Jag är ett väldigt stort Joe Rogan fan. Jag är inte överdrivet förtjust i hans skräniga stand-up acts han gör, men jag tror mycket av de är lite designade för att få enkla skratt från korkad amerikansk publik. Det är lite sån kultur där med ståupp komik.
Iaf, jag läser Joe:s blogg och hans twitter dagligen och fick syn på detta idag. Jag såg att MMAnytt och andra sidor postat en film på Buffer 360, men att den också blivit borttagen därifrån av Zuffa pga copyrightlagar.
Här är en video från Joe:s blogg där han berättar om the 360 och allting upp till den.
Brock och Brocks ego
Lite kort bara om Brocks utspel efter hans vinst.
Detta är väl inte ett försvarstal, men inte heller någon anklagelse. Jag har svårt att se på Brocks utspel och beteende som något karaktärsdefinierande. Han betedde sig som ett typiskt all american asshole efter att ha besegrat Frank Mir men jag tycker aldrig att tillfällen som så ger anledning till att stämpla honom som ett asshole. Han gjorde som han gjorde av ganska klara skäl.
Brock jobbar otroligt hårt med att bli en bättre fighter, i ständig motvind från alla Brock-hatare. Han har ett stort ego eftersom han inte kännt annat än framgång i sitt liv, genom sin collegewrestling och sin WWE-karriär. Han är van vid att bli respekterad för sitt jobb. Som UFCs tungviktsmästare har han fått mer misstro och avsmak än respekt och med tanke på hans hårda arbete och hans stora ego så är det svårt att vänta sig något annat.
Han borde förstås ha försökt hålla känslorna under kontroll men jag tror folk glömmer bort den otroliga mängd frustration som kan byggas upp av att få så mycket skit och misstro när allt han gör är arbetar som ett djur och har försökt vara trevlig och ödmjuk. Det var inte rätt gjort men samtidigt förstår jag anledningarna.
Detta förmildrar ju inte osportslighet men vi rör oss inte bara i svarta eller vita fält. Han betedde sig som ett kräk men om man ser anledningarna till det kan man ju iaf förstå det. Det sinnesslöa internethatet alla kan få känna på ibland är grundlöst projicerande eller ovilja att tänka klart innan man reagerar på känslor. Det Brockhat som blommat upp efter hans reaktioner baseras mer på hatarnas behov av att hata något än det beror på Brock.
Han gjorde ett misstag och hans känslor fick övertag. Thats it.
Så vad jag skulle säga till Brock, om jag hade chansen att göra det skulle vara följande:
"Mr. Lesnar. Det där var riktigt jävla korkat och vulgärt sagt men med tanke på hur säker jag var på att Mir skulle vinna och enkelt du ändå tog hand om honom så ska du ha all heder. Jag lyfter på hatten åt UFC's riktiga tungviktschamp och medger att det finns ingen tvekan om att du är värd att ha bältet och slåss mot de bästa i världen."
Framtiden återstår att visa dock. Om Brock fortfarande går till sina WWE-show rötter efter vidare vinster och är allmänt respektlös och känslosam efter sina fights så får han passa sig.
Men allvarligt talat. Det är lite av Brocks charm att vara pantad och amerikansk. Alla hans skavanker till trots så är han en riktigt farlig kraft på tungviktsplanet.
Detta är väl inte ett försvarstal, men inte heller någon anklagelse. Jag har svårt att se på Brocks utspel och beteende som något karaktärsdefinierande. Han betedde sig som ett typiskt all american asshole efter att ha besegrat Frank Mir men jag tycker aldrig att tillfällen som så ger anledning till att stämpla honom som ett asshole. Han gjorde som han gjorde av ganska klara skäl.
Brock jobbar otroligt hårt med att bli en bättre fighter, i ständig motvind från alla Brock-hatare. Han har ett stort ego eftersom han inte kännt annat än framgång i sitt liv, genom sin collegewrestling och sin WWE-karriär. Han är van vid att bli respekterad för sitt jobb. Som UFCs tungviktsmästare har han fått mer misstro och avsmak än respekt och med tanke på hans hårda arbete och hans stora ego så är det svårt att vänta sig något annat.
Han borde förstås ha försökt hålla känslorna under kontroll men jag tror folk glömmer bort den otroliga mängd frustration som kan byggas upp av att få så mycket skit och misstro när allt han gör är arbetar som ett djur och har försökt vara trevlig och ödmjuk. Det var inte rätt gjort men samtidigt förstår jag anledningarna.
Detta förmildrar ju inte osportslighet men vi rör oss inte bara i svarta eller vita fält. Han betedde sig som ett kräk men om man ser anledningarna till det kan man ju iaf förstå det. Det sinnesslöa internethatet alla kan få känna på ibland är grundlöst projicerande eller ovilja att tänka klart innan man reagerar på känslor. Det Brockhat som blommat upp efter hans reaktioner baseras mer på hatarnas behov av att hata något än det beror på Brock.
Han gjorde ett misstag och hans känslor fick övertag. Thats it.
