Superfights?

Det går inte att förneka det. Sport, precis som nästan allting annat i världen, handlar huvudsakligen om en sak.

Pengar.

Inom våran kära sport MMA handlar det också om pengar. Dana Whites självgoda och smått maniska leende är enligt mig troligen baserat på att han är avskyvärt rik i kombination med att han är ett prakt-arsel. Pengar har också den klassiska "mycket vill ha mera" effekten på många människor, och till en viss mån kanske det här inlägget handlar om detta.

Zuffa LLC driver företaget UFC för att göra profit, men de bedriver också en sport som legetimeras utav statens kommisioner, vilket ger sporten ett sken av att vara legitim. Statiska viktklasser, läkare, dopingkontroller och allt annat gör att sporten känns på riktigt. Visst ger Joe "Daddy" Stevensons fullkomligt nerblodade och gråtande ansikte också en viss aura utav "herrejävlar" till sporten, men jag ser huvudsakligen allting utanför ringen som det mest definierande.

Men nog om det. Vad jag försöker komma till är hur viktklasserna behandlas i förmån för pengarna. I en artikel på MMAweekly talas det om den kommande superfighten mellan BJ Penn och Georges St:Pierre, och vad utkomsten av denna fight skulle innebära för respektiver fighter.

Om BJ skulle segra, säger de att han kommer att förväntas försvara bägge titlarna, medans om GSP skulle vinna, så talas det om en ännu större superfight mellan han själv och Anderson Silva. "We give the fans what they want" är nog svaret Dana White skulle ge på frågan, men då talar han också (ursäkta följande grova generalisering) om Duane Huffington, 27 år, misslyckad quarterback i Ohio State och numera lageransvarig på svärfarsans elektronikfirma, vars MMA-värld innehåller ungefär 10 fighters, men till mycket större del består av prospektet att få dricka öl, skrika och vara allmänt amerikansk medans två okända killar ger varandra spö in the octagon.

Detta är iaf vad jag tror stora delar av UFCs fanbase består av, och att catera till de kan jag förstå är intressant, då det finns en massa pengar i deras fickor som väntar att brännas på nästa stora UFC-hype. Men hur intressant är det egentligen att se GSP slåss mot Anderson Silva?

Jag tycker inte det är ens nära lika intressant som att se de försvara sina bälten i respektive viktklasser. Jag tycker det är orättvist (its a cruel world, ja ja) mot resten av lättviktarna, welterviktarna och mellanviktarna att på det här viset sätta bältet utanför deras räckhåll under en så pass lång tid genom att skicka runt sina all-star champs mellan olika viktklasser för att slåss mot the best of the best. (Jag tror förövrigt att BJ medvetet gav sig efter GSP för att han inte känner sig bekväm med att försvara bätet, utan hellre attackerar).

Att göra matcher mellan de allra bästa är inte helt oproblematisk i min mening. För det första så förutsätter tankesättet bakom att det på något sätt ska gå att determinera vem som är den bästa fightern i hela världen; det ligger liksom ett en oflexibel idé bakom det hela som tillslut skulle hamna i en "tough-man competition" liknande anda. Den bästa fightern är fysiologiskt sätt den större fightern. Även om GSP skulle slå Anderson Silva på något vis, så skulle Fedor Emelianenko eller Josh Barnett med största sannolikhet fullkomligt dräpa lille GSP i en öppen viktklass. Så där har vi egentligen redan svaret vem som är bäst. Tungviktarna vinner nästan alltid över den lilla killen (jag minns i mjugg hur Minowa-man blev livershottad av Cro-Cop, en match som visar att det finns freakshow-fights med sådana som Zuluziño, och sen massiva missmatches som inte ens bör hända).

Så det ter sig lite menlöst. Vi kan efter alla superfights kanske säga att GSP är den bästa fightern mellan 170 och 185 lbs, men säg mig, vad gör det för skillnad för sporten? Superfights är BARA till för att göra enorma summor pengar ifrån hype, men ändå är retoriken som figurerar den om att bestämma vem som är bäst i världen "pound for pound". Jag tycker det är svinlarvigt att fråga sig vem som skulle vara bäst om alla vägde lika mycket, när man istället kan njuta av en pluralism av fighters i världklass som är dominanta på sitt sätt i sin viktklass. De kommer aldrig väga lika mycket, för det finns större och så finns det mindre människor, det finns ingen universialistisk idealfighter.

Därför tycker jag också de ska fortsätta försöka vara dominanta i sin viktklass istället. Det är helt okej att spela Champions League i fotboll, men det är annorlunda inom kampsport.

