Funderingar vid årets slut: UFC 92

Lite senare än de flesta MMA-sidor kan man tycka, men jag är ingen nyhetsbulletin och har lite annat att göra emellanåt. Men UFC 92 var iaf en av de bästa mma-galorna på väldigt länge. Viktiga vinster för sporten och fighters, och jag lyckades mer än dubbla min hundralapp jag satte in på Betsson, mest tack vare Frank Mir. (För 4x pengarna var det värt att sätta hur mycket som helst egentligen).

Det var ju i huvudsak tre av matcherna i UFC 92 som hela mma-världen väntade på kring den 27:e. Alla testosteronpumpade Wanderlei-fans smackade självsäkert med munnen när The Axe Murderer skulle demolera Rampage för 3:e gången, och jag tror faktiskt att den fighten var den stösta under hela kvällen. TUF 8 avslutades när coach Mir och coah Nogueira tillslut möttes, och hela amerikas favorit Forrest Griffin skulle upp till bevis mot den obesegrade och giftiga Rashad Evans. Kvällen slutade snopet på många sätt.

"Rampage" Jackson vs. Wanderlei Silva

Ja, det finns kanske inte allt för mycket att säga om den här fighten egentligen, utan den är snarare intressant på det sättet den hade effekt på många mma-fans. Efter Quintons psykbryt och vansinnesfärd på motorvägen trodde många att Rampage skulle göra en likadan mental straffrunda som efter hans förluster mot Wand i PRIDE, och jag trodde lite att han skulle göra det också. Finna Gud igen, gå några dåliga decisionmatcher och vara allmänt oinspirerad. Tankesättet att historian kommer att upprepa sigsjälv är väl ganska klassiskt, men det säger också emot att människor ska kunna utvecklas och bryta mönster.

Jacksons fysiska färdigheter har jag aldrig tvekat på. Sen han träffade Juanito Ibarra har hans boxning förbättrats något enormt. Han har bra försvarsteknik och om han hittar sin rythm ordentligt är hans timing skarp som ett rakblad. Den här fighten var bara mental för Rampage. Skulle svårigheterna tynga ner honom igen eller hade han utvecklats och blivit starkare. Svaret kom ganska fort.


Jag är inget stort Wanderlei-fan. Han verkar vara en väldigt trevlig snubbe, och är alltid underhållande, så vad mer kan man kräva? Ja, egentligen inte något mer kanske, och det är väl därför han har så många fans. Jag tror dock många av hans fans är köttskallar som gillar honom för hans brutalitet i ringen, och hela myten kring honom som just yxmördaren. Men ta en titt på hans record. Hans knockoutvinster är många, men man kan om man vill ganska lätt föra argumentet att Silva varit ganska överskattad. Jag vill inte påstå det dock, hans vinster mot Sakuraba och Jacksson är kvalitetsvinster, och han har många fina knockouts på sitt record, men de allra flesta av dessa knockouts är emot japaner vars stand-up skill passat som hand i handske för att bli KTFO'd av Silva. Utöver fighters som Yuki Kondo eller okända namn tidigt i hans karriär så har Wanderlei TKO eller KO-vunnit över följande mer eller mindre kända fighters:

- Mike van Arsdale
- Guy Mezger
- Quinton Jacksson

Det här bevisar ju egentligen inte mycket, men jag vill bara påpeka detta faktum till hans fans som jag nonchalant kategoriserar som "kötthuvuden" (som jag i min naivitet tror kanske läser min blogg). En anledning att han inte kunnat vinna över mycket annat än japaner med dålig standup de senaste 6-7 åren, och samtidigt förlorat mot fighters som Mark Hunt, Ricardo Arona, Cro-Cop, Hendo, Chuck och nu Rampage, tror jag kan vara att han helt enkelt är förutsägbar.

Wanderlei har vunnit massor med framgång på sin stil, och är alltid underhållande, win or loss. Men han har samtidigt alltid kört på samma kort, och jag tror allvarligt talat att det är därför han har börjat förlora den senaste tiden. När man ger järnet med sin aggressiva muay-thai mot någon som har tränat stand-up länge som också har ett kallt huvud, så är risken större att man själv blir knockad. Om Wanderlei haft ett kallt huvud och applicerat en s.k. gameplan mot Rampage tror jag han hade vunnit igen. Hade han hållit sig utanför the pocket och fortsatt sparka mot sin motståndares bräckliga små ben, så hade han utnyttjat Quintons mer eller mindre frånvarande muay-thai färdigheter. I rond två och tre hade Rampages rörlighet varit avsevärt mindre om han fått in några snygga leg-kicks, och då hade kanske hans aggressiva stil kunnat vinna honom matchen. Men nej, Wanderlei var Wanderlei, och tyvärr så förlorade det honom matchen.