Så vad jag skulle säga till Brock, om jag hade chansen att göra det skulle vara följande:
"Mr. Lesnar. Det där var riktigt jävla korkat och vulgärt sagt men med tanke på hur säker jag var på att Mir skulle vinna och enkelt du ändå tog hand om honom så ska du ha all heder. Jag lyfter på hatten åt UFC's riktiga tungviktschamp och medger att det finns ingen tvekan om att du är värd att ha bältet och slåss mot de bästa i världen."
Framtiden återstår att visa dock. Om Brock fortfarande går till sina WWE-show rötter efter vidare vinster och är allmänt respektlös och känslosam efter sina fights så får han passa sig.
Men allvarligt talat. Det är lite av Brocks charm att vara pantad och amerikansk. Alla hans skavanker till trots så är han en riktigt farlig kraft på tungviktsplanet.
UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 3.
UFC
Det var kanske inte UFC som startade allt, men tack vare exponeringen i USA och debatten som följde, så öppnades allmänhetens ögon för det här spektaklet. MMA fanns redan i en grundläggande form i Japan och Brazilien, men UFC var lågan som tände stubinen. Vi har Bob Meyrowitz och hans folk att tacka för att de fick fart på allt, när de ville skapa ett pay-per-view spektakel som var som hämtat ur en Van Damme film. Många ser säkert ner på Meyrowitz och hans affärspartners eftersom de skapade ett spektakel som på många sätt var endast ”human cockfighting” och inte en sport. Deltagarna var tough guys, dörrvakter, Chuck Norris-fans och allt annat än atleter; de flesta såg snarare ut som kåkfarare i de första galorna. Det må vara som det är med detta, men det var tidigt 90-tal och de erfarenheter vi har nu kunde inte upplysa dem då. Vad som är viktigt är åter igen den debatt som UFCs första galor startade. Sporten såg också sina första stora stjärnor under den regimen i Royce Gracie, Ken Shamrock och Dan Severn, figurer som alla har sin plats i sportens evolution. Stil mot stil är ett grepp vi sällan ser idag och om denna distinktion kommer på tal så handlar det om ”grappler” vs ”striker” och inte karatechamp mot boxningschamp. Sporten växte sakta, man införde fler och fler regler och tillslut viktklasser för att vidare legalisera och sprida det som en sport mer än ett spektakel. Försäljningen gick hyffsat och de kunde fortsätta med vinst tack vare hemmavideo, pay-per-view och mediakontroversen som en spänningshöjande faktor. Det största bakslaget kom 1997 då senator McCain startade en kampanj för att förbjuda sporten helt. De större pay-per-view distributörerna fick kalla fötter och dumpade organisationen, och det gick snabbt utför.
Dana White och Fertitta-bröderna köpte företaget för en spottstyver 2001, 2 miljoner dollar, en affär som idag kan liknas med den där dealen då lokalbefolkningen sålde ön Manhattan för 24 dollar till inflyttade européerna. Sen gjorde de guld av det döende varumärket genom att bl.a. återinföra pay-per-view formatet som försvann efter McCain, dvd och video samt annan smart marknadsföring, framförallt doku-såpan. Det tog de bara ca 7 år att öka de där 2 miljonerna till ett uppskattat värde på kring en miljard dollar. Från en döende fighting-organisation till ett multimedialt storföretag med fightgalor, expon, TV-spel, videobloggar dokusåpor och numera också en tidning.
Jag tror att det är viktigt att påpeka att UFC:s tillväxt också beror på tillväxten av MMA, samtidigt som det motsatta förhållandet finns. UFC köptes av Zuffa 2001, och under den tiden hade PRIDE FC hållt galor i Japan sen 1997 och sporten växte definitivt på andra håll än hos UFC. Sportens framsteg under tidigt 2000-tal var en kapplöpning mellan PRIDE och UFC, en tid vi alla minns som en guldålder där man alltid vägde de olika organisationens format och fighters mot varandra. Det var spännande tider och medan sporten växte i populäritet växte också UFC i populäritet i landet som definierar ordet köpstark. I en tid när MMA började bli en globalt populär sport var det tacksamt att vara varumärket nr.1 i ett land som USA.
En tids försök att lansera sig i USA ledde tillslut ändå till en försäljning av PRIDE till Zuffa och en förflyttning av många av deras stora talanger till UFCs fighterstall. Det var turbulenta tider, många var väldigt besvikna men hade förhoppningar om att PRIDE skulle fortsätta i sitt eget format, vilket Zuffa-bossarna också menade ett tag. Det visade sig inte bli så ändå, när PRIDE efter ägarbytet sakta föll i glömska och bälten från organisationen sammanfördes med bältena i UFC. Vad förlorade vi där? Vad vann vi?