Jag säger dock inte att det är vansinnigt att GSP ska slåss mot Anderson Silva rent storleksmässigt. Jag bara kritiserar tankegångarna och retoriken bakom, medans det egentligen bara handlar om en sensationalism som egentligen inte gagnar sportens rankingsystem; eller position som seriös sport för den delen.

Med detta sagt, så kommer jag precis som alla andra titta på spektaklet, men inte för att jag är ett MMA-fan, utan för att jag tycker det kan va värt att se på ändå ur ett underhållningsperspektiv.

Babalu i fokus

En för tillfället högintressant fighter i lätt tungvikt är Renato "Babalu" Sobral. Den kontroversielle brasilianen ter sig ganska märklig för mig på många sätt, och jag tycker verkligen om honom då han är allt annat än stöpt i den typiske MMA-fighterns form.

För det första så är han väldigt inkonsistent och har väldigt olika dagsformer, för att inte säga ett svajande mentalt läge. Han har utan någon tvekan verktygen för att vara en champ. Senast för några dagar sen tog han LHW-bältet i Strikeforce mot Bobby Southworth, och på 31-7 har han mer än ett hyggligt record med många vinster i rad, däribland vinster över många solida fighters med Shogun Rua som höjdpunkt. Men han har samtidigt tendensen att verkligen få en härdsmälta och förlora på spektakulära manér (Chuck backar och är defensiv?! GO FOR THE KILL!) eller bli sparkad ur UFC efter att ha hållt i ett chokehold i åtskilliga sekunder efter att domaren klivit in och försökt stoppa fighten. Men mentala hickningar åsido så har han också en riktig fighters själ. Han har tagit dessa motgångar och hårda förluster, men ständigt kommit tillbaka.

Han är en rebell och outsider, och man behöver kanske inte gilla honom just därför, men det gör ju honom iaf väldigt intressant.

Så nu är han iaf i hetluften efter att ha öppnat upp pannan på Southworth med en armbåge och vunnit bältet i Strikeforce. I ett nyhetsinlägg på MMA Weekly säger Babalu att han fortfarande vill möta Tito Ortiz, och eventuellt försvara bältet mot honom Strikeforce då. Uppenbart är ju att en fight mot en av MMA-världens absolut största superstars skulle gagna honom finansiellt oavsett hur det går, men hur gillar man hans chanser mot Tito egentligen?

Jag vet inte. Jag är alltid lite tveksam till Tito. Han är så förbannat kär i sig själv och av det man ser av honom i media så ser det ut som att han hellre vill vara just superstar än en fighter. Och de senaste åren har han ju knappast uträttat något värt bragdmedaljen. Efter att 2003 ha blivit pummlad av Randy Couture rond ut och rond in och i följande fight 2004 fått på käften av Chuck Liddell har Tito vunnit decisions över Patric Côté (visst skriver man så?) Vitor Belfort och ett tveksamt decision över Forrest Griffin. Två vinster över Ken Shamrock följde, men det vet vi ju allihopa hur imponerande det är.

Men Tito är inte helt ofarlig. Han var nära att dra ut mattan under fötterna på fenomenet Lyoto Machida i deras match med ett väldigt överraskande och "slick" submissionförsök, och han är ju onekligen alltid i god form och har förmågan att kontrollera på marken. Förrutom det han han ett ganska hårt huvud och har bara blivit submittad en enda gång, och det var som en ung parvel mot Guy Mezger på UFC 13.

Sen har vi då Babalus psyke. Man har ingen aning om vem som dyker upp i fighten, om det är den väl förberedde och tuffe Babalu, eller om det är härdsmältan som spökar igen. Jag tror riskerna finns att Babalu dukar under för trycket av en så högprofilerad fight. Om detta sker så ser jag Tito vinna på stoppage via ground and pound i kanske 4:e ronden. Men om Sobral har en bra dag så kanske han drar ut ett decision, eller på en väldigt bra dag tom fångar Tito i någon form av submission.

Utöver detta så är han schemalagd att ta sig an Matt Lindland i Afflictions nästa event, i vilken jag ser honom ha en större chans än han skulle ha mot Tito. Lindland är mindre, men han har också bra brottning likt Tito. Babalu har dock en bra streak med sitt record och har nog självförtroende nog att sätta dit Lindland i ett submission i de senare ronderna, men jag ser hellre inte förbi Lindland som nog skulle kunna ta det på decision. Stående kan det gå lite hur som helst, så den med förmågan att få sin vilja fram på marken är den som tar hem detta.