Men att Wanderlei är The Axe Murderer är vad som vunnit honom så många fans, och det är långt ifrån bara vinsterna som gör en fighter. Han är en av de största någonsin, faktiskt större än Rampage ur många synvinklar. Han är så satans underhållande. Men allt jag skrivit ovan är ur matchvinnande synpunkt i dagens MMA-klimat, och där är Wanderlei inte helt komplett. Den här matchen var ett möte mellan samma Wanderlei fast med 4 år på nacken och en mycket mer utvecklad Rampage i jämförelse. (Sen kan man kanske argumentera vart den här utvecklingen jag nämner har tagit plats. Wand har nog tränat och lärt sig en hel del sen senast också, men vad som gjorde den här matchen var att Wand helt enkelt blev för ivrig och gick till det han kan bäst; att anfalla hänsynslöst)

Jag vet att det är ett känsligt ämne för många nu, och jag vill inte göra alla Wanderlei-fans arga, men riskerar det nog ändå då Wand har en stor skara rabiata nuthuggers. Om ni som läser detta blir arga så tror jag arrogant nog att det är för att det finns sanning i vad jag säger och ilskan är dold förnekelse, om ni nu inte blir upprörda över att jag slänger alla Wands japanska motståndare lite i samma hög. Men sen är jag också utav den skolan att jag tycker att ifrågasättande och debatt-uppvigling nästan alltid är bra, för att då uppstår en dialog och ett utbyte. Om någon vill försvara Wanderlei och kritisera min grovhuggna och korta analys av hans record så tar jag emot det med öppna armar, för jag påstår inte på något sätt att jag har rätt; jag bara tar tag i en lös tråd jag ser och börjar rycka. Det betyder ju inte att jag löser nån slags härva.


Frank Mir vs. Antonio Rodrigo Nogueira

Den här matchen gick om något ännu mindre som folk hade förväntat sig, och gav befog för det jag har sett i Nogueira i hans senaste 3-4 fights. Många andra har säkert tänkt det också, så det är lika bra att jag bara säger det:

Nogueira börjar påminna om en klassisk "gammal" fighter. Han verkar slö, pratar med blott en ledtråd av sludder och har inte sett alls lika kvick ut ända sedan matcherna mot Barnett i PRIDEs sista dagar. Precis som en mängd gamla boxare, så börjar han visa tecken på samma sorts slitage.

Men jag tar ingenting ifrån Mir. Han var väldigt väldigt imponerande, och har nu för mig blivit en av de mest intressanta heavyweightkillarna i sporten. Jag tycker han betedde sig som lite av ett arsel på TUF8, och gillade honom inte riktigt där, och trodde han skulle bli ägd av Nogueira. Bland det bästa som finns att bevittna som MMA-fan tycker jag är när någon vinner på det här viset och bevisar att alla som tvekade hade fel, med sådan bravur. Han såg otroligt skarp ut och kastade verkligen kombinationer på rätt sätt. Inga one-shots för att sen kliva ut igen, utan snygga och tekniska slagkombinationer. Jag håller nästan aldrig favoriter numera, utan låter alla fighters tala för sig själv. Frank Mir sa åt mig en hel del här, och han förtjänar varenda uns av den här vinsten då han verkligen har jobbat hårt. Jag hoppas verkligen på honom mot Brock, men säger samtidigt och alltid utöver förhoppningarna att bäste man alltid ska vinna. Det var verkligen fallet i den här matchen iaf, då Mir helt enkelt tog matchen ifrån Nogueira med teknisk aggressivitet och målmedvetenhet. Han gav mig också några hundra extra i spelkassan.


