg, och det enda som kommer att hända när det domslutet kommer är att vi svart på vitt får bekräftat ännu en gång vilket förbannat svin Hughes är.
Affliction och världen utanför UFC: Del 3
Jag driver sveriges sämst uppdaterade mma-blogg tror jag, men har man sagt A får man säga B, så nu skriver jag den tredje och sista delen av rent tvång.
Ett litet sidospår först dock är förstås UFC 94. Det har varit mycket snack om GSP och vaselinet han ska ha haft på ryggen, men vad vaselinet ska ha gjort för att förhindra BJs slutgiltiga förlust har jag svårt att föreställa mig. Givetvis svårt för honom att utilisera sin mission control guard han så flexibelt använder, samt krångel i clinch och brottning när man glider runt lättare. Men det gör inget mot faktumet att BJs huvud hoppade fram och tillbaka av GSPs jabbar i de första ronderna. BJ var utmatchad och visste inte vad hans motståndare skulle göra. Hade han vunnit, hade det vart på knockout efter en strikers chance. Vaselin eller inte, så var och är GSP den bättre fightern.
Personligen tycker jag att GSP är den bästa fightern i MMA idag. Bättre än Fedor, bättre än Anderson Silva. Han är konsekvent lysande i sitt utförande av alla matcher, och har aldrig ingett en osäker känsla i sina fights. Både Fedor och Anderson Silvas senaste fights gav mig den känslan. Det har ju sina anledningar med Fedor, att Arlovskis bättre boxning fick The Last Emperor att se lite tveksam ut innan han knockade skiten ur Arlovski, men Anderson Silva var hoppig och showig i sin match mot Côté och kändes ur fokus. Bådatvå är briljanta och suveräna fighters, och alla kan vara ur fokus ibland. GSP har dock aldrig känts ur fokus. Därför är han bättre i min mening. GSP är nummer ett, sen är de andra två på delad andra plats för jag kan fan inte rangordna de två.
Men det här ska inte handla om welterviktare, utan om viktklassen över de. Mellanvikten utanför UFC utgör något väldigt spännande i min mening, där det finns massor av potentiella konkurrenter för ett WAMMA-bälte som borde delas ut snarast möjligt.
The Middleweight Division
Som jag sagt så blir det mer intressenta fighters ju längre ner i viktklasserna man kommer. Det är dock fel sätt att utrycka det på, för då skulle väl 135 vara världens bästa division eller liknande. Nej, det blir bättre ju närmre normalvikt för normalmänniskan man kommer. 155, 170 och 185 är de tre viktklasserna som är de med bredast och intressantast fighterbas, all in all. Middleweight heter ju inte middleweight för ingenting kan man väl säga. Mellan, lagom, normaliserat, etc.
Matt Lindland gick från att vara "en av de bästa mellanviktarna i världen", som det sades i någon promotion-video innan Affliction, till att se ganska gammal ut. Vitor Belfort däremot, såg övertygande ut i en snabb vinst, och det finns en del i vad han säger om snabbhet. Han är snabb, och stark, och om UFCs mellanviktsfighters slutade existera skulle han kanske kunna ranka som top 10 i världen på sin nya viktklass. Han har haft ett par tuffa år, och snacket går ju att "the old Vitor" är tillbaka. Det i sig är ju ett ganska fucked up påstående rent logiskt, om nu inte Vitor Belfort har en tidsmaskin. Han är inte tillbaka, men han är äldre. Och det kanske innebär att han blivit bättre. Jag hoppas det, för om han kan fortsätta leverera knockouts som han gjort senaste tiden, så är han ett lovande prospekt.
Det första jag tänkte på när Vitor imponerade mot Lindland, var att WAMMA borde ge ut ett bälte och sätta två killar att slåss om det inom kort, och de som borde slåss om det är Vitor Belfort och Robbie Lawler. Det skulle bli en jävligt nice fight tror jag, och båda är meriterade och kända nog för att låta slåss om ett bälte.
Men jag hade förstås glömt Japan och Dream.
Gegard Mousasi, Melvin Manhoef, Ronaldo "Jacare" Souza och några inhemska japanska fighters finns också med på kartan för potentiella WAMMA-champs. Så att släga ihop Lawler vs Belfort för bältet vore ju ganska inriktat på amerikansk MMA, när Gegard Mousasi kanske tom är näst bäst i världen på viktklassen, med UFC inräknat.
Så vad borde hända? Vi har ju en del MW-fighters i USA som är väldigt intressanta, och sen har vi en GP-champ, ett standup-monster och ett BJJ-monster borta i DREAM. WAMMA har ju klart sitt arbete tydligt lagt framför sig. De måste jobba på en internationell och interpromotional nivå mellan Dream och Affliction, tillsammans med fria agenter som Lawler.
Även om Lawler vs Belfort vore en bra fight, är den kontra mitt tidiga intryck, inte värt ett bälte alls. Det är en så stor viktklass, att ytterligare gallring borde utföras, för att kanske mot sen-sommaren/hösten försöka hitta en motståndare till Mousasi, som i egenskap av GP-champ egentligen borde få en direkt-biljett till matchen om WAMMA-bältet. Frågan är om de kan sätta ihop en sådan fight, eller ens en gallringsprocess. Med flera promotions och fighters flytande runt så är det på vissa sätt svårt att ta WAMMA på allvar, eftersom det känns som att det kanske kommer tyna bort tillslut pga alla svårigheter de har. De har redan comittat till den japanska marknaden eftersom Aoki nu har LW-bältet, så att ha ett MW-bälte i USA utan att ge Mousasi chansen på det skulle ju vara ytterligare splittrande. Det är svårt att se hur de ska ordna ett stabilt bältes-läge när de inte har alla fighters samlade under samma tak, som UFC har. I UFC blir det sällan kompromisser eller felaktiga bältesmatcher mellan oförtjänta fighters. WAMMA står dock inför det problemet, när kontraktsdispyter och olika marknader spelar in.
Vi får se hur de löser det, för MW-divisionen med alla de fighters jag nämt och glömt att nämna, förtjänar en champ som inte är Anderson Silva.
Ett litet sidospår först dock är förstås UFC 94. Det har varit mycket snack om GSP och vaselinet han ska ha haft på ryggen, men vad vaselinet ska ha gjort för att förhindra BJs slutgiltiga förlust har jag svårt att föreställa mig. Givetvis svårt för honom att utilisera sin mission control guard han så flexibelt använder, samt krångel i clinch och brottning när man glider runt lättare. Men det gör inget mot faktumet att BJs huvud hoppade fram och tillbaka av GSPs jabbar i de första ronderna. BJ var utmatchad och visste inte vad hans motståndare skulle göra. Hade han vunnit, hade det vart på knockout efter en strikers chance. Vaselin eller inte, så var och är GSP den bättre fightern.