Den sanna UFC hegemonin tog sin fart. De shower som tog över efter PRIDE borta i Japan har inte lyckats få riktigt samma glans som den forna jätten, men kanske skulle kunna göra det om Sengoku och Dream gick samman. Nu vet jag ingenting om marknadsläget borta i Asien, och förmodligen är både Dream och Sengoku större än UFC i hela öst-asien. För oss är det dock UFC som är de stora eventen. Bloggar och nyhetssidor har mer UFC nyheter än andra och amerikansk MMA, med både det nu defunkta IFL och UFC har letat sig in på svensk television med hjälp av TV4 Sport. UFC har redan fått fästen i Europa, har hållt flertalet shower i England och Irland. Med detta har vi fått mer UFC, fler galor och ett flaggskepp att föra sporten vidare. PRIDE dog, men jag vet inte om vi förlorade så mycket. Som nostalgiker förlorade vi såklart massor, men inte som MMA-fans. Vi fick se Rampage, Wand, Hendo, Nogueira och Anderson Silva i UFC slåss mot organisationens redan etablerade fighters, något vi tjatat om att få se i år och dagar. Dana White och Lorenzo Fertitta, trots deras pojkaktiga hyss i videobloggarna osv är ändå ytterst kompetenta affärsmän. Varumärkets värde talar för sig självt i detta. De är omgivna av andra kompetenta människor och anställda som kommer med idéer och för varumärket och sporten vidare i olika områden. Strikeforce, Affliction och Bellator gör också sitt jobb och de behövs i sin plats för att väga upp UFC:s annars stora dominans. Dream och Sengoku gör samma sak borta i den stora asiatiska marknaden. Sporten växer tack vare alla dessa men med sin plats som nummer ett borta i staterna är det en enkel ekonomisk realitet att man också är störst i stora delar utanför staterna. Sporten är här nu och den är påväg ut i världen oavsett vem som styr. Just nu sitter en självgod och kaxig Dana White vid ratten och styr men med allt som hänt bara de senaste två åren så ser jag ingen anledning till att inte gilla läget. UFC 100 är här om bara några dagar och hur underbart det än var att se Cro Cop knocka Wanderlei eller Fedor strunta i Randlemans suplex så tror jag att just nu, på många andra sätt, är en av de bästa tider att vara ett MMA-fan.
UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 2.
Sportens platsJag tror att sportens särart också får definiera dess plats. Det känns avlägset att det ska bli fotboll eller hockey utav MMA så som de två sporterna har förmågan att genomsyra alla lager av samhället. Det kommer troligtvis inte heller nå den där härliga och folkliga känslan som boxning hade under 1900-talets mitt då hela länder satt och ruvade framför radion för att lyssna på hur deras hjältar duellerade inne i ringen, iaf inte innan MMA är en olympisk gren som boxning. Jag tror inte att vi vill dit, egentligen. MMA har sin särart här, i galorna runt om i världen och på det fantastiska, fria och demokratiserade nyhetsmediet vi har i internet. MMA är bloggarnas, nyhetssidornas och forumens sport. I detta kan vi faktiskt komma att röra vid en metamorfos av det där folkliga som boxningen ändå hade, fast med folkmassorna sittandes med sina laptops i knäna eller i det mörka rummet upplyst av den stora LCD-skärmen inför nästa live-stream. Jag tror att diskursen kring allmänt accepterade sporter inbjuder till fel sorts syn i det här fallet. Alla blir folkliga på sitt sätt. Hockey har sitt sätt, fotboll sitt, boxning ett annat och MMA kommer att ha ett eget. Jag tror däremot att blicken framåt på den här universiella acceptansen av MMA som sport är en väldigt bra sak när det gäller tillväxt, ekonomi och spridning. Om vi mäter det i hur mycket pengar sporten omsätter och hur många fans den har, så är sporten redan ”accepterad” på gräsrotsnivå till skillnad från det politiska läget som jag diskuterat ovan.
Jag tycker vi tar och tittar på det här ur ett lite större perspektiv. Boxning, som den konstanta motpolen i våldsamheter som accepteras, har funnits i dess nuvarande form i ca 100 år. MMA i ca 20 år. Går det att förutse vart sporten är på väg egentligen? Så stor som den redan är, kommer Dana Whites profetia om att MMA kommer vara världens största sport om 10 år bli sann? Med internets hjälp, och om vi åter mäter sporten i pengar som cirkulerar? Utan tvekan, är mitt svar. Om boxningen var radions och sedan kabel-tvns stora sport, så är MMA som sagt internets sport, och alla som är ett fan följer sporten härigenom, köper merchandise och prenumererar på premium-sidor, köper streams och allt annat. UFC har tom gått ut och sagt att de snart kommer lansera just den tjänsten, att kunna köpa en live-stream som vilken annan PPV-sändning som helst.