Alistair Overeem

Ända sedan Dreamstage Entertainment sålde PRIDE till Zuffa och UFC så har många väldigt bra fighters fått mycket mindre publicitet och intressanta fights, vilket egentligen säger sig självt med tanke på den rådande UFC hegemonin, något som är värt att diskutera i sig självt. Alla andra promotions; Strikeforce, Dream, EliteXC, IFL osv som figurerar och har figurerat har ju självfallet gett oss intressanta och i vissa fall högprofilerade fights som rört om i vissa skikt av sportens hierarkier, men jag tror inte att någon ifrågasätter eller ställer sig emot faktumet att UFC och deras fighters är "the big league" och att det är i det största forument vi vill se de största fighterna och atleterna.

Alistair Overeem är i min mening en av de mest intressanta tungviktarna utanför UFC och förlorade senast mot Sergei Kharitonov för nästan exakt ett år sedan. Sedan dess har han tagit Strikeforces tungviktstitel och imponerat med vinster i Dream 4 och 5. Han tillhör, i enhet med att vara holländare, eliten som kickboxare och muay-thai fighter inom MMA och har visat kompetens även när det kommer till marken.

Just nu är han i hetluften inför den ryktade rematchen med Mirko "Cro Cop" Filipovic. Förra gången slutade det med en no contest efter att flera knän träffat på fel ställe på Cro Cop. Det var tydligt att knäna träffade skrevet och en NC var i sin ordning, helt klart. Overeem har dock låtit munnen gå en hel del och säger bland annat att han inte tänker knäa mot kroppen i deras nästa möte, så att Cro Cop inte har en chans att fega ur igen. Detta kan förstås låta väldigt respektlöst och osportsligt, då knäna uppenbart skadade Cro Cop utanför sportens regler, men jag förstår precis varför Overeem gör såhär.

Alistair vill mer än något annat att matchen ska hända, och i sina grovhuggna förolämpningar ser jag ett försök att reta upp Cro Cop och få honom att skriva på kontraktet. Jag tror mer eller mindre att han försöker spela på den lilla mängd fighter och den stolthet som Mirko har kvar, så att det kan bli en fight till, för att Alistair vill skicka Cro Cop ut ur ringen och ut ur sporten som fighter helt och hållet.

Han vet att han kan (fram tills de olagliga knäna var matchen uppenbart helt ensidig och Overeem slog och sparkade som han ville) och han vet att en dominant vinst över någon som Cro Cop kommer ge honom en god skjuts i karriären, så det är inte särskilt märkligt att det är just Cro Cop han vill ha, för jag tror att han vittrar blod ganska starkt. Mirko är en dalande stjärna, och personligen ser jag honom som helt förbi och utgången. Overeem vill solidifiera Cro Cops pension samtidigt som han ger sig själv en högprofilierad vinst.

Så jag hoppas bara att Cro Cop nappar på förolämpningarna och skriver ett kontrakt. Han har verkligen inget att förlora, förrutom att det nog kommer att göra ganska ont igen, vilket i sig kanske är skäl nog att inte ta fighten om man blivit så harig som jag tycker Mirko har sett ut sedan Gonzaga gjorde highlight-reel av hans huvud.

På Sherdog berättar de att Overeem har vart i ytterst preliminära förhandlingar med UFC, vilket gjorde mig väldigt exalterad. Efter att Overeem skickat Cro Cop till ålderdomshemmet hoppas jag det är UFC som är härnäst för honom, kanske direkt eller efter nån till fight, företrädesvis då i staterna. Jag tror att UFC skulle kunna ge honom väldigt intressanta fights, antingen på lätt tungvikt eller tungvikt, och jag tror han skulle ha en bra karriär framför sig. Förrutom att vara en outstanding striker, något amerikansk publik uppskattar mer än något annat, så är han relativt karismatisk och kaxig, vilket passar in i det amerikanska medielandskapet ganska bra. Hans förluster har kommit nästan enkom emot fighters i världsklass och på 28 år har han fortfarande sin bästa ålder framför sig. Föreställer man sig Overeem tränande hos AKA eller Greg Jacksson för att komplettera sitt fightgame är det inte svårt att föreställa sig en väldigt övertygande och dominant fighter.

För att avsluta mina tankar kring Overeem tänker jag lista en fördel och en nackdel med de möjligheter han skulle ha i UFC, en lista för tungvikt och en för lätt tungvikt.


Tungvikt.

Fördel

• Striking. Han skulle troligen bli en av de bättre standup killarna i den divisionen och skulle ge vem som helst problem på fötterna. Jag tror t.ex att han skulle mosa Frank Mir stående och förmodligen kunna stå emot hans takedowns i en eventuell match.
  