Forrest Griffin vs. Rashad Evans


Den här matchen gick däremot precis som jag trodde, bara att Rashad tog lite längre tid på sig. Många trodde att Forrests "scrappy" karaktär och storlek skulle vara motmedlet till Rashads segertåg i UFC, men jag undrar lite om de inser att Rashad spöade en mängd mycket större killar i TUF2 och har sedan dess blivit många gånger bättre på nästan alla aspekter i hans game. Jag tror att Greg Jacksons camp i New Mexico ligger bakom vinsten också, då de alltid kommer in med suveräna gameplans. Forrest styrde matchen först med förväntade legkicks och kombinationer, och Rashad kände efter innan han sedan avslutade övertygande. Jag måste dock säga att jag inte är helt okej med Rashads clownfasoner när han tog sig i skrevet osv, vilket talar om en ganska impulsiv personlighet. Om han kastar ifrån sig sådana saker i stridens hetta så finns det i framtiden också en chans att han gör ännu värre misstag för att han får den där impulsen att slå sig på bröstet och larva sig för att dissa sin motståndare. Jag utbrast själv under den matchen rakt mot skärmen något i stil med "Men fyfan, knocka den där jävla clownen förihelvete!".

Men det är svårt att tippa emot någon som aldrig förlorat, för man kan inte riktigt erinra sig deras svagheter på samma sätt. Efter Jardine-matchen visste man ju att Forrest kan bli knocked out om man träffar bra, så det var så jag såg matchen spela ut och det var så det blev. TKO för Rashad, och ett välförtjänt bälte av både fightern och hans tränare.


Annat:

Förrutom de tre matcherna ovan så har jag dessa korta kommentarer om resten av galan:

• Patrick "HD" Barry verkar vara ett ruggigt lovande heavyweight-prospekt. Matchen i sig visade inte mycket, förrutom att norrmannen Dan Evensen inte har ett skit i UFC att göra. Jag skrattade ganska högt när han bara möljböx gick emot Berry för att få nån slags halvtaskig clinch och sen göra... ja... något. Men Berrys teknik syntes iaf, och att han verkar ha väldigt hemska intentioner bakom sin standup. Han tog i HÅRT, och jag ser fram emot att se honom igen.
• Cheick Kongo såg ganska vass ut, och hans ground and pound uppvisning i slutet var rent utsagt otäck. Jag vill se Kongo mot vinnaren av Shane Carwin och Gabe Gonzaga, en match vi ska få se i Mars om jag inte minns fel.
• Antoni Hardonk såg okej ut, men inte mer. Men jag hoppas han får fortsätta berika tungviktsdivisionen i UFC samtidigt som han utvecklar ett bättre groundgame. Hans legkicks är underhållning nog för att ha kvar honom.
  

Affliction: Day of Reckoning

Ja, det har varit lite inläggstorka ett tag, mest för att det inte händer så mycket i MMA-världen. Snart har vi UFC 92 följt av K-1 Dynamite!! och Sengoku No Ran 2008. De senaste två kommer jag nog inte mer än titta på, men UFC 92 blir ju högintressant och kommer nog på ett eller annat sätt göra stora nyheter.

Men personligen längtar jag till om en månad ungefär, den 24:e Januari. Jag uppskattar UFC väldigt mycket, men det finns många bra fighters utanför Zuffas kontraktsfolder och på Afflictions nästa gala kommer vi få se ett flertal av dessa.

Som alla vet så kommer Fedor Emelianenko att försvara sitt WAMMA-bälte mot Andrei Arlovski. Det här med WAMMA känns ju ganska inkonsekvent, och det är iofs lite lustigt att Fedors skalp känns mycket viktigare än bältet. Jag skulle säga att bältet öht inte spelar någon roll i det här fallet. Det är en ganska unik situation där bältet är fullkomligt underordnat fightern som äger det. Om Arlovski vinner är WAMMA-titeln något väldigt få kommer att ens tänka på.

Nåja. Här följer en kort analys av varje fight jag personligen finner intressant, med mina förutsägelser inkluderat.



Fedor Emelianenko vs. Andrei Arlovski

Det är som vanligt när det nalkas Fedor-fight, att alla drar Chuck Norris liknande skämt och gör avgud av Fedor. Om jag vart en casual MMA-bloggare med typisk jargong hade den här analysen t.ex. innehållet ett ord, vilket förstås skulle varit "Fedor", and thats it. Men jag låter bli, för att ingen är oslagbar. Många hjältedyrkande Fedorfans kände säkert en klump i magen när de hörde att han fått pinne i en Sambo-match. Jag höjde kanske ett ögonbryn i ett "det var som fan", men det var föga förvånande. Ju längre det går så känns det som att det blir större chans att en legend som Fedor kommer få spö.