Visst kan man väl krasst säga att hockey, fotboll och boxning tillhör en slags gruppering av sporter som är folkliga, men kategoriseringar tar också bort mycket av det som är unikt, och jag föredrar alltid ett plural-perspektiv än att böka in saker i trånga grupper. Men genom internet så har MMA tagit första steget till att bli riktigt folkligt, och om 10 år när jag själv börjar push 40 och yngre generation blivit introducerad, så kommer sporten kunna klassas som folklig i den mängd tittare den har när galorna går av stapeln. MMA kommer dock alltid vara MMA, i sin våldsamma ärliga natur, så tro dock aldrig för en sekund att sporten kommer sluta kritiseras eller granskas. Det är den mest extrema formen av kampsport vi bedriver på en så hög kommersiell nivå. Så länge fighters armbågar och slår varandra blodiga så kommer också ett kritiskt öga hållas på den. Opinionen kommer alltid vara där, och jag är mycket tacksam att den finns. Så som med allt i samhället krävs opinion och debatt för att hålla läget stabiliserat. Det kommer alltid finnas en debatt och detta är klart definierande för sporten. Den är kontroversiell och spännande och den är inte sådär harmlöst folklig som ett bandy-sm med varm choklad ur termosen eller ett fotbolls-VM som följs från gator, soffor och sportbarer runtom i världen. MMA är som det är, och det är detta vi måste omfamna och kultivera för att fortsätta ge sporten sin egen plats. Här och nu är skapandet av MMA-kulturen, där människor från alla kulturer och länder, genom internet, tar del av samma fantastiska sport. Stormen fortsätter och det går nog inte att argumentera mot faktumet att UFC är organisationen i stormens öga.
Slut på del 2.
UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 1.
Kära läsare. Martin på MMAnytt.se frågade mig om jag ville skriva en krönika inför UFC 100 som var lite mer allmän om sporten i sig och organisationen i fråga. Vad har hänt, vad kommer att hända? Jag hoppade på erbjudandet direkt och har spenderat ett antal timmar med arbetet som jag hoppas ska vara till läsnöje för er alla.
Krönikan publiceras simultant både på MMAnytt.se och min egen blogg. Del 1 kommer här och del 2 och 3 är att vänta på fredag och lördag.
Håll till godo, medan ni väntar på den stora smällen på lördag natt.
Allt gott!
/Peter
Vad är det vi väntar på egentligen? Vad är det som står inför dörren i UFC 100? Som fightfans har vi egentligen inget annat att vänta oss än ännu en gala, precis som skribenten av den här krönikan bara kommer att ha ännu ett år framför sig när juli månad passerat. Förlorare och vinnare kommer kliva ut ur ringen, Brock Lesnar eller Frank Mir kommer kliva ur oktagonen med ett bälte i handen medan den andre bär blotta besvikelsen av en ny förlust. Jag ska bespara er deprimerande och långdragna, poetiska analogier om årstiderna och olika fighters karriärer, trots att det är frestande att prata om GSPs karriär som en blomstertid och Ken Shamrocks som en kall jävla nyårsafton där det enda spektakulära i luften är hans skitprat (som för den delen inte ringer in ett nytt bättre år utan bara skjuter salut för en karriär som är stendöd).
Människan, innan den industriella revolutionen och moderniteten, var van vid döden på ett helt annat sätt än vi är idag. Man gick till en begravning med öppen kista och såg liket av en nära släkting, vartefter man gick hem och tittade på eller hjälpte till när pappa slaktade middagsmaten. Djuret dör, det är blodigt, vi ska äta upp det. Ett väldigt rustikt liv, nära naturen och nära döden på dessa och många andra sätt. Idag har vår rädsla för döden, individualismen, flykten från naturen och den kristna humanismen raderat mycket utav det vi tidigare såg som naturligt i lidande och våld. Vi äter kött men tycker det är väldigt störande att se på när man slaktar en gris. Döden är tabubelagd när det kommer till kroppen och våran strävan efter fred på jorden och upplysning har tabubelagt konflikt och våld. Detta betyder också, enligt mig, att vi tabubelägger något grundläggande mänskligt. Vi har ett behov av döden och av våld, och jag tror själv att alla extrema skräckfilmer, litteratur, datorspel och annan kulturell representation av vår egen dödlighet är tecken på detta. Vi måste få se på, känna på och undersöka det där mörkret inom oss och våldets verkningar, aggressiviteten, adrenalinet och rädslan. Dessa känslor och uttryck är i mångas ögon universiellt negativa och de kan inte se skillnaden på olika representationer av dessa och drar därför paralleller till riktigt våld, riktiga mord människor emellan, medan vi andra direkt kan känna av skillnaden dessa emellan.
Krönikan publiceras simultant både på MMAnytt.se och min egen blogg. Del 1 kommer här och del 2 och 3 är att vänta på fredag och lördag.
Håll till godo, medan ni väntar på den stora smällen på lördag natt.
Allt gott!
/Peter
Vad är det vi väntar på egentligen? Vad är det som står inför dörren i UFC 100? Som fightfans har vi egentligen inget annat att vänta oss än ännu en gala, precis som skribenten av den här krönikan bara kommer att ha ännu ett år framför sig när juli månad passerat. Förlorare och vinnare kommer kliva ut ur ringen, Brock Lesnar eller Frank Mir kommer kliva ur oktagonen med ett bälte i handen medan den andre bär blotta besvikelsen av en ny förlust. Jag ska bespara er deprimerande och långdragna, poetiska analogier om årstiderna och olika fighters karriärer, trots att det är frestande att prata om GSPs karriär som en blomstertid och Ken Shamrocks som en kall jävla nyårsafton där det enda spektakulära i luften är hans skitprat (som för den delen inte ringer in ett nytt bättre år utan bara skjuter salut för en karriär som är stendöd).