Nackdel

• Storlek. Han väger kring 230 lbs när han slåss, och att lägga på sig mer för honom skulle nog resultera i en försämring av hans explosivitet. Brock Lesnar och Nogueira skulle stava problem för Overeem

Lätt Tungvikt

Fördel

• Storlek. Här skulle han istället vara en fysiskt dominant fighter som skulle kunna slänga runt mindre motståndare ganska rejält, om han klarar av att fightas på vikten.

Nackdel

• Divisionen. UFCs Lätt Tungvikt är kanske den absolut mest av talang fullsmockade divisionen i hela sportens register och det finns många fighters här som skulle ge Overeem huvudvärk.

Detta är förstås inte mer än spekulationer om spekulationer, men det är värt att spekulera. Om Overeem skulle komma in i UFC kan jag nästan garantera att vi skulle få se väldigt underhållande duster, vilken viktklass han än hamnade i. Men framöver är det väl bara för Overeem-fans att vänta på K1-Dynamite 2008 och hoppas på att den orklöse gamle Mirko ger oss en sista fight med Overeem. Han vet nog själv att han inte har så mycket kvar att ge, och om han bara kunde ge sig fan på att vinna skulle förlust som vinst mot Overeem vara ett bra sätt att tillslut lägga handskarna på hyllan.

UFC ger Jon Fitch foten

Då har Zuffa och UFC gjort ännu ett för storföretagen typiskt utbrott, och sparkat Jon Fitch, en av deras mest talangfulla fighters, från sin organisation. Det är först och främst otroligt synd för oss fans, då Jon Fitch är väldigt dominant och i min mening rätt underhållande att titta på, trots att han tenderar att gå till domslut snarare än att avsluta fighten.

Vad som har hänt och varför finns återgivet på Sherdog.com och Mmabloggen.se, men hela historian fick mig att fundera lite på hur det är ställt med UFC. Det är dålig publicitet för de att alla får läsa om deras lag-trolleri med kontrakt och klausuler, speciellt på det sätt nyhetssidor och bloggar framställer det (kanske svårt att framställa det annorlunda, det är ju rätt tydligt vad som har hänt).

Varje gång man läser om UFC och deras relation till någon av deras fighters så är det ju den här sortens nyheter man hör. Randy Couture hade en 15 månaders litigation-tango med UFC över att han fick för lite betalt och sedemera bröt sitt kontrakt. Många fler fighters har talat om att de blir dåligt betalda, däribland lättviktsbuldozern Roger Huerta. Det är förstås en ganska absurd tanke att föreställa sig nyheter om att t.ex. BJ Penn och Dana White är skitbra polare och allt är okej. Så länge saker är som de ska blir det ju inga större nyheter, men jag tycker ändå att UFC borde vara varse det faktum att de är störst, bäst och rikast. Ända sedan de köpte PRIDE har de varit kungar inom sporten, och då följer faktum att man har ständigt granskande ögon på sig.

Jag tycker de har skött Fitch-grejen makalöst kasst, och jag hoppas som många andra att Affliction, Dream eller Strikeforce ger Fitch ett bra kontrakt. Jag tror också att om UFC fortsätter vara det tjocka, överutvecklade, giriga och skräniga skiljsmässobarnet i MMAs lekpark så kommer vi se sånt här hända fler gånger. Jag hoppas verkligen att Affliction fortsätter gå bra, och att Strikeforce växer till sig tillsammans med HDNet och andra rika medarbetare. Om UFC börjar inse att deras position är svag, kommer de också förhoppningsvis börja ta hand om sina fighters bättre.

Det är inte direkt en monopol-situation vi har, långt ifrån det. Men det påminner ändå om det. Marknaden är inte fri nog, och då följer sådana här händelser där bolag beter sig precis som de vill. Om UFC hade en likställd rival i Affliction, skulle de vara rädda om sina fighters och se till att de stannade, för jag vill se de intressanta fighterna och de fighters jag gillar. Fitch mot Jake Shields eller Nick Diaz vore suveränt, tex.

Enter Brock Lesnar

Ankomsten av Brock Lesnar som tungviktsmästare i UFC har gjort och kommer fortsätta göra ganska avsevärda förändringar för sporten både i och utanför ringen. Det kan alla vara överens om varesig man avskyr eller älskar Brock.



Först och främst visar han vad tungvikt egentligen innebär. Randy Couture vägde in på 220lbs inför sin fight, medans Brock kom in på 265lbs, en vikt han får jobba hårt för att nå inför varje match (265 är mig veterligen taket på vad man får väga i UFCs tungviktsklass). När han besegrade Randy var hans vinst mycket baserad på hans storleksövertag, vilket kommer fortsätta vara hans kännetecken och fördel så länge han slåss, för jag ställer mig oerhör skeptisk till idén om att vi kommer få se en man med hans storlek och kombinerade snabbhet och smidighet i sporten inom den närmaste tiden. Brock kommer defenitivt ha lagt av innan vi ser någon som honom igen.

Men förrutom att vinna honom bältet, innebär hans storlek också att en ganska viktig diskussion kommit i rullning (som diskuterat i Jason Probst artikel om Brock på Sherdog.com. Det finns inga liknande gap i de lägre viktklasserna, men när det bevisligen finns tungviktare som Randy, Brandon Vera (numera lätt tungvikt) och CroCop, så finns det också s.k "true" heavyweights som just Brock och även Gabe Gonzaga, Tim Sylvia och Andrei Arlovski som alla iaf lätt väger in över 240lbs. Det finns onekligen ett uppenbart hål i viktklassen mellan små och större tungviktare, mellan de som är ca 188 cm och väger kring 100 kg, och sen de som närmar sig 2m i längd och med ett viktövertag på 15-20 kg. Sådana differenser utgör i de lättare viktklasserna en skillnad mellan viktklass. 155lbs, 170, 185, 205 är de övriga måtten inom UFC. Sen är det 220 och uppåt som är ett ungefärligt mått för deras tungviktsklass, som principiellt sätt skulle kunna kallas för "resten".

Det finns alltså klara intressen för tilläggandet av en till viktklass, t.ex en "Super Heavyweight" på kanske 240lbs och uppåt, men även de som är kritiska till förslaget. Ett skräckexempel när det gäller viktklasser är det förslag i USA om de unifierade regler som all MMA skulle reguleras av, där de föreslog hela 16 viktklasser i samma anda som boxningen. Detta skulle givetvis ha förödande konsekvenser för sporten då först och främst talangen skulle urvattnas och bältena skulle bli flera och mindre värda. Just nu är konkurrensen stenhård om de prestigefyllda bältena som finns inom de stora organisationerna inom MMA (huvudsakligen då UFC). Om det nu lades till ca 10 viktklasser till UFC och 10 bälten, så skulle spänningen inte vara densamma och affärerna förmodligen gå mycket sämre. Även träning skulle förändras då viktminskning i princip skulle försvinna helt som en av aspekterna. Man skulle kunna slåss där man väger. Vidare så skulle fler galor behöva hållas, vilket skulle kosta mycket mer pengar för arrangörerna. I det stora hela skulle jag säga att sporten skulle tyna bort och snabbt hamna i det komatösa läget som boxning befinner sig i. Väldigt få intresserar sig över vem som är Flugviktsmästare i WBA, Super Bantamviktsmästare i WBC eller Fjäderviktsmästare i IBF. De stora namnen är få och håller sig i de lite tyngre klasserna.

Probst på Sherdog menar att redan en enda tillagd viktklass skulle försämra sporten, och att viktskillnaderna i tungvikt gör att viktklassen alltid varit den mest spännande, och jag ser absolut vad han menar med det. Sen är också så stora killar som Brock väldigt få, och Randy klarade sig bevisligen mycket bra mot både Gonzaga och Tim Sylvia, som bägge är närmre Brock i storlek än han själv.

Så jag är tveksam till att Brock är skäl nog att skapa en ny viktklass. Killar som Randy och Brandon Vera har inga problem att nå vikten för lätt tungvikt, medans andra som är bara lite större säkert kan packa på sig lite extra vikt i muskler och transformera sin kropp till en äkta tungviktare, eller iaf till en som kan ha chans emot bjässar som Brock. Vi kommer få räkna med att den större mannen alltid har ett övertag i de rent fysiska aspekterna, men en så föränderlig och mångfacetterad sport som MMA har många fler aspekter än att vara en stor och dominant. Fedor Emelianenko, den mest dominanta, omtalade och framgångsrika tungviktsfightern i världen, väger oftast in kring 230lbs och är har för oss långa nordbor en ganska medelmåttig längd på 183 cm. Men jag är fullkomligt övertygad om att han skulle ge Brock ett kok stryk iaf 8 ggr av 10. Hans explosivitet, erfarenhet och all-round skicklighet i alla sportens aspekter ger honom möjlighet att göra det Randy inte kunde. Stoppa Brocks nedtagningar och ge honom ett helvete varje gång han försökte. Skulle det ändå hamna på marken så skulle den anpasslige, skicklige och viga ryssen förmodligen inom kort submitta brock med ett armlås eller benlås.

Men vad mer, som Probst också påpekar i sin artikel, Brock gjort för sporten med sitt segertåg till bältet i UFC, är att han förmodligen gett sporten ett nytt uppskjut i populäritet. Han är otroligt populär, och han har klart chansen att bli en dominant bälteshållare, något som de vanliga fightingfansen älskar. Jag ser beundrandet av en dominant champ som något väldigt antropologiskt betingat egentligen, då alla kulturer alltid har sina stora hjältar som de blir så engagerade i. Det är mänskligt att tycka om dominanta champs. Alternativet är att vara ganska cynisk, vilket jag själv är, då sporten har ett relativt stort element av chans och att man tillsist alltid kommer att förlora (något jag tror man gör mycket snabbare inom MMA än inom boxning). Brock kommer att förlora, kanske väldigt snart, vilket också kanske är dåligt för sporten. Ett inbitet fan som jag är, tycker jag om när landskapet förändras, men för många potentiella fightfans innebär frekventa förändringar också kanske en viss känsla av meningslöshet då de aldrig kan få sin hjältesaga. Jag förstår detta, men tycker också förändringen av landskapet är en av huvudsakliga förutsättningarna för att någon ny och stor hjälte ska kunna komma fram, och bevisligen kommer de ju då och då, oavsett hur cynisk jag blir. Chuck Liddell höll bältet i nästan tre år om jag minns rätt (men var tyvärr lika karismatisk och tilldragande som ett väntrum hos tandläkaren), och Anderson Silva har gått igenom medelviktsklassen i UFC som en ångvält, och dessutom försvarat bältet många gånger han med. Bägge är idag stora stjärnor eftersom de är så dominanta, och framförallt Chuck Liddell med sin stora medieexponering har nog håvat in stora mängder fans till sporten.

Brock har också denna potential. Han är oändligt mycket mer sympatisk och karismatisk än Chuck Liddell, och han är enklare för det amerikanska folket att förstå än den dansande spindelmannen Anderson Silva. Fortsätter han att dominera i UFC så kommer han att innebära stora, stora pengar för UFC och kanske tom en plats för sporten bland de riktigt stora primetime sporterna i den amerikanska sport-etern. Här skulle jag kunna fortsätta om problemet med populära fighters och hur organisationer har en tendens att beskydda dem. Men nu orkar jag inte skriva mer.

Jag tycker Brock är ett fantastiskt tillägg inom MMA-världens tungviktsklass öht. Han sätter igång en debatt och har potential att göra stora saker, som jag tidigare sa, både i och utanför ringen. Nu återstår det ju att se vad som händer. Det är essentiellt sett samma sak som att titta på någon evighets-såpa som Days of Our Lives, men att se vad som händer härnäst, vem som vinner, vem som förlorar, är det som förmodligen resten av mitt liv kommer hålla mig intresserad av sporten.

UFC 91

Mitt första inlägg börjar på ett sätt där något annat tog slut. Randy Couture är inte längre tungviktsmästare i UFC. Det fanns en tid då jag skulle ha varit väldigt nedstämd över att Randy förlorade, men man blir luttrad med åren. Brock Lesnar är istället bältesinnehavare, vilket jag bara ser som något positivt. Det finns många som inte gillar Brock, men jag förstår verkligen inte vad hans forna WWE-affiliationer har med saken att göra. Mannen är ett fullkomligt monster rent fysiskt sett, och verkar ha en helt otrolig vinnarskalle. Bara att ha de fysiska gåvorna att kunna spöa skiten ur någon och samtidigt ha den mentala insikten att man KAN spöa skiten ur någon, är i min mening det viktigaste en fighter kan ha. Brock har utöver detta fenomenal brottningsförmåga, vilket nästan alla professionella menar är den viktigaste aspekten för en MMA-fighter, då den ger en förmåga att diktera om fighten ska hållas på marken eller stående på fötterna.

Sen att Brock bara har fyra fights bakom sig innan han fick en chans på bältet spelar inte heller någon roll tycker jag. Man pratar om rättvisa och har en slags hierarkisk syn på hur man ska klättra upp för stegen för att få en chans mot the champ. Detta är förvisso en beprövad och accepterad metod för att gallra fram de riktiga utmanarna. Men vissa utmanare står ut i mängden, och Brock har med sina otroliga fysiska gåvor all rätt att "hoppa före i kön".

Men nog om Brock. Jag tror kanske jag skriver ett större inlägg bara dedikerat till honom och den kontrovers han skapar i sporten, och huruvida han är viktig för debatten och utvecklingen om tänkandet kring sporten.