Jag tror på Arlovskis chanser om han håller fighten stående och cirkulerar och helt enkelt boxas bättre än Fedor. Sen kan man lägga till att Arlovski aldrig blivit submittad, och nog kan en hel del av Fedors sambo-tricks.

Men om det är någon som ska submitta Andrei Arlovski så är det Fedor, eftersom vi inte lär få se en match mot Nogueira på ett tag. Sen ser jag också Andrei som lite vekare mentalt. Han har känts lite harig ända sedan Sylvia tog hand om honom. Den explosivitet och aggressivitet jag minns från tidigare UFC har inte varit där. Fedors rykte kan ta sig in under hans skinn, och om Fedor tar kontrollen snabbt i matchen som mot Sylvia, så tror jag inte mycket på Arlovski. Fedor kan vinna på alla sätt, men jag tror bara Arlovski har ett, och det är ett decision efter en mestadels stående match, eller rent av en punchers chance med en stjärnsmäll som knockar Fedor.


Här blir det lite av en chansning, men jag tror att Fedor vinner via submission sent i matchen.


Josh Barnett vs. Gilbert Yvel

Jaha, Gilbert Yvel är tillbaka alltså. Det blev en lite uppståndelse kring detta pga killens seriösa problem med att kontrollera sin aggressivitet. Han har knockat domare och petat ögon en hel del, och verkar inte vara en särskilt sympatisk eller för den delen klipsk man.

Det här är en ganska klassisk matchup som man oftast vet hur den slutar. Barnett är en väldigt bra MMA-fighter. Han är välrundad och kan ta matchen vart den nu än hamnar. Men vi vet också att han är flera solår framför Yvel när det kommer till marken, och där kommer vi nog se matchen hamna rätt fort. Som sagt, klassisk matchup lär föda klassiska gameplans. Yvel kommer försöka knocka Barnett, och Barnett kommer försöka ta ner Yvel och submitta honom.

Jag tror inte att Barnett kommer go Ken Shamrock och vilja stå för att bevisa sig själv. Han kommer att ganska lätt ta ner Yvel och förmodligen jobba fram en kimura från sidemount, precis som mot Alex E. och Mark Hunt. Yvels ända chans är knocken, och händer det så händer det. Men jag tror inte det. Barnett via submission, första ronden.


Vitor Belfort vs. Matt Lindland

Det här är en ganska typisk sådan match som jag inte känner mig så intresserad av. Både Belfort och Lindland är over the hill och inte på något sätt aktuella för en top 10 lista. Detta behöver förstås inte betyda att sådana fighters behöver vara tråkiga. Många utav UFC's mest underhållande fights kommer i deras undercard ifrån obeprövade snubbar. Men Belfort och Lindland känns för sega för att underhålla.

Troligtvis kommer Matt Lindland att ta fighten till marken efter lite sloppy exchanges stående. Om jag går på magkänslan så säger den mig att fighten inte kommer att vara särskilt rolig att titta på. Lindland tar hem ett decision om inte Belfort vinner på knock.


Renato "Babalu" Sobral vs. Thierry Rameau Sokoudjou

Som bekant så skulle Babalu egentligen gått en match mot Matt Lindland på denna gala, men planerna blev förstås ändrade. Tror det var tur för Lindland, för Babalu har gått bra den senaste tiden och hade nog submittat den gamle Team Quest medlemmen. Men Babalu får istället ta sig an en annan Team Quest medlem i Sokoudjou.

De senaste gångerna man sett Sokodjou slåss har det varit flashigt och hoppigt stand-up spel från hans sida. Explosivt och snabbt men inte särskilt effektivt. Men jag tror lite att det kan vara hans väg till vinst mot Babalu, som fler än en gång fått smaka efter att vind för våg kastat sig in i våldsamma exchanges med bättre boxare än honom.

Som i min tidigare analys av Babalu som ni kan läsa nedanför, så tror jag att det bara handlar om Babalus dagsform. Kommer han med en rejäl gameplan tror jag att det kan gå hans väg, men är han jumpy och pumped up för fighten så tror jag att han kommer göra ett misstag mot Sokoudjou.

Det är en svår fight att gissa den här, men jag tror Babalus senaste vinster kommer ge honom bra vind i seglen för den här, och han kommer att skicka Sokodjou till la-la land sent i matchen med något slags bloodchoke. Armtriangel kanske. Eller en fin Brabo-choke om jag får göra en request.


