UFC 93:

Som jag börjat mina typ tre senaste inlägg i den här bloggen så är det med en ursäkt för att jag uppdaterar så förbannat sällan. Men det är digra tider med försenad C-uppsats och nya kurser på universitetet. Dessutom går mycket av tankarna kring MMA direkt till det nya projekt jag smått planerar.

Men så kom UFC 93, och så måste man ju skriva något om man ska kunna kalla sig intresserad och aktiv i bloggvärlden.


Några utav följande funderingar och uttalanden kommer nog vara hutlöst spekulativa och kontroversiella till sin natur, och saknar förstås någon vetenskaplig basis förutom att "I just call's em like I see's em." Dessutom finns det inte så mycket att säga om vissa fights, om man inte vill vara överanalytisk och redundant, men here we go.


Först och främst

vill jag säga att matchen mellan Marc Coleman och Shogun är ett tragikomiskt lågvattenmärke i UFC's historia, och den hårdaste smällen PRIDEs gamla fighterbas behövt ta på länge. Det var visserligen inte allt för länge sedan Kalib Starnes gjorde om oktagonen till ett motionsspår, men det var senaste gången fram tills i söndags som jag blivit förbannad av att se på UFC.

Mark Coleman går inte längre att tala om som någon som är "over the hill". Det begreppet reserverar man till fighters som Chuck Liddell eller Wanderlei Silva. Mark Coleman har nått slutet på den proverbiala kullen och är från toppen inte ens synlig längre, så vad han egentligen gör som co-main event på en UFC-gala kan man bara gissa sig till är för att sälja biljetter.

Samma sak är jag nästan sugen på att säga om Shogun. Han är inte över kullen på samma sätt, utan har bara ramlat baklänges och är för lat för att ta sig upp igen. Han gassade rejält mot Forrest, och jag trodde faktiskt att han skulle ta sig själv på lite större allvar den här gången. Men när jag såg hans armar hänga och hans öppna mun i rond 2 trodde jag fan inte mina ögon. Han hade gassat lika hårt, fast den här gången mot en motståndare han borde kunna ha gjort sig av med i första ronden genom en kristallklar knockout. Men så går det väl när man plötsligt måste lägga designer-steroider och annan doping på hyllan, och stå för all sin framgång själv.

Jo, jag sa det. Det sägs överallt på forum osv också, och jag är väl iaf lite sugen på att tro på det. I Pride, I Japan, har man inte alls likadan kontroll på dopingen. Mark Kerr är väl ett bra exempel, så som han pumpade sig full med smärtstillande medel och god knows what else. Team Hammerhouse slogs i Japan hela gänget, och de är väl kända roidpumpare om något. Kanske är det så att många fighters där var så dominanta just av den anledningen, att det inte var lika hårda kontroller. Det skulle vara en bekväm förklaring för varför Shogun är i patetisk form när han slåss i UFC. Det är helt enkelt för jobbigt för den här strandraggaren att komma igång och träna utan that special something.


Åter igen, en bekväm förklaring, och en ytterst spekulativ sådan utan några bevis. Men det skiter jag i, för jag är så förbannat besviken på att en ung och talangful snubbe som honom just nu hänger på toalettsitsen. Dana White måste ha lyst som en sol när han såg Shoguns usla form och sagt "Feed his ass to Chuck". Chuck är over the hill, men han tar fighting på allvar och är utan tvekan en farlig striker. Om inte Shogun kan samla ihop sig och komma i sitt livs form mot Chuck Liddell så kommer någon dra i spaken och spola ner Shogun i den där toaletten... Och det är fan inte mer än rätt om han inte kan komma i form.



Sen har man snackat om hans knä-problem mot Forrest, och det dras fortfarande upp som en anledning till hans usla form. Men den berättelsen köper jag inte ens på rea. Jag skulle däremot kunna köpa att hans knän är fucked up för att han med hjälp av doping och annat körde sin kropp så hårt i väggen borta i Japan att han helt enkelt är slut när han inte får hjälp av drogerna.

Hörde ni hur han frustande, illa grinande och slutkörd sa att han är tillbaka och är 100% åt Joe Rogan? Ja jag säger då det. Vilken jävla skitmatch, och vilja jävla skitfighters. Om Coleman vill slåss igen ska han göra det mot andra seniorer, men helst lägga av helt och hållet. Shogun behöver självdistans nog för att kunna sluta leva i förnekelse över sin fullkomligt usla UFC-karriär. Han behöver lämna folket runt om sig, managers, tränare och hela gänget och sätta sig på knä framför Extreme Couture eller American Top Teams representanter och be de om hjälp innan hans karriär är helt slut.


Resten av UFC 93:

Det var en helt okej gala förrutom den travesti som utspelade sig som Co-Main Event.

Rich Franklin fick spö, och domaren som gav honom varje rond behöver undersökas och utefter det antingen avskedas eller utbildas i hur man dömmer MMA. Franklin verkade inte våga öppna up riktigt i rädsla för Hendos högerslägga och då slutade det som det gjorde. Lite lustigt att Dan tydligen efter matchen sade att han inte brukar gilla att lägga det i domarens händer, när han ofta har talats om som Decision Dan på flera ställen på nätet. Men han vann iaf, ganska övertygande. Synd för Franklin, men han är kanske inte helt slut som 205 lbs ännu.

Marcus Davis hade fin teknik mot Chris Lytle och det var en relativt underhållande fight, men ändå inte så intensiv som de utlovat. Davis var rädd för Lytles kraft i början av matchen, men när han väl öppnade upp med kombinationer var det vackert att se på. Mark Delagrottes träning har gjort Davis standup till något fascinerande att se på, där teknisk boxning blandas med muay-thai. Lytle verkar bekväm med att kasta rallarsvingar och slåss på sitt väldigt amerikanska sätt, och det är inget fel med det. Han verkar inte ha ambitioner för ett bälte, och om han känner att det räcker att vara en underhållande fighter så varför inte.

Denis Kang är det riktigt synd om. Det gör faktiskt ont i mig att se en så talangfull snubbe åka dit sådär gång på gång. Belcher såg förjävlig ut i sin standup i början och Kang såg väldigt teknisk och bekväm ut med några fina kombinationer som med lite tur kunde ha träffat och avslutat matchen. Men tur är ju inte på Kangs sida, och det var en av anledningarna till varför jag satte pengar på Belcher. Jag trodde dock Belcher med sin utvecklade muay-thai skulle avsluta Kang mot de senare ronderna. Det såg ju mörkt ut till en början med den prognosen, men sen gick det som det gick. Belcher satte dit honom med en tight giljotin, och bankade mig några hundra spänn med det. Jag klagar inte, men fan alltså. Stackars Kang.

Palhares påminner lite om en Paulo Filho fast med bättre BJJ. Hendo gjorde ett bra jobb med att hålla sig undan hans otäcka BJJ-kunskaper men sämre gick det väl för Jeremy Horn. Dominant är ordet, och det ska bli väldigt roligt att se vad Palhares kan göra framöver i UFC.