Personligen tycker jag att GSP är den bästa fightern i MMA idag. Bättre än Fedor, bättre än Anderson Silva. Han är konsekvent lysande i sitt utförande av alla matcher, och har aldrig ingett en osäker känsla i sina fights. Både Fedor och Anderson Silvas senaste fights gav mig den känslan. Det har ju sina anledningar med Fedor, att Arlovskis bättre boxning fick The Last Emperor att se lite tveksam ut innan han knockade skiten ur Arlovski, men Anderson Silva var hoppig och showig i sin match mot Côté och kändes ur fokus. Bådatvå är briljanta och suveräna fighters, och alla kan vara ur fokus ibland. GSP har dock aldrig känts ur fokus. Därför är han bättre i min mening. GSP är nummer ett, sen är de andra två på delad andra plats för jag kan fan inte rangordna de två.
Men det här ska inte handla om welterviktare, utan om viktklassen över de. Mellanvikten utanför UFC utgör något väldigt spännande i min mening, där det finns massor av potentiella konkurrenter för ett WAMMA-bälte som borde delas ut snarast möjligt.
The Middleweight Division
Som jag sagt så blir det mer intressenta fighters ju längre ner i viktklasserna man kommer. Det är dock fel sätt att utrycka det på, för då skulle väl 135 vara världens bästa division eller liknande. Nej, det blir bättre ju närmre normalvikt för normalmänniskan man kommer. 155, 170 och 185 är de tre viktklasserna som är de med bredast och intressantast fighterbas, all in all. Middleweight heter ju inte middleweight för ingenting kan man väl säga. Mellan, lagom, normaliserat, etc.
Matt Lindland gick från att vara "en av de bästa mellanviktarna i världen", som det sades i någon promotion-video innan Affliction, till att se ganska gammal ut. Vitor Belfort däremot, såg övertygande ut i en snabb vinst, och det finns en del i vad han säger om snabbhet. Han är snabb, och stark, och om UFCs mellanviktsfighters slutade existera skulle han kanske kunna ranka som top 10 i världen på sin nya viktklass. Han har haft ett par tuffa år, och snacket går ju att "the old Vitor" är tillbaka. Det i sig är ju ett ganska fucked up påstående rent logiskt, om nu inte Vitor Belfort har en tidsmaskin. Han är inte tillbaka, men han är äldre. Och det kanske innebär att han blivit bättre. Jag hoppas det, för om han kan fortsätta leverera knockouts som han gjort senaste tiden, så är han ett lovande prospekt.
Det första jag tänkte på när Vitor imponerade mot Lindland, var att WAMMA borde ge ut ett bälte och sätta två killar att slåss om det inom kort, och de som borde slåss om det är Vitor Belfort och Robbie Lawler. Det skulle bli en jävligt nice fight tror jag, och båda är meriterade och kända nog för att låta slåss om ett bälte.
Men jag hade förstås glömt Japan och Dream.
Gegard Mousasi, Melvin Manhoef, Ronaldo "Jacare" Souza och några inhemska japanska fighters finns också med på kartan för potentiella WAMMA-champs. Så att släga ihop Lawler vs Belfort för bältet vore ju ganska inriktat på amerikansk MMA, när Gegard Mousasi kanske tom är näst bäst i världen på viktklassen, med UFC inräknat.
Så vad borde hända? Vi har ju en del MW-fighters i USA som är väldigt intressanta, och sen har vi en GP-champ, ett standup-monster och ett BJJ-monster borta i DREAM. WAMMA har ju klart sitt arbete tydligt lagt framför sig. De måste jobba på en internationell och interpromotional nivå mellan Dream och Affliction, tillsammans med fria agenter som Lawler.
Även om Lawler vs Belfort vore en bra fight, är den kontra mitt tidiga intryck, inte värt ett bälte alls. Det är en så stor viktklass, att ytterligare gallring borde utföras, för att kanske mot sen-sommaren/hösten försöka hitta en motståndare till Mousasi, som i egenskap av GP-champ egentligen borde få en direkt-biljett till matchen om WAMMA-bältet. Frågan är om de kan sätta ihop en sådan fight, eller ens en gallringsprocess. Med flera promotions och fighters flytande runt så är det på vissa sätt svårt att ta WAMMA på allvar, eftersom det känns som att det kanske kommer tyna bort tillslut pga alla svårigheter de har. De har redan comittat till den japanska marknaden eftersom Aoki nu har LW-bältet, så att ha ett MW-bälte i USA utan att ge Mousasi chansen på det skulle ju vara ytterligare splittrande. Det är svårt att se hur de ska ordna ett stabilt bältes-läge när de inte har alla fighters samlade under samma tak, som UFC har. I UFC blir det sällan kompromisser eller felaktiga bältesmatcher mellan oförtjänta fighters. WAMMA står dock inför det problemet, när kontraktsdispyter och olika marknader spelar in.
Vi får se hur de löser det, för MW-divisionen med alla de fighters jag nämt och glömt att nämna, förtjänar en champ som inte är Anderson Silva.
Affliction och världen utanför UFC: Del 2
Det har varit mycket diskussion i bloggosfären ända sedan Affliction: Day of Reckoning gick av stapeln i Honda Center i Anaheim, och det var väl att förvänta. Själv bidrog jag nyss med ett inlägg om tungviktsdivisionen utanför UFC och hur den artar sig med WAMMA och de promotions som befinner sig under organets vingar. Många anser att UFC är framtiden, medans andra, som jag, anser att en monopol kan vara mer skadligt än bra för sporten. Vi skulle föredra ett liknande läge som utspelade sig under 2000-talets tidigare år då PRIDE och UFC var lika starka och med lika starka fighters. Numera har UFC den största delen av talangen, även om några av världens bästa fighters befinner sig utanför Zuffas grepp.
Vad jag tidigare sagt och fortfarande är fast bestämd av, är att det är svårt att vara bäst i världen, när man inte får tävla med de bästa i världen. Fedor, tungviktskungen, är på goda grunder den bästa i världen på sin viktklass, och många säger att en fighter är så bra som hans senaste fight. Men jag tycker även att en fighters potential utgör något av hans glans, och jag tycker att med så lite motstånd som Fedor har att ställas upp emot, så är han inte heller den lysande stjärna som han skulle kunna vara. Om, rent hypotetiskt, Overeem, Gonzaga, Herring, och Nogueira populerade Afflictions tungviktsbas, skulle Fedor, utan att ännu ha slagits emot de, kännas mer solid som champ.
Vi lever inte bara i nuet. Vi har en kontinuerlig och nebulös bild av sporten och dess utövare som sträcker sig in i framtiden och har relevans i det förflutna. Vad kan hända? Vad kunde ha skett? En fighter är om jag får säga mitt, långt ifrån bara sin senaste fight.
Det är fler viktklasser än tungvikten som berörs, och ju längre ner vi kommer i vikt destå fler fighters och potential finns det. Den 24:e Januari stog två matcher i lätt tungvikt på kortet, och vi vet redan hur de slutade. Babalu tog enkelt handom en omotiverad och outvecklad Sokoudjou när han mer eller mindre obehindrat läts arbeta in ett choke på en immobil Team Quest fighter. Antonio Rogerio Nogueira, lillebror Nog, fick revansch emot Vladimir Matyushenko med en knockout i andra ronden.
Hur tycker jag att läget och potentialen ligger i lätt tungvikt utanför UFC? Det ska jag ta och tala om för er efter den här rubriken:
The Light Heavyweight Division
Finns det en division i MMA där UFC har nästan en total dominans så är det i den lätta tungvikten. Jag har bläddrat i fighterbasen på Sherdog och inte hittat särskilt många fighters utanför UFC, förrutom de fyra som gick match i förra veckan, som känns särskilt intressanta.
Förrutom att ha ett otroligt talangfullt övre skikt i sin division med fighters som Rashad, Forrest, Machida och Rampage, så är också skiktet direkt under de främsta fyllt med fighters som Wand, Chuck, Thiago Silva, Jardine och Luis Arthur Cane. Förrutom Thiago så var det där faktiskt Sherdogs top 9 fighters, där den 10:e platsen ägs av Afflictions egna Nogueira.
Men men. Med WAMMA med i bilden tycker jag att nästa Affliction-gala borde ge ut ett bälte till någon utav förra galans vinnare. Babalu och Nogueira är utan tvekan redan meriterade nog få en chans på bältet, då vilken som än vinner är förmögen att försvara sitt bälte många gånger om med tanke på den lilla mängd motstånd de har att möta. Utöver detta så tror jag att Babalu vs. Minotoro skulle vara en kanonmatch (där Minotoro förmodligen skulle segra).
Så vad har en WAMMA-lhw champ för motstånd att förvänta sig då?
När IFL gick i graven försvann en del semi-talangfulla fighters från kartan, som kanske skulle kunna återvända och göra en framgångsrik resa i sporten. Vladimir Matyushenko är ju fortfarande uppenbart kvar i bilden, men förrutom honom finns det fighters som t.ex. Alex Schoenauer (baserad på Xtreme Couture) och Mike Ciesnolevicz (Miletich) som båda har kring 20 fights under bältet vilket är meriterande i sammanhanget. Sen finns det fighters som för närvarande är 185 lbs, men säkert skulle kunna skippa sin weightcut för att gå matcher i klassen ovanför. Benji Radach skulle vara intressant, Ryan McGivern likaså. Kanske även Murilo "Ninja" Rua skulle kunna låta surfarfläsket hänga kvar och ge några matcher på 205.
På tal om Brazilien så finns ju Ricardo Arona någonstans därute, och om jag minns rätt så siktade han på en comeback i 2009. Jag hoppas verkligen det blir i Affliction. Det skulle hjälpa väldigt mycket.
Utöver detta är det faktiskt rent av svårt att hitta legitima fighters nära eliten. Edwin Dewees fick sitt "ass handed to him" utav Minotoro i Afflictions oskuldsgala, och "Tiger" Vernon White är väl ute och stånkar och stönar i de mindre galorna. Mike Whitehead är ganska talangfull men förlorade klart på poäng mot Babalu, också i Afflictions första gala. Bobby Southworth är säkert sugen på revanch för den där cut-förlusten mot Babalu, och skulle säkert kunna göra hyffsat ifrån sig i en eventuell Affliction-gala. Sen kan jag lite som ett skämt säga Sam Hoger också. Men som sagt. Jag bara skojade. (Han är dessutom skräpmats-tungviktare numera?)
Ni ser själva hur det ser ut. Jag orkade inte riktigt summera landskapet i den här viktklassen då det finns många namn som känns hyffsade, men få som känns på riktigt. UFC har utan tvekan nästan all elit-talang i den här viktklassen, så även ett WAMMA-bälte här skulle förlora lite av sin glans i frånvaron av competition.
Det är dock ingen trend ju längre ner vi går i viktklassen, för i nästa och sista del av min summering av världen utanför UFC så kommer jag att prata om 185:orna, The Middleweights, en viktklass som bågnar av talang och potential utanför oktagonens väggar.
Vad jag tidigare sagt och fortfarande är fast bestämd av, är att det är svårt att vara bäst i världen, när man inte får tävla med de bästa i världen. Fedor, tungviktskungen, är på goda grunder den bästa i världen på sin viktklass, och många säger att en fighter är så bra som hans senaste fight. Men jag tycker även att en fighters potential utgör något av hans glans, och jag tycker att med så lite motstånd som Fedor har att ställas upp emot, så är han inte heller den lysande stjärna som han skulle kunna vara. Om, rent hypotetiskt, Overeem, Gonzaga, Herring, och Nogueira populerade Afflictions tungviktsbas, skulle Fedor, utan att ännu ha slagits emot de, kännas mer solid som champ.
Vi lever inte bara i nuet. Vi har en kontinuerlig och nebulös bild av sporten och dess utövare som sträcker sig in i framtiden och har relevans i det förflutna. Vad kan hända? Vad kunde ha skett? En fighter är om jag får säga mitt, långt ifrån bara sin senaste fight.
Det är fler viktklasser än tungvikten som berörs, och ju längre ner vi kommer i vikt destå fler fighters och potential finns det. Den 24:e Januari stog två matcher i lätt tungvikt på kortet, och vi vet redan hur de slutade. Babalu tog enkelt handom en omotiverad och outvecklad Sokoudjou när han mer eller mindre obehindrat läts arbeta in ett choke på en immobil Team Quest fighter. Antonio Rogerio Nogueira, lillebror Nog, fick revansch emot Vladimir Matyushenko med en knockout i andra ronden.
Hur tycker jag att läget och potentialen ligger i lätt tungvikt utanför UFC? Det ska jag ta och tala om för er efter den här rubriken:
The Light Heavyweight Division
Finns det en division i MMA där UFC har nästan en total dominans så är det i den lätta tungvikten. Jag har bläddrat i fighterbasen på Sherdog och inte hittat särskilt många fighters utanför UFC, förrutom de fyra som gick match i förra veckan, som känns särskilt intressanta.
Förrutom att ha ett otroligt talangfullt övre skikt i sin division med fighters som Rashad, Forrest, Machida och Rampage, så är också skiktet direkt under de främsta fyllt med fighters som Wand, Chuck, Thiago Silva, Jardine och Luis Arthur Cane. Förrutom Thiago så var det där faktiskt Sherdogs top 9 fighters, där den 10:e platsen ägs av Afflictions egna Nogueira.Men men. Med WAMMA med i bilden tycker jag att nästa Affliction-gala borde ge ut ett bälte till någon utav förra galans vinnare. Babalu och Nogueira är utan tvekan redan meriterade nog få en chans på bältet, då vilken som än vinner är förmögen att försvara sitt bälte många gånger om med tanke på den lilla mängd motstånd de har att möta. Utöver detta så tror jag att Babalu vs. Minotoro skulle vara en kanonmatch (där Minotoro förmodligen skulle segra).
Så vad har en WAMMA-lhw champ för motstånd att förvänta sig då?
När IFL gick i graven försvann en del semi-talangfulla fighters från kartan, som kanske skulle kunna återvända och göra en framgångsrik resa i sporten. Vladimir Matyushenko är ju fortfarande uppenbart kvar i bilden, men förrutom honom finns det fighters som t.ex. Alex Schoenauer (baserad på Xtreme Couture) och Mike Ciesnolevicz (Miletich) som båda har kring 20 fights under bältet vilket är meriterande i sammanhanget. Sen finns det fighters som för närvarande är 185 lbs, men säkert skulle kunna skippa sin weightcut för att gå matcher i klassen ovanför. Benji Radach skulle vara intressant, Ryan McGivern likaså. Kanske även Murilo "Ninja" Rua skulle kunna låta surfarfläsket hänga kvar och ge några matcher på 205.
På tal om Brazilien så finns ju Ricardo Arona någonstans därute, och om jag minns rätt så siktade han på en comeback i 2009. Jag hoppas verkligen det blir i Affliction. Det skulle hjälpa väldigt mycket.Utöver detta är det faktiskt rent av svårt att hitta legitima fighters nära eliten. Edwin Dewees fick sitt "ass handed to him" utav Minotoro i Afflictions oskuldsgala, och "Tiger" Vernon White är väl ute och stånkar och stönar i de mindre galorna. Mike Whitehead är ganska talangfull men förlorade klart på poäng mot Babalu, också i Afflictions första gala. Bobby Southworth är säkert sugen på revanch för den där cut-förlusten mot Babalu, och skulle säkert kunna göra hyffsat ifrån sig i en eventuell Affliction-gala. Sen kan jag lite som ett skämt säga Sam Hoger också. Men som sagt. Jag bara skojade. (Han är dessutom skräpmats-tungviktare numera?)
Ni ser själva hur det ser ut. Jag orkade inte riktigt summera landskapet i den här viktklassen då det finns många namn som känns hyffsade, men få som känns på riktigt. UFC har utan tvekan nästan all elit-talang i den här viktklassen, så även ett WAMMA-bälte här skulle förlora lite av sin glans i frånvaron av competition.
Det är dock ingen trend ju längre ner vi går i viktklassen, för i nästa och sista del av min summering av världen utanför UFC så kommer jag att prata om 185:orna, The Middleweights, en viktklass som bågnar av talang och potential utanför oktagonens väggar.
Affliction och världen utanför UFC: Del 1
Jag var väldigt, väldigt besviken när Arlovski gick in i den där överhandshögern. Han är en såndär fighter i stil med Babalu och numera Kang som har en kraftig tendens att göra något ogenomtänkt och tillslut katastrofalt under en fight. Selfdestruct. Det är förbannat synd. Fedors fans behöver få gråta en skvätt.
Men det var inte bara kvällens stora tungviktsmöte som lämnade mig sittandes med en hel del funderingar och känslor. Framförallt gav galan mig en känsla att WAMMA med Dream och Affliction under sina vingar, tillsammans kan bilda en slags koalition som kan komma att ta vid där PRIDE slutade som UFC's huvudkonkurrent. Men det kommer nog dröja ett tag. Affliction har bara två galor bakom sig, och det finns sådana klaversteg i deras produktionsval att jag gnuggar tinningarna och stönar i vissa fall.
Vem i helvete är egentligen den här strup-patienten Scott Ferrall? Jag kan verkligen inte begripa hur i helvete han kan ett arbete som sportpratare. Tycker de på något sätt att hans bisarra krit-ätar röst är ett bra och distinkt varumärke som utmärker sig från t.ex. Buffer-brödernas honungsmjuka tjut? Personligen vill jag strypa karln såfort han börjar prata med sin infernaliska stämma, jag tål den verkligen inte. Det är så typiskt amerikanskt bara, att någon som han kan jobba med det här bara för att han kan tjuta, snacka och hypea och sälja som en kokainstinn republikan. USCH! Chuck Zito skulle vart bättre ensam. Men även att ha en gammal mafiaanknuten movie toughguy bakom scenerna med en mikrofon är väl något man kan ställa sig tveksam till. Men kanske kritiserar jag detta också för att man är invaggad och van vid UFCs broadcast-team, som förrutom Joe Rogans uppenbara kunskaper om sporten består av just Joe Rogan, en konstant stenad stå-upp komiker, och en fullkommligt intelligensbefriad bilförsäljarkaraktär i Mike Goldberg.
Ja ja. Nog om Afflictions produktionsmissar.
Här kommer en fundering över Middleweight, Light Heavyweight och Heavyweight läget utanför UFC, med WAMMA i åtanke. Detta är Del 1 av 3.
The Heavyweight Division
Fedor reigns supreme. Det var väl ganska väntat egentligen, men matchen gick inte som man tänkt sig ändå. Jag hade redan innan matchen gick av stapeln en föraning om att Arlovski skulle kunna ta hem det just med sin boxning. Fedors stil är vild och öppen, aggressiv och kraftfull. Någon väl lärd i the sweet science skulle kunna använda sig av det och rent av knocka Fedor. Sen började det tom se ut som att det skulle hända. Fedor såg osäker ut och Arlovski såg samlad ut. Fram till Arlovskis mentala sammanbrott satt jag och tjöt mot min polares extremt stora LCD-tv i förhoppning och förvåning. Men det gick ju som det gick med det.
Fedor är fortfarande kungen, men han är inte längre kungen över det stora PRIDE-riket, utan snarare de rykande ruinerna efter det. Det finns ingen tungviktare utanför UFC som kan ge honom en run for his money längre. Med Fedors fysik, dedikation och färdighet har han potential att fortsätta vara kungen av tungvikt väldigt länge.
Arlovski visade dock tydligt vart det är möjligt att slå Fedor. Hans boxning är inte komplett. Man kan argumentera för att argumenten om boxning är bullshit eftersom det här är MMA, men jag köper inte det för en sekund. Fedors framgångsrika och aggressiva stil med snabba, wide punches med mördarinstinkt bakom de i all ära, men en mer teknisk mma-utövare med kyla, kontrol och kraft (Arlovski utan selfdestruct mode) har en ytterst god chans att spöa Fedor. Rampage vs Wand kommer till åtanke, vilket principiellt sett är samma sak. Jag är övertygad om detta och det är ju enkelt att vara när det kommer dröja länge innan vi ser en så bra tungviktare. Men tänk er själva vad en Rampage eller en Rashad eller en GSP skulle göra mot en motståndare med Fedors explosiva och vida stil i deras respektive viktklasser. LHW och WW-Fedor skulle sitta med en ispåse i nyllet och undra vad fan som hände ganska fort.
Men hur ser tungviktslandskapet utanför UFC ut? Inte särskilt lovande om man som jag vill se Fedor spöad.
Josh Barnett
Fördelar: Barnett är en kunnig brottare och submission-utövare med dedikation, fysik, träningspartners och vilja. Fedor har visserligen aldrig blivit submitted i tävling, precis som han inte heller blivit knockad. Men om det är någon fördel Barnett öht har är det på marken och med submissionkunskap.
Nackdel: Fedor är som sagt aggressiv och kraftfull stående. Yvel har inget takedown-skydd i sin arsenal, men det har däremot Fedor, blandat med mycket bra brottning också. Barnett kommer att ha ett helvete att få ner Fedor på marken, och väl där kanske han inte heller kan avsluta trots att han är aktiv i alla positioner.
Paul Buentello
Fördel: Precis som Arlovski så är Buentello en mycket mer samlad och teknisk boxare än Fedor. Kiril Sidelnikov är medveten om detta, som vi såg. Han piskade upp Baby-Fedor som en man som läxar upp ett barn. Det går åtminstonde att föreställa sig en samlad Buentello som boxar till sig tre ronder mot två, och vinner ett decision.
Nackdel: Buentello är ingen groundfighter. Alls. Han har kanske ett utvecklat takedownförsvar, men att undvika att bli nertagen i fem ronder klarar nog ingen. Väl där skulle det sluta snabbt. Dessutom saknar Buentello kanske någon definitiv knockout-kraft, så någon stopp-vinst i en fantasimatch mot Fedor finns inte ens på kartan tyvärr.
Andrei Arlovski rematch
Fördel: Boxning, åter igen. Vi såg att han med teknik, rörlighet och snabbhet fick Fedor att framstå i dålig dager de första minuterna.
Nackdel: Men det var ju det där med hjärnan. Arlovski kan nog inte vara samlad nog för att kunna dra ut en TKO eller rondvinst mot Fedor. Dessutom finns också chansen att det hamnar på marken, och på rygg mot Fedor tror jag att Arlovski skulle gå åt ganska fort också.
Alistair Overeem
Fördel: Om vi nu ponerar att Overeem inte får ihop det med UFC finns här iaf en intressant contender till Fedors WAMMA-titel. Overeem har mycket bra muay-thai och våldsam kraft i alla lemmar. En välriktad spark, krok eller ett knä skulle kunna stava Fedors första KO-förlust. Overeem är heller inte likt många ensidiga fighters helt vilsen när det hamnar på marken.
Nackdel: Min första fråga här är Alistairs cardio. Han har packat på sig monstruöst med muskler de senaste 3 åren och det måste ha påverkat hans conditioning. Han skulle ha kanske två ronder max på sig mot Fedor innan han var slut. Sen skulle han nog, trots att han inte är helt vilsen på marken, också vara ganska avslutad om han hamnade på marken med Fedor, som kan styra och ställa med positioner, ground and pound och snabba submissions där.
The Rest
Vilka har vi kvar då? Det finns Antonio "Junior" Silva från ATT, som har ett bra record och övertygande vinster. Han har dock hamnat i blåsväder med dopingskandaler osv.
Sergei Kharitonov finns nånstans därute, likaså Rothwell och Nelson från IFL. Men de har inte heller vad som krävs riktigt. Jag kan underhålla tanken att Kharitonov skulle ge Fedor problem, men Rothwell eller Nelson ger jag inte mer än the usual "strikers chance".
Sen har vi en mängd tungviktare som faktiskt inte ens är värda att nämna i det här sammanhanget.
Slutsats
Som en väl disponerad rapport kommer också en slutsats när det drar sig mot slutet på analysen, och jag kan väl inte göra mer än att återupprepa vad jag sa i början. Fedor är inte i UFC, och således är Shane Carwin, Brock Lesnar, Frank Mir och Gabe Gonzaga inte aktuella, vilket är förbannat synd. Fedor är kung över resten av världens tungviktare just därför, för att han inte kan mäta sina krafter mot många av världens top 10 tungviktare.
Fedor skulle spöa de också, säger du? Ja men det spelar ingen som helst roll. Mätningsmässigt är han fortfarande avskuren ifrån dessa motståndare och en match kan öht inte hända ännu, och det överskrider på alla sätt och vis Fedors fanbois hävdan om att han skulle köra över Mir och Lesnar. Så länge det inte finns enighet kommer ingen champ vara definitivt bäst. Tungviktsklassens stora splittring gör inte saken bättre. Jag kommer i nästa kapitel också tala om Lätt Tungvikt, där läget är väldigt annorlunda då UFC äger nästan all talang i den divisionen. Men tungvikten är som sagt djupt splittrad, och så länge den är det kommer Fedor inte vara lika mycket champ som han var i PRIDE då Sylvia lök-jabbade Monson i ansiktet i UFC.
Allt handlar enligt mig om läget i det stora hela, världen över, i alla organisationer sammanlagt.
Men det var inte bara kvällens stora tungviktsmöte som lämnade mig sittandes med en hel del funderingar och känslor. Framförallt gav galan mig en känsla att WAMMA med Dream och Affliction under sina vingar, tillsammans kan bilda en slags koalition som kan komma att ta vid där PRIDE slutade som UFC's huvudkonkurrent. Men det kommer nog dröja ett tag. Affliction har bara två galor bakom sig, och det finns sådana klaversteg i deras produktionsval att jag gnuggar tinningarna och stönar i vissa fall.
Vem i helvete är egentligen den här strup-patienten Scott Ferrall? Jag kan verkligen inte begripa hur i helvete han kan ett arbete som sportpratare. Tycker de på något sätt att hans bisarra krit-ätar röst är ett bra och distinkt varumärke som utmärker sig från t.ex. Buffer-brödernas honungsmjuka tjut? Personligen vill jag strypa karln såfort han börjar prata med sin infernaliska stämma, jag tål den verkligen inte. Det är så typiskt amerikanskt bara, att någon som han kan jobba med det här bara för att han kan tjuta, snacka och hypea och sälja som en kokainstinn republikan. USCH! Chuck Zito skulle vart bättre ensam. Men även att ha en gammal mafiaanknuten movie toughguy bakom scenerna med en mikrofon är väl något man kan ställa sig tveksam till. Men kanske kritiserar jag detta också för att man är invaggad och van vid UFCs broadcast-team, som förrutom Joe Rogans uppenbara kunskaper om sporten består av just Joe Rogan, en konstant stenad stå-upp komiker, och en fullkommligt intelligensbefriad bilförsäljarkaraktär i Mike Goldberg.
Ja ja. Nog om Afflictions produktionsmissar.
Här kommer en fundering över Middleweight, Light Heavyweight och Heavyweight läget utanför UFC, med WAMMA i åtanke. Detta är Del 1 av 3.
The Heavyweight Division
Fedor reigns supreme. Det var väl ganska väntat egentligen, men matchen gick inte som man tänkt sig ändå. Jag hade redan innan matchen gick av stapeln en föraning om att Arlovski skulle kunna ta hem det just med sin boxning. Fedors stil är vild och öppen, aggressiv och kraftfull. Någon väl lärd i the sweet science skulle kunna använda sig av det och rent av knocka Fedor. Sen började det tom se ut som att det skulle hända. Fedor såg osäker ut och Arlovski såg samlad ut. Fram till Arlovskis mentala sammanbrott satt jag och tjöt mot min polares extremt stora LCD-tv i förhoppning och förvåning. Men det gick ju som det gick med det.
Fedor är fortfarande kungen, men han är inte längre kungen över det stora PRIDE-riket, utan snarare de rykande ruinerna efter det. Det finns ingen tungviktare utanför UFC som kan ge honom en run for his money längre. Med Fedors fysik, dedikation och färdighet har han potential att fortsätta vara kungen av tungvikt väldigt länge.
Arlovski visade dock tydligt vart det är möjligt att slå Fedor. Hans boxning är inte komplett. Man kan argumentera för att argumenten om boxning är bullshit eftersom det här är MMA, men jag köper inte det för en sekund. Fedors framgångsrika och aggressiva stil med snabba, wide punches med mördarinstinkt bakom de i all ära, men en mer teknisk mma-utövare med kyla, kontrol och kraft (Arlovski utan selfdestruct mode) har en ytterst god chans att spöa Fedor. Rampage vs Wand kommer till åtanke, vilket principiellt sett är samma sak. Jag är övertygad om detta och det är ju enkelt att vara när det kommer dröja länge innan vi ser en så bra tungviktare. Men tänk er själva vad en Rampage eller en Rashad eller en GSP skulle göra mot en motståndare med Fedors explosiva och vida stil i deras respektive viktklasser. LHW och WW-Fedor skulle sitta med en ispåse i nyllet och undra vad fan som hände ganska fort.
Men hur ser tungviktslandskapet utanför UFC ut? Inte särskilt lovande om man som jag vill se Fedor spöad.
Josh BarnettFördelar: Barnett är en kunnig brottare och submission-utövare med dedikation, fysik, träningspartners och vilja. Fedor har visserligen aldrig blivit submitted i tävling, precis som han inte heller blivit knockad. Men om det är någon fördel Barnett öht har är det på marken och med submissionkunskap.
Nackdel: Fedor är som sagt aggressiv och kraftfull stående. Yvel har inget takedown-skydd i sin arsenal, men det har däremot Fedor, blandat med mycket bra brottning också. Barnett kommer att ha ett helvete att få ner Fedor på marken, och väl där kanske han inte heller kan avsluta trots att han är aktiv i alla positioner.
Paul Buentello
Fördel: Precis som Arlovski så är Buentello en mycket mer samlad och teknisk boxare än Fedor. Kiril Sidelnikov är medveten om detta, som vi såg. Han piskade upp Baby-Fedor som en man som läxar upp ett barn. Det går åtminstonde att föreställa sig en samlad Buentello som boxar till sig tre ronder mot två, och vinner ett decision.
Nackdel: Buentello är ingen groundfighter. Alls. Han har kanske ett utvecklat takedownförsvar, men att undvika att bli nertagen i fem ronder klarar nog ingen. Väl där skulle det sluta snabbt. Dessutom saknar Buentello kanske någon definitiv knockout-kraft, så någon stopp-vinst i en fantasimatch mot Fedor finns inte ens på kartan tyvärr.
Andrei Arlovski rematchFördel: Boxning, åter igen. Vi såg att han med teknik, rörlighet och snabbhet fick Fedor att framstå i dålig dager de första minuterna.
Nackdel: Men det var ju det där med hjärnan. Arlovski kan nog inte vara samlad nog för att kunna dra ut en TKO eller rondvinst mot Fedor. Dessutom finns också chansen att det hamnar på marken, och på rygg mot Fedor tror jag att Arlovski skulle gå åt ganska fort också.
Alistair Overeem
Fördel: Om vi nu ponerar att Overeem inte får ihop det med UFC finns här iaf en intressant contender till Fedors WAMMA-titel. Overeem har mycket bra muay-thai och våldsam kraft i alla lemmar. En välriktad spark, krok eller ett knä skulle kunna stava Fedors första KO-förlust. Overeem är heller inte likt många ensidiga fighters helt vilsen när det hamnar på marken.
Nackdel: Min första fråga här är Alistairs cardio. Han har packat på sig monstruöst med muskler de senaste 3 åren och det måste ha påverkat hans conditioning. Han skulle ha kanske två ronder max på sig mot Fedor innan han var slut. Sen skulle han nog, trots att han inte är helt vilsen på marken, också vara ganska avslutad om han hamnade på marken med Fedor, som kan styra och ställa med positioner, ground and pound och snabba submissions där.
The Rest
Vilka har vi kvar då? Det finns Antonio "Junior" Silva från ATT, som har ett bra record och övertygande vinster. Han har dock hamnat i blåsväder med dopingskandaler osv.
Sergei Kharitonov finns nånstans därute, likaså Rothwell och Nelson från IFL. Men de har inte heller vad som krävs riktigt. Jag kan underhålla tanken att Kharitonov skulle ge Fedor problem, men Rothwell eller Nelson ger jag inte mer än the usual "strikers chance".
Sen har vi en mängd tungviktare som faktiskt inte ens är värda att nämna i det här sammanhanget.
Slutsats
Som en väl disponerad rapport kommer också en slutsats när det drar sig mot slutet på analysen, och jag kan väl inte göra mer än att återupprepa vad jag sa i början. Fedor är inte i UFC, och således är Shane Carwin, Brock Lesnar, Frank Mir och Gabe Gonzaga inte aktuella, vilket är förbannat synd. Fedor är kung över resten av världens tungviktare just därför, för att han inte kan mäta sina krafter mot många av världens top 10 tungviktare.
Fedor skulle spöa de också, säger du? Ja men det spelar ingen som helst roll. Mätningsmässigt är han fortfarande avskuren ifrån dessa motståndare och en match kan öht inte hända ännu, och det överskrider på alla sätt och vis Fedors fanbois hävdan om att han skulle köra över Mir och Lesnar. Så länge det inte finns enighet kommer ingen champ vara definitivt bäst. Tungviktsklassens stora splittring gör inte saken bättre. Jag kommer i nästa kapitel också tala om Lätt Tungvikt, där läget är väldigt annorlunda då UFC äger nästan all talang i den divisionen. Men tungvikten är som sagt djupt splittrad, och så länge den är det kommer Fedor inte vara lika mycket champ som han var i PRIDE då Sylvia lök-jabbade Monson i ansiktet i UFC.
Allt handlar enligt mig om läget i det stora hela, världen över, i alla organisationer sammanlagt.
UFC 93:
Som jag börjat mina typ tre senaste inlägg i den här bloggen så är det med en ursäkt för att jag uppdaterar så förbannat sällan. Men det är digra tider med försenad C-uppsats och nya kurser på universitetet. Dessutom går mycket av tankarna kring MMA direkt till det nya projekt jag smått planerar.
Men så kom UFC 93, och så måste man ju skriva något om man ska kunna kalla sig intresserad och aktiv i bloggvärlden.
Några utav följande funderingar och uttalanden kommer nog vara hutlöst spekulativa och kontroversiella till sin natur, och saknar förstås någon vetenskaplig basis förutom att "I just call's em like I see's em." Dessutom finns det inte så mycket att säga om vissa fights, om man inte vill vara överanalytisk och redundant, men here we go.
Först och främst
vill jag säga att matchen mellan Marc Coleman och Shogun är ett tragikomiskt lågvattenmärke i UFC's historia, och den hårdaste smällen PRIDEs gamla fighterbas behövt ta på länge. Det var visserligen inte allt för länge sedan Kalib Starnes gjorde om oktagonen till ett motionsspår, men det var senaste gången fram tills i söndags som jag blivit förbannad av att se på UFC.
Mark Coleman går inte längre att tala om som någon som är "over the hill". Det begreppet reserverar man till fighters som Chuck Liddell eller Wanderlei Silva. Mark Coleman har nått slutet på den proverbiala kullen och är från toppen inte ens synlig längre, så vad han egentligen gör som co-main event på en UFC-gala kan man bara gissa sig till är för att sälja biljetter.
Samma sak är jag nästan sugen på att säga om Shogun. Han är inte över kullen på samma sätt, utan har bara ramlat baklänges och är för lat för att ta sig upp igen. Han gassade rejält mot Forrest, och jag trodde faktiskt att han skulle ta sig själv på lite större allvar den här gången. Men när jag såg hans armar hänga och hans öppna mun i rond 2 trodde jag fan inte mina ögon. Han hade gassat lika hårt, fast den här gången mot en motståndare han borde kunna ha gjort sig av med i första ronden genom en kristallklar knockout. Men så går det väl när man plötsligt måste lägga designer-steroider och annan doping på hyllan, och stå för all sin framgång själv.
Jo, jag sa det. Det sägs överallt på forum osv också, och jag är väl iaf lite sugen på att tro på det. I Pride, I Japan, har man inte alls likadan kontroll på dopingen. Mark Kerr är väl ett bra exempel, så som han pumpade sig full med smärtstillande medel och god knows what else. Team Hammerhouse slogs i Japan hela gänget, och de är väl kända roidpumpare om något. Kanske är det så att många fighters där var så dominanta just av den anledningen, att det inte var lika hårda kontroller. Det skulle vara en bekväm förklaring för varför Shogun är i patetisk form när han slåss i UFC. Det är helt enkelt för jobbigt för den här strandraggaren att komma igång och träna utan that special something.
Åter igen, en bekväm förklaring, och en ytterst spekulativ sådan utan några bevis. Men det skiter jag i, för jag är så förbannat besviken på att en ung och talangful snubbe som honom just nu hänger på toalettsitsen. Dana White måste ha lyst som en sol när han såg Shoguns usla form och sagt "Feed his ass to Chuck". Chuck är over the hill, men han tar fighting på allvar och är utan tvekan en farlig striker. Om inte Shogun kan samla ihop sig och komma i sitt livs form mot Chuck Liddell så kommer någon dra i spaken och spola ner Shogun i den där toaletten... Och det är fan inte mer än rätt om han inte kan komma i form.
Sen har man snackat om hans knä-problem mot Forrest, och det dras fortfarande upp som en anledning till hans usla form. Men den berättelsen köper jag inte ens på rea. Jag skulle däremot kunna köpa att hans knän är fucked up för att han med hjälp av doping och annat körde sin kropp så hårt i väggen borta i Japan att han helt enkelt är slut när han inte får hjälp av drogerna.
Hörde ni hur han frustande, illa grinande och slutkörd sa att han är tillbaka och är 100% åt Joe Rogan? Ja jag säger då det. Vilken jävla skitmatch, och vilja jävla skitfighters. Om Coleman vill slåss igen ska han göra det mot andra seniorer, men helst lägga av helt och hållet. Shogun behöver självdistans nog för att kunna sluta leva i förnekelse över sin fullkomligt usla UFC-karriär. Han behöver lämna folket runt om sig, managers, tränare och hela gänget och sätta sig på knä framför Extreme Couture eller American Top Teams representanter och be de om hjälp innan hans karriär är helt slut.
Resten av UFC 93:
Det var en helt okej gala förrutom den travesti som utspelade sig som Co-Main Event.
Rich Franklin fick spö, och domaren som gav honom varje rond behöver undersökas och utefter det antingen avskedas eller utbildas i hur man dömmer MMA. Franklin verkade inte våga öppna up riktigt i rädsla för Hendos högerslägga och då slutade det som det gjorde. Lite lustigt att Dan tydligen efter matchen sade att han inte brukar gilla att lägga det i domarens händer, när han ofta har talats om som Decision Dan på flera ställen på nätet. Men han vann iaf, ganska övertygande. Synd för Franklin, men han är kanske inte helt slut som 205 lbs ännu.
Marcus Davis hade fin teknik mot Chris Lytle och det var en relativt underhållande fight, men ändå inte så intensiv som de utlovat. Davis var rädd för Lytles kraft i början av matchen, men när han väl öppnade upp med kombinationer var det vackert att se på. Mark Delagrottes träning har gjort Davis standup till något fascinerande att se på, där teknisk boxning blandas med muay-thai. Lytle verkar bekväm med att kasta rallarsvingar och slåss på sitt väldigt amerikanska sätt, och det är inget fel med det. Han verkar inte ha ambitioner för ett bälte, och om han känner att det räcker att vara en underhållande fighter så varför inte.
Denis Kang är det riktigt synd om. Det gör faktiskt ont i mig att se en så talangfull snubbe åka dit sådär gång på gång. Belcher såg förjävlig ut i sin standup i början och Kang såg väldigt teknisk och bekväm ut med några fina kombinationer som med lite tur kunde ha träffat och avslutat matchen. Men tur är ju inte på Kangs sida, och det var en av anledningarna till varför jag satte pengar på Belcher. Jag trodde dock Belcher med sin utvecklade muay-thai skulle avsluta Kang mot de senare ronderna. Det såg ju mörkt ut till en början med den prognosen, men sen gick det som det gick. Belcher satte dit honom med en tight giljotin, och bankade mig några hundra spänn med det. Jag klagar inte, men fan alltså. Stackars Kang.
Palhares påminner lite om en Paulo Filho fast med bättre BJJ. Hendo gjorde ett bra jobb med att hålla sig undan hans otäcka BJJ-kunskaper men sämre gick det väl för Jeremy Horn. Dominant är ordet, och det ska bli väldigt roligt att se vad Palhares kan göra framöver i UFC.
Men så kom UFC 93, och så måste man ju skriva något om man ska kunna kalla sig intresserad och aktiv i bloggvärlden.
Några utav följande funderingar och uttalanden kommer nog vara hutlöst spekulativa och kontroversiella till sin natur, och saknar förstås någon vetenskaplig basis förutom att "I just call's em like I see's em." Dessutom finns det inte så mycket att säga om vissa fights, om man inte vill vara överanalytisk och redundant, men here we go.
Först och främst
vill jag säga att matchen mellan Marc Coleman och Shogun är ett tragikomiskt lågvattenmärke i UFC's historia, och den hårdaste smällen PRIDEs gamla fighterbas behövt ta på länge. Det var visserligen inte allt för länge sedan Kalib Starnes gjorde om oktagonen till ett motionsspår, men det var senaste gången fram tills i söndags som jag blivit förbannad av att se på UFC.
Mark Coleman går inte längre att tala om som någon som är "over the hill". Det begreppet reserverar man till fighters som Chuck Liddell eller Wanderlei Silva. Mark Coleman har nått slutet på den proverbiala kullen och är från toppen inte ens synlig längre, så vad han egentligen gör som co-main event på en UFC-gala kan man bara gissa sig till är för att sälja biljetter.Samma sak är jag nästan sugen på att säga om Shogun. Han är inte över kullen på samma sätt, utan har bara ramlat baklänges och är för lat för att ta sig upp igen. Han gassade rejält mot Forrest, och jag trodde faktiskt att han skulle ta sig själv på lite större allvar den här gången. Men när jag såg hans armar hänga och hans öppna mun i rond 2 trodde jag fan inte mina ögon. Han hade gassat lika hårt, fast den här gången mot en motståndare han borde kunna ha gjort sig av med i första ronden genom en kristallklar knockout. Men så går det väl när man plötsligt måste lägga designer-steroider och annan doping på hyllan, och stå för all sin framgång själv.
Jo, jag sa det. Det sägs överallt på forum osv också, och jag är väl iaf lite sugen på att tro på det. I Pride, I Japan, har man inte alls likadan kontroll på dopingen. Mark Kerr är väl ett bra exempel, så som han pumpade sig full med smärtstillande medel och god knows what else. Team Hammerhouse slogs i Japan hela gänget, och de är väl kända roidpumpare om något. Kanske är det så att många fighters där var så dominanta just av den anledningen, att det inte var lika hårda kontroller. Det skulle vara en bekväm förklaring för varför Shogun är i patetisk form när han slåss i UFC. Det är helt enkelt för jobbigt för den här strandraggaren att komma igång och träna utan that special something.
Åter igen, en bekväm förklaring, och en ytterst spekulativ sådan utan några bevis. Men det skiter jag i, för jag är så förbannat besviken på att en ung och talangful snubbe som honom just nu hänger på toalettsitsen. Dana White måste ha lyst som en sol när han såg Shoguns usla form och sagt "Feed his ass to Chuck". Chuck är over the hill, men han tar fighting på allvar och är utan tvekan en farlig striker. Om inte Shogun kan samla ihop sig och komma i sitt livs form mot Chuck Liddell så kommer någon dra i spaken och spola ner Shogun i den där toaletten... Och det är fan inte mer än rätt om han inte kan komma i form.
Sen har man snackat om hans knä-problem mot Forrest, och det dras fortfarande upp som en anledning till hans usla form. Men den berättelsen köper jag inte ens på rea. Jag skulle däremot kunna köpa att hans knän är fucked up för att han med hjälp av doping och annat körde sin kropp så hårt i väggen borta i Japan att han helt enkelt är slut när han inte får hjälp av drogerna.
Hörde ni hur han frustande, illa grinande och slutkörd sa att han är tillbaka och är 100% åt Joe Rogan? Ja jag säger då det. Vilken jävla skitmatch, och vilja jävla skitfighters. Om Coleman vill slåss igen ska han göra det mot andra seniorer, men helst lägga av helt och hållet. Shogun behöver självdistans nog för att kunna sluta leva i förnekelse över sin fullkomligt usla UFC-karriär. Han behöver lämna folket runt om sig, managers, tränare och hela gänget och sätta sig på knä framför Extreme Couture eller American Top Teams representanter och be de om hjälp innan hans karriär är helt slut.
Resten av UFC 93:
Det var en helt okej gala förrutom den travesti som utspelade sig som Co-Main Event.
Rich Franklin fick spö, och domaren som gav honom varje rond behöver undersökas och utefter det antingen avskedas eller utbildas i hur man dömmer MMA. Franklin verkade inte våga öppna up riktigt i rädsla för Hendos högerslägga och då slutade det som det gjorde. Lite lustigt att Dan tydligen efter matchen sade att han inte brukar gilla att lägga det i domarens händer, när han ofta har talats om som Decision Dan på flera ställen på nätet. Men han vann iaf, ganska övertygande. Synd för Franklin, men han är kanske inte helt slut som 205 lbs ännu.
Marcus Davis hade fin teknik mot Chris Lytle och det var en relativt underhållande fight, men ändå inte så intensiv som de utlovat. Davis var rädd för Lytles kraft i början av matchen, men när han väl öppnade upp med kombinationer var det vackert att se på. Mark Delagrottes träning har gjort Davis standup till något fascinerande att se på, där teknisk boxning blandas med muay-thai. Lytle verkar bekväm med att kasta rallarsvingar och slåss på sitt väldigt amerikanska sätt, och det är inget fel med det. Han verkar inte ha ambitioner för ett bälte, och om han känner att det räcker att vara en underhållande fighter så varför inte.
Denis Kang är det riktigt synd om. Det gör faktiskt ont i mig att se en så talangfull snubbe åka dit sådär gång på gång. Belcher såg förjävlig ut i sin standup i början och Kang såg väldigt teknisk och bekväm ut med några fina kombinationer som med lite tur kunde ha träffat och avslutat matchen. Men tur är ju inte på Kangs sida, och det var en av anledningarna till varför jag satte pengar på Belcher. Jag trodde dock Belcher med sin utvecklade muay-thai skulle avsluta Kang mot de senare ronderna. Det såg ju mörkt ut till en början med den prognosen, men sen gick det som det gick. Belcher satte dit honom med en tight giljotin, och bankade mig några hundra spänn med det. Jag klagar inte, men fan alltså. Stackars Kang.
Palhares påminner lite om en Paulo Filho fast med bättre BJJ. Hendo gjorde ett bra jobb med att hålla sig undan hans otäcka BJJ-kunskaper men sämre gick det väl för Jeremy Horn. Dominant är ordet, och det ska bli väldigt roligt att se vad Palhares kan göra framöver i UFC.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