Det är som det är med detta men att vi alltid firar födelsedagar för folk, fä och företeelser kräver ju att någon säger ett par ord om den hundrade galan i den främsta av organisationer i den bästa av sporter.
Så vitt jag vet så har varje år bara blivit bättre för UFC sedan Fertitta-bröderna och White lade vantarna på organisationen. Inte för att det bara är deras förtjänst men man kan ju säga precis samma sak om sporten MMA. Mainstream-media har täckt MMA borta i staterna i flera år nu; olika sportnätverk som ESPN och FSN har gett mycket uppmärksamhet till sporten och internet-journalismen fullkomligen sprudlar med mma-bloggar och nyhetssidor. Här i Sverige fick vi nyligen vår första relativt objektiva artikel i mainstream-sportens trycksvärta när Brock Lesnar fick en ganska stor artikel i Aftonbladet Sport. Jag är inte den enda stora MMA-fanatikern som fullkomligt jublade när jag såg artikeln. Personligen tycker jag det är en fenomenal förbättring. För bara en sådär åtta år sedan var det McCain-vibbar i luften (ni minns: ”human cockfighting” etc) när nyhetsmedia petade nervöst på sporten som en åttaåring petar på en självdöd grävling med en pinne. Nu när stora pengar blandas in och sporten börjar bli amerikansk mainstream och organisationen gör en stor satsning utomlands, så börjar många fler se MMA från en annan synvinkel, kanske inte direkt så som oss fightfans, men iaf med en objektiv och informerad vinkel.
Vi är inte ”out of the woods” ännu, på lång väg. Vi fick se UFC landa i Tyskland för bara några veckor sedan i och med UFC 99. Tyskland är en smältdegel för mycket europeisk kultur och Berlin är en kanske Europas huvudstad, men det styrs fortfarande av en oerhört stark grupp av kulturkonservativa -40 och -50 talister som fortfarande anser vårt behov av våld vara något negativt. Dessutom är boxningsparadigmet fortfarande det absolut starkaste i Tyskland och de flesta stora boxningsorganisationer som huserar där vill inte heller ha med MMA att göra. Många stora nyhetsmedier i Tyskland rapporterade om galan i Köln som ”barbarernas intåg” och ”blodssporten” etc etc, vi vet alla hur det kan låta. Däremot fick sporten också några väl informerade spaltmetrar i vissa tidningar. Landet, trots det konservativa mottagandet, börjar ändå se början till splittringen i frågan om MMA. Dessutom är det som det alltid är med paradigm, finns det ett föreliggande, så kommer det också skifta till ett annat.
Att synen på våld är det huvudsakliga problemet för MMA är det nog ingen som säger emot. Det är sparkarna, armbågarna och strypningarna som utgör den stora flaskhalsen som hindrar sporten från att kunna börja genomsyra vår kultur ordentligt. Så som jag ser det finns det dock många problem, aspekter och egenskaper med sporten och dess plats i världen, som samtidigt definierar dess särart och nästan svarar på frågorna de själv ställer.
Våldet
Våldet, argumenteras utav de flesta MMA-fans, är säkrare och lindrigare än många andra sporter. I en diskussion med någon som är obekant med sporten och tycker sparkar och slag är väldigt otäcka så drar man ofta fram hockey eller amerikansk fotboll. Ben bryts och adrenalinstinna köttberg springer in i varandra för kung och fosterland. Skadorna är oändligt många fler inom dessa sporter. Givetvis finns empirin bakom och siffrorna stämmer ju i det argumentet men vad som går de flesta förbi är hur vi egentligen ser på våld. Intentionen bakom och den allmänkulturella synen på en spark riktad mot huvudet underskattas grovt i dessa argument. I amerikansk fotboll och hockey är det huvudsakliga temat en lagsport där man ska göra mål på varandra, där tacklingar är något sekundärt. I MMA stänger man in två fighters i en bur där de ska sparka, slå och strypa varandra till bästa förmåga. Jag tycker det är en skev argumentation där betydelsen hos ordet ”våld” och betydelsen hos orden ”fysiska skador” går helt förlorad när de blir synonyma. Man måste förstå varför MMA är så kontroversiellt i de konservativas ögon, och våldet är enligt mig utan tvekan den centrala frågan.
Jag ska dela med mig av en liten insikt jag kommit till om våld hittills genom mitt liv, genom den stora mängden kultur jag konsumerar och genom mina studier.