Chris Horodecki vs. Dan Lauzon

Chris är den jag sett mest av här, helt klart. Dan Lauzon har haft goda framgångar i bl.a. WCF organizationen och avslutat alla sina fights där innan domslut blivit aktuellt. Men kort och gott så tror jag att Horodecki är för bra för honom, och att hans självförtroende ifrån de mindre galorna kommer att resultera i en KTFO-förlust för honom.

Chris Horodecki via en hightlight-reel knockout någonstans efter första ronden.


Paul Buentello vs. Kiril Sidelnikov

Kiril Sidelnikov är den fighter som kallas för Baby Fedor, och det säger väl en hel del om en fighter. Sen om det är hype eller inte återstår att se, men den här unga ryssens record är väl inte fullt så övertygande på 5-2-0. Han har dock alla sina fem vinster på knockout eller TKO, vilket talar om att han iaf har en hyffsad chans mot en slugger som Buentello.

Jag tror att det är lite nerver för Sidelnikov att komma till en stor gala i USA. Buentello är en riktigt rutinerad standup fighter, och jag tror att den stora galan och Buentellos rutin blir för mycket för ynglingen. Buentello via TKO i senare skedet av matchen. Kanske ett decision.


Antonio Rogerio Nogueira vs. Vladimir Matyushenko

Detta är en fight jag personligen tycker borde ersätta Lindland och Belforts fight på deras main card. Men istället går den här på HDNet-sändningen och inte pay-per-view. Det är lite synd, för både Lil'Nog och Vladi är två fighters som jag tycker är mycket mer intressanta än Lindland/Belfort. Vladi har fortfarande LHW bältet ifrån det defunkta IFL och har sedan sin förlust mot Andrei Arlovski på UFC 44 rackat upp en vinst-streak på åtta fights. Detta har varit i IFL mot fighters som man kanske inte sätter där längst upp i talangträdet, men det har ändå varit åtta vinster i rad, varav bara två via decision.

Rogerio Nogueira är däremot a different kind of beast, så att säga. Efter att ha tränat med Brazilian Top Team är han nu hos storebror Rodrigo på "Team Nogueira" med t.ex. Anderson Silva och Junior Dos Santos som släkte lyset för Fabricio Werdum för ett tag sedan. Han är en otroligt välavrundad fighter med seriösa skills både på marken och stående, och jag tror att han kommer vara för mycket för Matyushenko den här gången. För de har slagits en gång förrut, och då tog Vladi hem ett decision. Men Rogerio har utvecklats på de 6 år som gått, och han vinner ganska ledigt ett decision tror jag.

The Ultimate Fighter: Kontrovers

Förrutom att presentera fighters till UFC så skapar defenitivt The Ultimate Fighter debatt. Detta är en debatt som jag tycker stärker mitt tidigare inlägg om såpans position som just ett TV-program som vill ha ratings.

Frank Mir lägger på sitt bästa serious-face och ger ett smått insiktsfullt inlägg om kontroversen kring Junie Brownings fasoner i huset:

Watch EXCLUSIVE! FRANK MIR REVEALS THE TRUTH ABOUT JUNIE BROWNING & TUF 8 on RawVegas.tv

Okej Frank, fair enough. Man måste kanske rentav vara mentalt stabil och svinseriös för att kunna vara en fighter på din nivå, vi förstår. Din retorik är oklanderligt mans-manlig och amerikansk.

Men visst. Han berättar ju precis hur det är. Man måste tänka på att det är en väldigt uppenbar konstruktion, hela huset och hela programformatet. Det finns alkohol bara av en anledning: tittarsiffror. Junie fick stanna efter sina utbrott av endast en anledning: tittarsiffror.

Träningslokaler med bra utrustning och suverän coaching är något som är väldigt bra för alla som kommer med i såpan, medans huset de bor i är en slags kaotisk, bräcklig och hal teaterscen där du kan bli kändis om du vill det illa nog, men förmodligen inte leder till mer än att du på ett eller annat sätt kommer dratta på arslet och ge sådana tittare som gillar Idol-audition-humor ett gott skratt. Själv tycker jag att hela det konstruerade mänskliga dramat med såpa-hus boende och sprittillförsel är fullkomlig hästskit.

Här och var på nätet så har folk ställt sig frågan vad detta gör för sporten. Bill O'Reily och annat extremist-slödder får ju god vind i seglen av att se det outbildade husvagnspacket de ser i Junie gå bananas och kasta glas. Han ger en god stereotyp för sportens motståndare att vifta runt med. Personligen förstår jag knappt att det finns kontrovers om MMA fortfarande, och hoppas naivt att alla ska ha en liberal och utbildad syn på det hela. Men vi lever fortfarande i en tid då 50, 60 och 70-talisterna är vid makten, vilket innebär ett paradigm där tom boxning känns våldsamt (vilket är oändligt ironiskt med tanke på att det faktiskt är många gånger om farligare än MMA). Men med ekonomisk statistik bakom sig kommer nog inte stofilhögern hota MMA även om de kan peka på Junie Browning och säga att UFC är en arena för barbarer och sociopater att slåss i. Fortfarande kanske naiv, så tror jag att det inte spelar någon jävla roll över huvud taget, och att människor som Bill O'Reily efter sina hysteriska utfall kan få en liten nedlåtande klapp på kinden istället för gehör.

Ärligt talat så tror jag att debatten om sportens våldsamhet och legitimitet är förbi. Den tillhörde debatten kring UFC 1 och flygande sumo-tänder. Så därför tror jag inte att kontroversen är så farlig ändå, utan att vi som vanligt bara behöver distansiera oss lite och ta en sansad titt på saker och ting. Det är bara en jävla dokusåpa. Folk knullar och pissar och spyr i TV i hundratals andra dokusåpor och det är skandal hit och chock dit, upp och ner på löpsedlarna. Att en bi-polär / borderline drabbad redneck kastar ett glas i TV skulle kanske varit dåligt för sporten för 10 år sedan, men nu är det inte mer än en axelryckning i min mening.

The Ultimate Fighter: Analys

Förra helgen avgjordes säsong 8 utav The Ultimate Fighter; Ryan Bader och Efrain Escudero tog hem varsin trofé och varsitt kontrakt. Vad jag själv tar med mig och får från den här säsongen av denna såpa är en fråga jag ställt mig själv mer och mer för varje säsong som går.

Det första och främsta jag känner efter att ha avslutat den åttonde säsongen är insikten att programmet verkligen inte är annat än de här killarnas väg in i UFC, men att auran kring de tävlande och vinnarna motsäger sig detta. De är ju på TV och blir i effekt kändisar, och det kan vara svårt att hålla isär epiteten ibland. Om man är en fighter och är en kändis, då är man väl en bra fighter? Svaret är tvådelat. Ja, man är tydligen bra nog för att vinna tävlingen mot de andra snubbarna i huset, men nej, man är defenitivt inte bra nog att räknas som en bra UFC fighter. Inte ännu iaf.

Många gånger känns det lite märkligt att de här nu kända ansiktena egentligen bara vann en chans på att bli känd "på riktigt". Det är viktigt att tänka på att deras egentliga chans inte börjar förens efter finalen, och att det kändisskap de har nu kanske räcker till någon lokal reklam-kampanj för en sportaffär som bäst.

Just efter den här säsongen känner jag mig tveksam till bägges chanser. Ryan Bader visade sig dock inte vara helt endimensionell när han sänkte Vinicius Magalhaes med en högerkrok, men det bevisade ändå inte mycket mera än att han har vad som krävs för att just vinna TUF säsong 8. Efrain Escudero visade att han kan brottas väldigt bra och kontrollera en fight, vilket också är en bra merit för en färsk fighter. 155lbs divisionen är å andra sidan sprängfylld med talang, vilket gör att Escudero ändå kommer att börja långt ner i botten på stegen. Det samma gäller Bader.

Okej, det är väl lite självklart det jag skriver nu. Vad som egentligen är intressant med TUF är ju att vi nu ska få se vem som egentligen kommer att skina i oktagonen som den nästa stigande stjärnan. Jag kan nästan gå i god för att det inte är varken Escudero eller Bader, iaf inte än på ett väldigt långt tag. Krzysztof Soszynski kommer nog gå bättre, och det finns en risk att Junie Allen Browning går bättre än Escudero också.