The Fights:


I den första fighten såg vi Demian Maia fullkomligt läxa upp den tuffe Nate Quarry. Vissa gånger är det verkligen lätt att förutse vad som kommer att ske i en fight. Man kan iaf säga att det är lätt att sätta odds. Demian Maia hade tidigare bjudit på BJJ-föreläsningar i UFC med submissionvinster över solida medelviktare i både Ed Herman och Jason MacDonald, där iaf MacDonald är bra mycket svårare att submitta. Med detta säger jag inte att Quarry är en loser alls. Han är en av de där amerikanska killarna som med rätt motståndare kan bjuda på de absolut mest underhållande stand-up krigen. Här var det dock helt fel moståndare då det hamnade på marken inom 30 sekunder. Där gjorde Maia vad som förväntades, ungefär samma sak som förväntas av en krokodil när den får ner sitt byte i sitt element. Quarry tappade med 2:49 kvar på klockan med ett riktigt tight rear naked choke runt halsen.


Kvällen fortsatte med Gabriel Gonzaga mot Josh Hendricks. Hendricks ska tydligen vara en riktigt "tough" amerikansk brottare som möljt ner sitt motstånd i farmar-galorna runt om i landet. Som så många andra amerikaner har han brottning som det stora ämnet i sitt fighting-CV. Men han har inte mött mördargorillor som Gabe Gonzaga i de här farmar-galorna. Gonzaga är en inte en komplett MMA-fighter, men rent tekniskt är han både livsfarlig på marken och stående. Han har mycket bra BJJ-förmåga, slår och sparkar fruktansvärt hårt, och många var de MMA-fans som skrek i falsett när han sänkte Mirko "CroCop" Filipovic i kanske en av UFCs brutalaste spark-knockouter. Om Hendricks visste eller inte visste vad han gett sig in på är sak samma, för effekten var densamma. Gonzaga körde över honom fullkomligt och sänkte honom med en pärla till rak höger mitt på hakan, och följde upp med några smällar till för att avsluta. För att kunna ha en chans i UFC behöver Hendricks ta sin karriär på lite större allvar, i många aspekter.

Härnäst blev vi bjuda på en undercard-fight, när Matt Brown gick en weltervikts-match mot Ryan Thomas. Brown tog fighten på bara några veckors notis, men lyckades ändå tråckla ut en vinst mot en tuff ung fighter. Brown har den senaste tiden gått i skola hos en av MMA-världens stora guru-figurer, Matt Hume. Han har utvecklats en hel del och verkar ta karriären på stort allvar nu. Ett bra camp är enormt viktigt för att göra en bra fighter, och träningen gav Matt Brown en tredje rondens submissionvinst via en straight armbar.

En bohemsik och skäggig Dustin Hazelett bjöd på ännu en fantastisk submission mot Tamdan McCrory. Dessa två väldigt långa welterviktare bjöd på högoktanig standup, och McCrory visade snabbt sin förmåga med en lång imponerande kombination av slag som, förrutom att de bara träffade Hazeletts garde, såg väldigt bra ut. De utdelade slag och sparkar som alla hade rejäla intentioner bakom sig, innan det efter en hög spark från Hazelett landade på marken med 2:20 kvar av första ronden. Hazelett är en fenomenal BJJ-utövare som snabbt förde upp en rubberguard och började arbeta på en omaplata-submission. McCrory försvarade ett tag, innan Hazelett låste in ett inverterat armlås ifrån rubberguard där han tröck armen uppåt istället för drog neråt. Första gången jag ser det utiliseras över huvud taget, och Hazelett imponerar åter igen.

Jeremy "Lil' Heathen" Stephens tog sig an UFC-nykomlingen Rafael Dos Anjos från Gracie Fusion-lägret där gnällspiken Marcio Cruz även tränar. Dos Anjos jobbade tidigt på en omaplata som såg ut att kunna dislokera Stephens axel närsomhelst. Den lilla hedningen stog emot dock, och klarade sig igenom ronden. Matchen igenom ledde Stephens framåt med sin högerkrok väldigt mycket, något som Dos Anjos gjorde nytta av. Men när Stephens i tredje ronden plötsligt böt vinkel och kom med en uppercut istället så föddes plötsligt en highlight-knockout som Stephens kan vara väldigt stolt över. Dos Anjos slocknade mer eller mindre direkt och matchen var över. Stephens är en tuff fighter, men har ännu kvar att övertyga. I lättviktsdivisionen har han bara vunnit mot mindre kända namn och förlorat mot både Spencer Fisher och Din Thomas.