Människan, innan den industriella revolutionen och moderniteten, var van vid döden på ett helt annat sätt än vi är idag. Man gick till en begravning med öppen kista och såg liket av en nära släkting, vartefter man gick hem och tittade på eller hjälpte till när pappa slaktade middagsmaten. Djuret dör, det är blodigt, vi ska äta upp det. Ett väldigt rustikt liv, nära naturen och nära döden på dessa och många andra sätt. Idag har vår rädsla för döden, individualismen, flykten från naturen och den kristna humanismen raderat mycket utav det vi tidigare såg som naturligt i lidande och våld. Vi äter kött men tycker det är väldigt störande att se på när man slaktar en gris. Döden är tabubelagd när det kommer till kroppen och våran strävan efter fred på jorden och upplysning har tabubelagt konflikt och våld. Detta betyder också, enligt mig, att vi tabubelägger något grundläggande mänskligt. Vi har ett behov av döden och av våld, och jag tror själv att alla extrema skräckfilmer, litteratur, datorspel och annan kulturell representation av vår egen dödlighet är tecken på detta. Vi måste få se på, känna på och undersöka det där mörkret inom oss och våldets verkningar, aggressiviteten, adrenalinet och rädslan. Dessa känslor och uttryck är i mångas ögon universiellt negativa och de kan inte se skillnaden på olika representationer av dessa och drar därför paralleller till riktigt våld, riktiga mord människor emellan, medan vi andra direkt kan känna av skillnaden dessa emellan. Jag tror att MMA är delaktigt i den här frågan på många sätt. Sportens motståndare vill förneka vår egen förmåga att skilja mellan det kontrollerade och okontrollerade och tror att människor som söker spänningen och prövningen i strid under kontrollerade former också är våldsam av sin natur. Precis som de tycker att de som tillverkade GTA IV är sjuka i huvudet eftersom de tillverkar ett spel som tillåter massmord, bilkapning och bankrån. De ser helt enkelt inte att friska människor kan skilja på verklighet och reflektionen av den. De kanske inte heller förstår att deras egen spegelbild bara är en bild, utan tror att den är en annan riktig människa?
Hur som helst. Många konservativa tycker att låtsasvåld är illa nog, men MMA är ju ändå på riktigt. Jag tror dock inte att huvudfrågan ligger i sakers realitet, utan snarare i, som jag ovan sagt, kontroll. Vi har en rättighet till att få utöva precis vilka saker vi vill så länge alla är med på det. MMA skadar ingen som inte är med på det, precis som våldsam litteratur, film och datorspel inte skadar någon vid sina sinnens fulla bruk. Det är berikande, inte skadligt. Det är mänskligt, inte barbariskt. Vi har ett djupt sittande behov av en spegel vari vi kan spegla varje aspekt av vår mänsklighet. Detta är en aspekt av sporten.
Men sen har vi den andra. Vi älskar tävlingar.
Definierande fights: Carwin - Velasquez
Det var länge sen UFC:s tungviktsdivision var såhär spännande. Vid närmare eftertanke så har den nog aldrig varit såhär spännande.
Om ca en vecka ska Brock Lesnar försvara sitt tungviktsguld mot Frank Mir, en match som är ganska svår att gissa sig till hur det ska gå. Vi har två fighters som, om vi för en kort sekund köper den bilden som MMA-media målar upp, representerar två olika sorters fighters. Brock Lesnar är den fulländade atleten som arbetar utefter sportens formler och regler. Han är ett monster som ser målet framför sig och jobbar hårt på att bli så bra som möjligt för att fortsätta segra. Detta är givetvis något som alla gör, till en viss mån, men ordet "work ethic" är centralt i bilden kring Brock.
Det senaste man hör om Frank Mir, mycket från hans egen mun, är att skillnaden mellan honom och Brock är passion och känsla. Brock är maskinen, den kalkylerande. Frank är virtuosen, som ser nyanser och känsla. Dikotomin som byggs upp är den mellan "athlete" och "martial artist". Den är givetvis ganska vag, men jag tycker ändå att den har viss merit. Frank tillhör "the martial artists" tillsammans med Anderson Silva, Lyoto Machida och Wanderlei Silva medan Brock tillhör atletskaran vari vi finner t.ex Sean Sherk.
Jag är lite påväg mot ett helt annat blogginlägg än rubriken. Det är väl vanskligt att diskutera passion för sporten kontra passion för att vinna, men jag tror ändå som sagt att det finns en skillnad där. Frank Mir ställde den kontrasten i jämförandet med Brock, och mycket av nyhetsmedian skriver om den tack vare detta. Skillnaden syns också i att både Carwin och Velasquez verkar vara av den hårt arbetande fightertypen som har passion för att vinna mer än de tycker om budo-kulturen och kampsporten som livsstil.
De båda ska nu, om twittermeddelanden och nyhetsposter blir sanna, mötas på UFC 104 i höst. Vinnaren kommer definitivt att erbjudas chansen på bältet mot antingen Mir eller Lesnar. Alla fyra möjligheter till matcher är väldigt intressanta, men jag tror den toppas utav att få se två monster som Brock och Carwin mötas.
Carwin är precis som Brock ett fysiskt odjur med massor av styrka och brottningsfärdighet. Han låg pyrt till mot Gonzaga men visade också komposition nog att ta sig tillbaka och avsluta fighten trots motgångarna i början. Detta kan man också säga om Cain Velasquez efter hans senaste eldprov i Cheick Kongo. Kongo var förvisso en idiot, vilket jag inte skäms för att säga. Vad fanskapet skulle ner på marken och böka efter att ha rockat Velasquez tre gånger har jag ingen aning om. Om han gjort sitt yttersta för att stå upp och fortsätta matchen där istället för att följa efter Cain ner hade han nog vunnit på KO eller TKO mot slutet av matchen. Hur som helst så visade Cain iaf att han trots många hårda smällar hade hjärta och träning nog att kämpa till sig en övertygande vinst.
Carwin och Velasquez är ganska snarlika fighters. Cain är mer well rounded skulle jag tro, men han har ju uppenbara hål i sin stand-up som Kongo borde kapitaliserat mer på. Dessa tror jag kanske inte blir lika stora riskfaktorer i en stående situation med Carwin, även om Carwin besitter en sjuhelvetes kraft i sina nävar. Däremot visade också Kongo-matchen vart Cain har sin zon av trygghet, vilket är i brottningen. Denna trygghets-zon blir genast ockuperad av en mycket mer fysiskt och kanske också tekniskt mer kapabel brottare när han ställs mot Carwin. Om vi ser två brottare som möts, så ger jag nog överhanden till Carwin iom just hans styrka. Nyckeln ligger nog som så ofta i de bådas kompletta kunskap om sporten. Att vara well-rounded är ju själva essensen av MMA.
Det är såklart svårt att förutse hur det ska gå, men så som jag ser det har de fördelar i olika delar av fighten.
Carwin:
- Styrka
- Ground and pound
Velasquez:
- Standup
- Cardio
Hamnar Velasquez på rygg tror jag han kan ligga ganska risigt till, och om Carwin connectar med en slägga så slocknar ju vem som helst. Men eftersom Velasquez är lättare och troligtvis har mer ork, så tror jag att hans välavrundade stil kan vinna honom fighten. Han är versatil, påhittig och energisk och kan däri besitta verktyg som är bra nog för att stoppa bulldozern som är Shane Carwin. Blir det däremot en clinch och brottningsmatch av det hela kommer Carwin suga musten ur Cain med sin överväldigande styrka och dominans.
Hur vill då dessa två att matchen mellan Mir och Lesnar ska sluta? Jag tror iaf att Carwin vill möta Brock, hur hutlöst det än låter för någon människa att vilja hamna i råkurr med det jävla odjuret. Mir är för teknisk för Carwin och dessutom är monsterfighten mellan de båda en drömsituation rent försäljningsmässigt. Det är inte svårt att se framför sig "UFC 109 - Clash of the Titans".
Cain skulle däremot nog hellre möta Mir. Brock är en ännu värre mardröm för någon med brottningsbakgrund. Cain som är lite mer teknisk än Carwin skulle kunna besitta wellroundedness nog för att neutralisera vissa aspekter av Mirs väldigt mångsidiga färdigheter, och istället använda sin brottning till sin fördel mot Mir.
Hur som helst så är iaf Carwin - Velasquez en oerhört viktig fight för en numera väldigt spännande viktklass. Tungvikten är atleternas viktklass där fysiska monstrum som Lesnar och Carwin är intressanta krafter där Mir är den enda ninjan i en viktklass fylld av riddare i plåtrustning.
Tungvikten är mycket lovande. Dessa fyra fighters är stora stjärnor i sin egen rätt, och förhoppningsvis kommer TUF 10 att producera iaf två till lovande prospekt. Vi har också Kongo och Gonzaga nedanför de nu fyra toppnamnen, och med en övertygande vinst över Randy Couture kommer Nogueira att bli ännu en intressant ingrediens.
Boxningens glansdagar var alltid riktade mest mot tungvikten. Med UFCs upprättelse av sin tungviktsklass, som var stendöd under Lil'Timmys herravälde, så verkar den också äntligen kunna ta sin rättmätiga plats som en av de hetaste divisionerna i MMA.
Om ca en vecka ska Brock Lesnar försvara sitt tungviktsguld mot Frank Mir, en match som är ganska svår att gissa sig till hur det ska gå. Vi har två fighters som, om vi för en kort sekund köper den bilden som MMA-media målar upp, representerar två olika sorters fighters. Brock Lesnar är den fulländade atleten som arbetar utefter sportens formler och regler. Han är ett monster som ser målet framför sig och jobbar hårt på att bli så bra som möjligt för att fortsätta segra. Detta är givetvis något som alla gör, till en viss mån, men ordet "work ethic" är centralt i bilden kring Brock.Det senaste man hör om Frank Mir, mycket från hans egen mun, är att skillnaden mellan honom och Brock är passion och känsla. Brock är maskinen, den kalkylerande. Frank är virtuosen, som ser nyanser och känsla. Dikotomin som byggs upp är den mellan "athlete" och "martial artist". Den är givetvis ganska vag, men jag tycker ändå att den har viss merit. Frank tillhör "the martial artists" tillsammans med Anderson Silva, Lyoto Machida och Wanderlei Silva medan Brock tillhör atletskaran vari vi finner t.ex Sean Sherk.