I huvudsak tror jag att just kontraktet och trofén inte betyder ett jävla skit, medans att man fått vara med och profilera sig som en intressant fighter i nationell television är det som verkligen väger något. Halvmessyrer som Shane Primm eller rent av pinsamma fighters som Jules Bruchez drar nog nytta av det också när de ska slåss om LXFFC-bältet eller liknande (Louisiana XtremE Fight-Fighting Championship). Amir Sadollah är en amatör med enormt fighterhjärta som lyckades vinna säsong 7, men har inte gått en fight sen dess. Istället har tuffingen Matt Brown fått visa sig på styva linan flera gånger och klarat sig ganska så bra med det. Säsong 6 blev veteranan Mac Danzigs väg in i UFC, men efter en förlust mot Clay Guida verkar hans aktier ha fallit ganska lågt. Ben Saunders har istället varit den som jag upplevt har fått slåss mest, om än på UFC's undercards. Detta är händelser efter de senaste tre säsongerna, vilket inte är så länge sen egentligen.

Längre bak så har säsongernas vinnare och de andra deltagarna nått samma nivå av kändisskap som fighters. När Joe Stevenson blev stekt av Kenny Florian var The Ultimate Fighter-stämpeln bara något som vällde ut över Mike Goldbergs fuktiga säljar-läppar bara för att hålla undan tystnaden; inte mer än värdelös trivia, precis som det kommer vara när Goldberg tuggar på om samma faktum när Rashad tar bältet ifrån Forrest (thats a prediction, folks!) om lite mindre än två veckor. Jag tror inte det finns många som sitter och far med logik om att säsong två var bättre än säsong 1 bara för att Rashad vinner; det är två fullfjädrade UFC-fighters det handlar om. Såpan har slutat betyda något över huvud taget.

Ändå envisas man om att prata om och göra särart på TUF-killar och "vanliga" fighters.



Den enda skilnaden är att de vart i TV, och att hela den media-kultism som är infräst i människans hjärna gör att de tror att TUF-vinnare är bättre än vad de egentligen är.

Thiago Silva vs Lyoto Machida

Efter ca en veckas idétorka och med annat på talriken än MMA, så läste jag i morse en artikel på Sherdog.com om en kommande väldigt intressant match.

De båda brasilianerna har jämna records utan förluster på 13-0 vardera, men är förutom detta i min mening väldigt olika fighters. Jag ska ta en liten titt på deras records och jämföra de båda genom lite olika perspektiv.

Thiago Silva är en aggresiv muay-thai fighter med bakgrund i det välkända Chute Boxe Academy, och kommer in i fighten med bara en av sina 13 vinster via decision, därav resten nästan bara är TKO, vilket talar om för oss ganska mycket om hans fightingstil. Däremot har han inte några namnkunniga skalper i sin samling av vinster. Houston Alexander, Tomasz Drwal och James Irvin är de jag själv känner till, förrutom Antonio Mendez som han senast slogs mot (som jag bara minns för att han slogs mot just Silva). Kanske inte "the cream of the crop" som man säger. Houston Alexander är tveksam som bäst, trots hans imponerande behandlingar av Keith Jardine och Alessio Sakara. James Irvin skulle jag säga samma sak om, trots en del bra vinster från dennes sida.

Lyoto Machida däremot, med sina 13-0, har enligt många en troféhylla värd sitt namn, men jag är inte helt säker på kvalitén ändå. Hans senaste fem vinster är över fem fighters de flesta som ser UFC känner till, men jag skulle bara säga att två av de är kvalitetsvinster; Sokoudjou och Tito Ortiz (Hans armtriangel mot Soko var vacker). Sen har han decisionvinster över David Heath, Kazuhiro Nakamura och Sam Hoger (fortfarande i sin UFC karriär). Decisionvinster är ju som vi vet också vad som utmärker Machidas stil, något han får ta oförskämt mycket skit för på internet, främst från adrenalinpumpade köttskallar som vill se rallarsvingar och blodbad. Han är en väldigt svår fighter att ha att göra med, då han helst plockar poäng och utmanövrerar sin motståndare med minimal risk. Många fighters gör på det här viset och slåss för att inte förlora istället för att vinna. Jag tror Machida är den enda som slåss på det här sättet för att vinna, vilket är den stora skilnaden. Där avvaktande fighters ofta förlorar, så vinner Lyoto poängräkningarna med råge.



När de här två nu möts på UFC 94 kommer två vinst-tekniker prövas mot varandra, och jag tror det blir ett stort test för båda fighters. Sett ifrån ett Machida-perspektiv så vill och tror nog hans fans att han kommer undvika och utmanövrera Silva och vinna lätt, medans de som avskyr honom hoppas att han förlorar för att han är så tråkig. Vad jag tycker är av största vikt här är att Lyoto aldrig tidigare mött en så aggresiv fighter.

Ur ett Thiago Silva-perspektiv så tror nog många av hans fans (ja, fans har han nog trots att han är långt ifrån en superstar. Känner iaf till ett fans i Karlstad!) att han kommer att vara för framåt och för brutal och säker i sin standup för att Machida ska kunna undvika honom i tre ronder. Men det är väl just det. Thiago har inte heller mött någon med Machidas skicklighet.

I intervjun länkad ovan säger Silva att hans plan är att jaga honom i tre ronder och vara aggresiv. Han är säker på att hans väldigt fina muay-thai färdighet och aggresivitet kommer att vara nog för att spräcka myten om Machidas osårbarhet. Men jag vet inte riktigt jag...

Jag ser defenitivt fighten gå som Silva säger i den mån att han kommer att jaga Machida i tre ronder. Vi vet hur de båda slåss, och kan med ganska stor säkerhet dra slutsatsen att Machida kommer backa medans Silva kommer efter. Den stora avgörande punkten tror jag kommer vara hurvida Machida lyckas frustrera Thiago tillräckligt eller inte. Silva påpekar i intervjun själv att det kommer bli en psykologisk fight mer än fysisk, och där är han insiktsfull. Frågan är om han tillslut kommer att göra ett frustrerat misstag in i de senare ronderna, och ge Machida den chans han behöver för att kunna kapitalisera. Om Thiago tappar tålamodet kan fighten ta slut snabbt. Jag tvekar inte att påstå att Machidas counterpunching-skills kanske är de bästa i världen.

Däremot vill jag inte säga att Machida borde spela in i Thiagos gameplan. Jag tror att den sansade och kalkylerande killen som Machida är kommer att utilisera plötsliga takedowns och markarbete. Han vet att Silva kanske är den bästa striker han mött, och kommer nog agera därefter. Jag har inga tvivel om hans brottningsfärdigheter. Hans takedown på Tito Ortiz i första ronden (om jag minns rätt) var en riktig pärla, och väl nere tror jag att Machida kan kontrollera Thiago och kanske tom rycka ut en arm och vinna via submission.

Men som sagt. Det är ett nytt och spännande test för både Thiago och Lyoto. Om Thiago kan hålla trycket uppe och undvika vad nu Machida drar ut ur rock-ärmen tror jag absolut att han har vad som krävs för att vinna då även jag tror att en aggresiv striker är den sämsta matchningen för Machida. Men samtidigt tvivlar jag lite på om Thiago är just bra nog. Machidas arsenal av manövrar, snabbhet och versatilitet är nog för att ge vilken fighter som helst magsår.

Det är fan svårt att säga. Efter att ha tänkt efter ett bra tag skulle jag nog säga att Machida har en 60-65% chans att vinna. Mer får han absolut inte.

Jag vill nog också helst att Machida vinner, för om han förlorar tror jag att chanserna är stora att UFC annulerar hans kontrakt eftersom han är så "tråkig". En förlust är oftast vad som räcker om man inte är populär hos publiken. Däremot borde en vinst betyda en chans på titeln i min mening, men iofs lite beroende på vinstens kvalitet. Machida är lite som Brock Lesnar på det sättet att han ger de flesta fighters en unik utmaning, som jag personligen tror bara de absolut bästa kan ta sig förbi.

En förlust för Thiago skulle nog bara betyda just en förlust. UFC har alltid nytta för en aggresiv muay-thai utövare som honom, men han skulle nog behöva minst tre vinster igen för att ta sig upp till main-card status igen. Han är en av de många begåvade och underskattade killarna i UFC som skulle göra sig väldigt intressanta som bältes-contenders. En vinst skulle dock äntligen ge honom contender-status och större lönecheckar. Att vinna över Machida är inte en liten bragd, och det finns en mängd kända fighters jag verkligen skulle vilja se Thiago få en chans mot.

Bägge behöver verkligen en vinst, och bägge förtjänar det. Personligen ser jag nästan fram emot den här fighten mer än de många stora som vi kommer få se framöver. Där är det nästan bara superstars mot superstars som egentligen inte har så mycket att förlora, medans detta är en "make or break" fight för två väldigt intressanta fighters.

Så må bäste man vinna. Som någon som älskar sporten så kan jag bara vinna ändå.