Funderingar vid årets slut: UFC 92

Lite senare än de flesta MMA-sidor kan man tycka, men jag är ingen nyhetsbulletin och har lite annat att göra emellanåt. Men UFC 92 var iaf en av de bästa mma-galorna på väldigt länge. Viktiga vinster för sporten och fighters, och jag lyckades mer än dubbla min hundralapp jag satte in på Betsson, mest tack vare Frank Mir. (För 4x pengarna var det värt att sätta hur mycket som helst egentligen).

Det var ju i huvudsak tre av matcherna i UFC 92 som hela mma-världen väntade på kring den 27:e. Alla testosteronpumpade Wanderlei-fans smackade självsäkert med munnen när The Axe Murderer skulle demolera Rampage för 3:e gången, och jag tror faktiskt att den fighten var den stösta under hela kvällen. TUF 8 avslutades när coach Mir och coah Nogueira tillslut möttes, och hela amerikas favorit Forrest Griffin skulle upp till bevis mot den obesegrade och giftiga Rashad Evans. Kvällen slutade snopet på många sätt.

"Rampage" Jackson vs. Wanderlei Silva

Ja, det finns kanske inte allt för mycket att säga om den här fighten egentligen, utan den är snarare intressant på det sättet den hade effekt på många mma-fans. Efter Quintons psykbryt och vansinnesfärd på motorvägen trodde många att Rampage skulle göra en likadan mental straffrunda som efter hans förluster mot Wand i PRIDE, och jag trodde lite att han skulle göra det också. Finna Gud igen, gå några dåliga decisionmatcher och vara allmänt oinspirerad. Tankesättet att historian kommer att upprepa sigsjälv är väl ganska klassiskt, men det säger också emot att människor ska kunna utvecklas och bryta mönster.

Jacksons fysiska färdigheter har jag aldrig tvekat på. Sen han träffade Juanito Ibarra har hans boxning förbättrats något enormt. Han har bra försvarsteknik och om han hittar sin rythm ordentligt är hans timing skarp som ett rakblad. Den här fighten var bara mental för Rampage. Skulle svårigheterna tynga ner honom igen eller hade han utvecklats och blivit starkare. Svaret kom ganska fort.


Jag är inget stort Wanderlei-fan. Han verkar vara en väldigt trevlig snubbe, och är alltid underhållande, så vad mer kan man kräva? Ja, egentligen inte något mer kanske, och det är väl därför han har så många fans. Jag tror dock många av hans fans är köttskallar som gillar honom för hans brutalitet i ringen, och hela myten kring honom som just yxmördaren. Men ta en titt på hans record. Hans knockoutvinster är många, men man kan om man vill ganska lätt föra argumentet att Silva varit ganska överskattad. Jag vill inte påstå det dock, hans vinster mot Sakuraba och Jacksson är kvalitetsvinster, och han har många fina knockouts på sitt record, men de allra flesta av dessa knockouts är emot japaner vars stand-up skill passat som hand i handske för att bli KTFO'd av Silva. Utöver fighters som Yuki Kondo eller okända namn tidigt i hans karriär så har Wanderlei TKO eller KO-vunnit över följande mer eller mindre kända fighters:

- Mike van Arsdale
- Guy Mezger
- Quinton Jacksson

Det här bevisar ju egentligen inte mycket, men jag vill bara påpeka detta faktum till hans fans som jag nonchalant kategoriserar som "kötthuvuden" (som jag i min naivitet tror kanske läser min blogg). En anledning att han inte kunnat vinna över mycket annat än japaner med dålig standup de senaste 6-7 åren, och samtidigt förlorat mot fighters som Mark Hunt, Ricardo Arona, Cro-Cop, Hendo, Chuck och nu Rampage, tror jag kan vara att han helt enkelt är förutsägbar.

Wanderlei har vunnit massor med framgång på sin stil, och är alltid underhållande, win or loss. Men han har samtidigt alltid kört på samma kort, och jag tror allvarligt talat att det är därför han har börjat förlora den senaste tiden. När man ger järnet med sin aggressiva muay-thai mot någon som har tränat stand-up länge som också har ett kallt huvud, så är risken större att man själv blir knockad. Om Wanderlei haft ett kallt huvud och applicerat en s.k. gameplan mot Rampage tror jag han hade vunnit igen. Hade han hållit sig utanför the pocket och fortsatt sparka mot sin motståndares bräckliga små ben, så hade han utnyttjat Quintons mer eller mindre frånvarande muay-thai färdigheter. I rond två och tre hade Rampages rörlighet varit avsevärt mindre om han fått in några snygga leg-kicks, och då hade kanske hans aggressiva stil kunnat vinna honom matchen. Men nej, Wanderlei var Wanderlei, och tyvärr så förlorade det honom matchen.

Men att Wanderlei är The Axe Murderer är vad som vunnit honom så många fans, och det är långt ifrån bara vinsterna som gör en fighter. Han är en av de största någonsin, faktiskt större än Rampage ur många synvinklar. Han är så satans underhållande. Men allt jag skrivit ovan är ur matchvinnande synpunkt i dagens MMA-klimat, och där är Wanderlei inte helt komplett. Den här matchen var ett möte mellan samma Wanderlei fast med 4 år på nacken och en mycket mer utvecklad Rampage i jämförelse. (Sen kan man kanske argumentera vart den här utvecklingen jag nämner har tagit plats. Wand har nog tränat och lärt sig en hel del sen senast också, men vad som gjorde den här matchen var att Wand helt enkelt blev för ivrig och gick till det han kan bäst; att anfalla hänsynslöst)

Jag vet att det är ett känsligt ämne för många nu, och jag vill inte göra alla Wanderlei-fans arga, men riskerar det nog ändå då Wand har en stor skara rabiata nuthuggers. Om ni som läser detta blir arga så tror jag arrogant nog att det är för att det finns sanning i vad jag säger och ilskan är dold förnekelse, om ni nu inte blir upprörda över att jag slänger alla Wands japanska motståndare lite i samma hög. Men sen är jag också utav den skolan att jag tycker att ifrågasättande och debatt-uppvigling nästan alltid är bra, för att då uppstår en dialog och ett utbyte. Om någon vill försvara Wanderlei och kritisera min grovhuggna och korta analys av hans record så tar jag emot det med öppna armar, för jag påstår inte på något sätt att jag har rätt; jag bara tar tag i en lös tråd jag ser och börjar rycka. Det betyder ju inte att jag löser nån slags härva.


Frank Mir vs. Antonio Rodrigo Nogueira

Den här matchen gick om något ännu mindre som folk hade förväntat sig, och gav befog för det jag har sett i Nogueira i hans senaste 3-4 fights. Många andra har säkert tänkt det också, så det är lika bra att jag bara säger det:

Nogueira börjar påminna om en klassisk "gammal" fighter. Han verkar slö, pratar med blott en ledtråd av sludder och har inte sett alls lika kvick ut ända sedan matcherna mot Barnett i PRIDEs sista dagar. Precis som en mängd gamla boxare, så börjar han visa tecken på samma sorts slitage.

Men jag tar ingenting ifrån Mir. Han var väldigt väldigt imponerande, och har nu för mig blivit en av de mest intressanta heavyweightkillarna i sporten. Jag tycker han betedde sig som lite av ett arsel på TUF8, och gillade honom inte riktigt där, och trodde han skulle bli ägd av Nogueira. Bland det bästa som finns att bevittna som MMA-fan tycker jag är när någon vinner på det här viset och bevisar att alla som tvekade hade fel, med sådan bravur. Han såg otroligt skarp ut och kastade verkligen kombinationer på rätt sätt. Inga one-shots för att sen kliva ut igen, utan snygga och tekniska slagkombinationer. Jag håller nästan aldrig favoriter numera, utan låter alla fighters tala för sig själv. Frank Mir sa åt mig en hel del här, och han förtjänar varenda uns av den här vinsten då han verkligen har jobbat hårt. Jag hoppas verkligen på honom mot Brock, men säger samtidigt och alltid utöver förhoppningarna att bäste man alltid ska vinna. Det var verkligen fallet i den här matchen iaf, då Mir helt enkelt tog matchen ifrån Nogueira med teknisk aggressivitet och målmedvetenhet. Han gav mig också några hundra extra i spelkassan.


Forrest Griffin vs. Rashad Evans


Den här matchen gick däremot precis som jag trodde, bara att Rashad tog lite längre tid på sig. Många trodde att Forrests "scrappy" karaktär och storlek skulle vara motmedlet till Rashads segertåg i UFC, men jag undrar lite om de inser att Rashad spöade en mängd mycket större killar i TUF2 och har sedan dess blivit många gånger bättre på nästan alla aspekter i hans game. Jag tror att Greg Jacksons camp i New Mexico ligger bakom vinsten också, då de alltid kommer in med suveräna gameplans. Forrest styrde matchen först med förväntade legkicks och kombinationer, och Rashad kände efter innan han sedan avslutade övertygande. Jag måste dock säga att jag inte är helt okej med Rashads clownfasoner när han tog sig i skrevet osv, vilket talar om en ganska impulsiv personlighet. Om han kastar ifrån sig sådana saker i stridens hetta så finns det i framtiden också en chans att han gör ännu värre misstag för att han får den där impulsen att slå sig på bröstet och larva sig för att dissa sin motståndare. Jag utbrast själv under den matchen rakt mot skärmen något i stil med "Men fyfan, knocka den där jävla clownen förihelvete!".

Men det är svårt att tippa emot någon som aldrig förlorat, för man kan inte riktigt erinra sig deras svagheter på samma sätt. Efter Jardine-matchen visste man ju att Forrest kan bli knocked out om man träffar bra, så det var så jag såg matchen spela ut och det var så det blev. TKO för Rashad, och ett välförtjänt bälte av både fightern och hans tränare.


Annat:

Förrutom de tre matcherna ovan så har jag dessa korta kommentarer om resten av galan:

• Patrick "HD" Barry verkar vara ett ruggigt lovande heavyweight-prospekt. Matchen i sig visade inte mycket, förrutom att norrmannen Dan Evensen inte har ett skit i UFC att göra. Jag skrattade ganska högt när han bara möljböx gick emot Berry för att få nån slags halvtaskig clinch och sen göra... ja... något. Men Berrys teknik syntes iaf, och att han verkar ha väldigt hemska intentioner bakom sin standup. Han tog i HÅRT, och jag ser fram emot att se honom igen.
• Cheick Kongo såg ganska vass ut, och hans ground and pound uppvisning i slutet var rent utsagt otäck. Jag vill se Kongo mot vinnaren av Shane Carwin och Gabe Gonzaga, en match vi ska få se i Mars om jag inte minns fel.
• Antoni Hardonk såg okej ut, men inte mer. Men jag hoppas han får fortsätta berika tungviktsdivisionen i UFC samtidigt som han utvecklar ett bättre groundgame. Hans legkicks är underhållning nog för att ha kvar honom.