Jag är lite påväg mot ett helt annat blogginlägg än rubriken. Det är väl vanskligt att diskutera passion för sporten kontra passion för att vinna, men jag tror ändå som sagt att det finns en skillnad där. Frank Mir ställde den kontrasten i jämförandet med Brock, och mycket av nyhetsmedian skriver om den tack vare detta. Skillnaden syns också i att både Carwin och Velasquez verkar vara av den hårt arbetande fightertypen som har passion för att vinna mer än de tycker om budo-kulturen och kampsporten som livsstil.
De båda ska nu, om twittermeddelanden och nyhetsposter blir sanna, mötas på UFC 104 i höst. Vinnaren kommer definitivt att erbjudas chansen på bältet mot antingen Mir eller Lesnar. Alla fyra möjligheter till matcher är väldigt intressanta, men jag tror den toppas utav att få se två monster som Brock och Carwin mötas.
Carwin är precis som Brock ett fysiskt odjur med massor av styrka och brottningsfärdighet. Han låg pyrt till mot Gonzaga men visade också komposition nog att ta sig tillbaka och avsluta fighten trots motgångarna i början. Detta kan man också säga om Cain Velasquez efter hans senaste eldprov i Cheick Kongo. Kongo var förvisso en idiot, vilket jag inte skäms för att säga. Vad fanskapet skulle ner på marken och böka efter att ha rockat Velasquez tre gånger har jag ingen aning om. Om han gjort sitt yttersta för att stå upp och fortsätta matchen där istället för att följa efter Cain ner hade han nog vunnit på KO eller TKO mot slutet av matchen. Hur som helst så visade Cain iaf att han trots många hårda smällar hade hjärta och träning nog att kämpa till sig en övertygande vinst.
Carwin och Velasquez är ganska snarlika fighters. Cain är mer well rounded skulle jag tro, men han har ju uppenbara hål i sin stand-up som Kongo borde kapitaliserat mer på. Dessa tror jag kanske inte blir lika stora riskfaktorer i en stående situation med Carwin, även om Carwin besitter en sjuhelvetes kraft i sina nävar. Däremot visade också Kongo-matchen vart Cain har sin zon av trygghet, vilket är i brottningen. Denna trygghets-zon blir genast ockuperad av en mycket mer fysiskt och kanske också tekniskt mer kapabel brottare när han ställs mot Carwin. Om vi ser två brottare som möts, så ger jag nog överhanden till Carwin iom just hans styrka. Nyckeln ligger nog som så ofta i de bådas kompletta kunskap om sporten. Att vara well-rounded är ju själva essensen av MMA.Det är såklart svårt att förutse hur det ska gå, men så som jag ser det har de fördelar i olika delar av fighten.
Carwin:
- Styrka
- Ground and pound
Velasquez:
- Standup
- Cardio
Hamnar Velasquez på rygg tror jag han kan ligga ganska risigt till, och om Carwin connectar med en slägga så slocknar ju vem som helst. Men eftersom Velasquez är lättare och troligtvis har mer ork, så tror jag att hans välavrundade stil kan vinna honom fighten. Han är versatil, påhittig och energisk och kan däri besitta verktyg som är bra nog för att stoppa bulldozern som är Shane Carwin. Blir det däremot en clinch och brottningsmatch av det hela kommer Carwin suga musten ur Cain med sin överväldigande styrka och dominans.
Hur vill då dessa två att matchen mellan Mir och Lesnar ska sluta? Jag tror iaf att Carwin vill möta Brock, hur hutlöst det än låter för någon människa att vilja hamna i råkurr med det jävla odjuret. Mir är för teknisk för Carwin och dessutom är monsterfighten mellan de båda en drömsituation rent försäljningsmässigt. Det är inte svårt att se framför sig "UFC 109 - Clash of the Titans".
Cain skulle däremot nog hellre möta Mir. Brock är en ännu värre mardröm för någon med brottningsbakgrund. Cain som är lite mer teknisk än Carwin skulle kunna besitta wellroundedness nog för att neutralisera vissa aspekter av Mirs väldigt mångsidiga färdigheter, och istället använda sin brottning till sin fördel mot Mir.Hur som helst så är iaf Carwin - Velasquez en oerhört viktig fight för en numera väldigt spännande viktklass. Tungvikten är atleternas viktklass där fysiska monstrum som Lesnar och Carwin är intressanta krafter där Mir är den enda ninjan i en viktklass fylld av riddare i plåtrustning.
Tungvikten är mycket lovande. Dessa fyra fighters är stora stjärnor i sin egen rätt, och förhoppningsvis kommer TUF 10 att producera iaf två till lovande prospekt. Vi har också Kongo och Gonzaga nedanför de nu fyra toppnamnen, och med en övertygande vinst över Randy Couture kommer Nogueira att bli ännu en intressant ingrediens.
Boxningens glansdagar var alltid riktade mest mot tungvikten. Med UFCs upprättelse av sin tungviktsklass, som var stendöd under Lil'Timmys herravälde, så verkar den också äntligen kunna ta sin rättmätiga plats som en av de hetaste divisionerna i MMA.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