Kvällens mest imponerande fighter var Kenny Florian. Bostonbon och Sit Yod Tong-fightern ser, som alla gillar att påpeka helatiden, inte så farlig ut rent fysiskt utan bara som en vanlig snubbe. Han är så långt ifrån detta man kommer. Sen han misslyckades att lägga beslag på lättviktsbältet mot Sean Sherk under UFC 64 i oktober 2006 har han gått igenom 6 st namnkunniga fighters, och avslutat 5 av fighterna innan rond 3 slutat. Dokonjonosuke Mishima, Alvin Robinson, Din Thomas, Joe Lauzon och Roger Huerta var de 5 första och den senaste blev under UFC 91 den otroligt starka och farliga Joe Stevenson. Florian kom som vanligt ut med sin version av Anderson Silvas främsta vapen, Muay-Thai med laserprecision. Stevenson jobbade för att få det till marken, men kunde inte hålla fast i Florian. När Florian sedan efter en kort stunds clinch lyfte och smällde ner Stevenson i marken, mountade han honom kort därpå och avslutade matchen med ett rear naked choke. Jag överdriver mitt användande av amerikanska termer och ord när jag skriver redan, men jag tror att hur man bäst beskriver vad som hände med Stevenson var att han blev "manhandled" av Florian. Stevenson är ändå en dominant fighter som har många bra vinster på sitt record, men den här kvällen fick Florian honom att se ut som en amatör. BJ Penns lättviktsbälte hänger ganska löst om Florian får chansen skulle jag säga. De har ungefär samma förmågor, men Florian har ett litet övertag stående (då jag tycker hans fenomenala muay-thai förmåga går före BJs väldigt fina boxningsförmåga) medans BJs flexibilitet och BJJ-meriter ger honom en lite större chans på marken (vilket är att säga rätt mycket när man talar i kontrast mot Florian som också är fenomenal på marken). Under 2009 är den fighten nog en av de jag vill se mest av allt.

Sen så var det då Brock. Jag hade redan slagit vad om att Brock skulle ta hem det här. Randy utmanövrerade både Tim Sylvia och Gabriel Gonzaga med bravur, men Brocks storlek och atletiska förmåga kände jag starkt på mig vad som skulle hända. Randy har tidigare som många säger haft problem med stora grapplers, med förluster mot killar som Ricco Rodriguez och Josh Barnett. Detta talade för mig inte heller särskilt gott inför matchen ur Randys synpunkt. Men när det var igång såg jag ändå geniet i Randy. Han rör sig otroligt väl och använder sig av vinklar och ytor på ett mycket bra vis. Han höll emot Brock och blev aldrig nedhållen särskilt länge, vilket åter visade Brocks relativa ovana med sporten. Randy öppnade ett cut vid Brocks höger-öga och jag började nästan tro att han skulle fortsätta i 5 ronder och undvika den större mannens kraft. Men kort därefter landade Brock en högerslägga bakom örat på Randy som sänkte legendaren. Med nästan desperat frenesi for Brock ner efter och pummlade sin moståndare med korta hammerfists till domaren klev in. Randy var uppenbarligen väldigt snurrig, och domslutet var bra.

Brock är UFCs nya tungviktsmästare. Men jag vet inte hur länge till. Frank Mir visade att Brock har svagheter. Det är nog inte den svåraste uppgiften en bra BJJ tungviktare har att finna ett submission på Brock. Antonio Rodrigo Nogueira har goda chanser, precis som Mir har i en rematch. Randy är väldigt liten för att slåss tungvikt och hade kanske inte all kraft bakom de få slag han landade på Brocks haka. Jag kan mycket väl se Gonzaga knocka Brock (eller submitta honom). Jag skulle säga att ett av de säkraste sätten att slå Brock är "sprawl n brawl". Stoppa hans takedowns och helt enkelt knocka honom stående.

Men nu är han iaf champ, och även om de tre fighters jag nämnt ovan har möjligheten att slå honom, så har också Brock möjligheten att trycka ner de på marken och dominera i top position. Med tanke på att han väldigt gärna lär sig nya saker, ständigt tränar och säkert kommer få mer uppmärksamhet och kanske nya professionella coacher till sitt förfogande, så tror jag Brock kan komma att försvara bältet iaf två eller tre gånger, om inte mer, innan han förlorar det.


Övriga vinnare var också Aaron Riley i ett treronders krig mot Jorge Gurgel, samt Mark Bocek som avslutade Alvin Robinson sent i matchen med ett rear naked choke.

Detta var mitt stora reportage i följd av UFC91, och efter varje UFC kommer det komma en likadan rapport. Mellan dessa rapporter kommer jag reflektera över kommande matcher, eller fighters som sådana. Då jag även följer dokusåpan "The Ultimate Fighter" kommer nog ett eller annat inlägg om denna smyga sig in.