Jag tror aldrig någonsin jag vart så laddad inför en fight som jag är inför Rampage vs Rashad. Sätter mig ner här och ska skriva det här inlägget om fighten men vet inte vart jag ska börja. Detta är stort som Ali - Frazier eller Tyson - Holyfield. Det är nästan, jag säger nästan, stort som en vm-final i fotboll.
Vet inte om jag behöver analysera fighten heller, då deras styrkor och svagheter har lagts fram ganska väl i Primetime-showen. Rashad kan vinna fighten på ett flertal sätt och jag tror det enda han behöver undvika är att hamna i en situation då han byter slagserier mot Quinton. Hamnar det där är jag relativt säker på att Rashad kommer att sluta sovande mot oktagonstängslet som mot Machida. Annars tror jag legkicks och smartare fighting kommer vinna honom ett decision.
Det ligger någon slags poetisk rättvisa för sporten däri enligt mig, om Rashad vinner på decision. Rampage kommer för att slåss på riktigt och pratar om att Rashad ska bäras ut på bår och hur han inte vet om han kommer kunna behärska sig (vilket jag tolkar som att han kanske inte kommer kunna följa regler för att han är så sur). Det blir ännu en smäll mot alla brawler-fans som bara vill se våldsamma fights och inte kan se det vackra i att vinna i en sport efter sportens regler. Jag drar dessa över samma kam som de hockeyfans som säger att fotboll är tråkigt för att "det blir så lite mål där, och är långsamt". De ser inte skogen för alla träd. Och när dessa får på käften, då ler jag lite inombords.
Men ni ska inte tro att jag inte uppskattar ett ordentligt slagsmål. När det händer så händer det och jag jublar lika mycket som alla andra. Däremot är jag tacksam att jag efter många år funnit förmågan att njuta av sporten även utan dessa fights. Det är väldigt få fights jag inte uppskattar, så hur det än blir, ett decision av Rashad eller en knock av Rampage, så kommer jag med hög sannolikhet känna mig tillfredsställd av fighten.
Hela den här veckan har jag börjat känna laddningen. Med morgonkaffet och alla MMA-sidor på skärmen kände jag redan måndag morgon att nu, NU, är det fightweek. Man börjar prata med kompisar mer och mer, kollar odds på bettingen, skrattar åt trollen på Sherdog och gnider händerna i förväntan medan man tittar på alla filmklipp som MMAnytt eller MMAbloggen luskat fram om den kommande galan. När Dana Whites videobloggar börjar dyka upp är det som att man får någon sorts vårkänslor i kroppen. Det blommar på nätet och när veckan är slut kommer julafton, midsommar och födelsedagen på samma gång. Rampage Jackson kommer att möta Rashad Evans, äntligen.
Resten av kortet är jag för ovanlighetens skull inte särskilt intresserad av. Det ska bli ganska intressant att se vad Amir Sadollah kan göra mot den solida koreanska fightern Dong Hyun Kim. Precis som Michael Bisping så verkar Sadollah sakna krutet som krävs i nävarna för att släcka ljuset på folk, så den all-around bättre Kim har nog god chans att kunna ta hem ett decision.
Senast man såg Cyrille Diabate var när han blev stompad i ansiktet av Shogun Rua, och nu återvänder han till rampljuset mot Luis Arthur Cane. Diabate har efter traumat mot Shogun lyckats avsluta fem stycken snubbar på olika sätt i farmarligan, men saknar nog vad som krävs för att tävla med fighters som Cane.
På huvudkortet är det väl bara Michael "The Primadonna" Bispings match som är intressant. Mot Dan Miller kommer han förmodligen vinna på decision eller en framnött TKO, men jag hoppas han blir submittad för första gången i sin karriär. Annars är det mest lite lamm som ska offras i form av Brilz och Hathaway som är väldigt outmatched i sina fights mot Lill-Nog och Diego Sanchez. Todd Duffee, vidrigt överhajpad för sin 7-sekunders knockout, lär inte bli intressant än på några år.
Allt handlar ju såklart om Rampage vs Rashad. Två enorma stjärnor i sporten, framförallt Rampage. Jag tror nästan att de skulle kunna sälja fighten helt ensam på en PPV, som boxningens stora fights brukar säljas. Det var länge sen ett kort var så överskuggat av huvudfighten. Men det gör inget. Absolut inte. Jag kan som sagt inte minnas senast jag var så laddad inför en fight. Det kanske var Crocop - Wand i PRIDEs frivikts semifinal det, men jag minns inte hur laddad jag var, bara hur mycket jag skrek när Mirko kläckte skallen Wanderlei. Och vore det inte för det här blogginlägget kanske jag skulle glömma bort hur taggad jag var inför denna med, då det kommer överskuggas av hur mycket jag åter igen skriker, när (och här kommer min prediction) Rampage knockar en för ivrig Rashad i andra eller tredje ronden.
Gode gud, jag kan knappt bärga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar