Det var kanske inte UFC som startade allt, men tack vare exponeringen i USA och debatten som följde, så öppnades allmänhetens ögon för det här spektaklet. MMA fanns redan i en grundläggande form i Japan och Brazilien, men UFC var lågan som tände stubinen. Vi har Bob Meyrowitz och hans folk att tacka för att de fick fart på allt, när de ville skapa ett pay-per-view spektakel som var som hämtat ur en Van Damme film. Många ser säkert ner på Meyrowitz och hans affärspartners eftersom de skapade ett spektakel som på många sätt var endast ”human cockfighting” och inte en sport. Deltagarna var tough guys, dörrvakter, Chuck Norris-fans och allt annat än atleter; de flesta såg snarare ut som kåkfarare i de första galorna. Det må vara som det är med detta, men det var tidigt 90-tal och de erfarenheter vi har nu kunde inte upplysa dem då. Vad som är viktigt är åter igen den debatt som UFCs första galor startade. Sporten såg också sina första stora stjärnor under den regimen i Royce Gracie, Ken Shamrock och Dan Severn, figurer som alla har sin plats i sportens evolution. Stil mot stil är ett grepp vi sällan ser idag och om denna distinktion kommer på tal så handlar det om ”grappler” vs ”striker” och inte karatechamp mot boxningschamp. Sporten växte sakta, man införde fler och fler regler och tillslut viktklasser för att vidare legalisera och sprida det som en sport mer än ett spektakel. Försäljningen gick hyffsat och de kunde fortsätta med vinst tack vare hemmavideo, pay-per-view och mediakontroversen som en spänningshöjande faktor. Det största bakslaget kom 1997 då senator McCain startade en kampanj för att förbjuda sporten helt. De större pay-per-view distributörerna fick kalla fötter och dumpade organisationen, och det gick snabbt utför.
Dana White och Fertitta-bröderna köpte företaget för en spottstyver 2001, 2 miljoner dollar, en affär som idag kan liknas med den där dealen då lokalbefolkningen sålde ön Manhattan för 24 dollar till inflyttade européerna. Sen gjorde de guld av det döende varumärket genom att bl.a. återinföra pay-per-view formatet som försvann efter McCain, dvd och video samt annan smart marknadsföring, framförallt doku-såpan. Det tog de bara ca 7 år att öka de där 2 miljonerna till ett uppskattat värde på kring en miljard dollar. Från en döende fighting-organisation till ett multimedialt storföretag med fightgalor, expon, TV-spel, videobloggar dokusåpor och numera också en tidning.
Jag tror att det är viktigt att påpeka att UFC:s tillväxt också beror på tillväxten av MMA, samtidigt som det motsatta förhållandet finns. UFC köptes av Zuffa 2001, och under den tiden hade PRIDE FC hållt galor i Japan sen 1997 och sporten växte definitivt på andra håll än hos UFC. Sportens framsteg under tidigt 2000-tal var en kapplöpning mellan PRIDE och UFC, en tid vi alla minns som en guldålder där man alltid vägde de olika organisationens format och fighters mot varandra. Det var spännande tider och medan sporten växte i populäritet växte också UFC i populäritet i landet som definierar ordet köpstark. I en tid när MMA började bli en globalt populär sport var det tacksamt att vara varumärket nr.1 i ett land som USA.
En tids försök att lansera sig i USA ledde tillslut ändå till en försäljning av PRIDE till Zuffa och en förflyttning av många av deras stora talanger till UFCs fighterstall. Det var turbulenta tider, många var väldigt besvikna men hade förhoppningar om att PRIDE skulle fortsätta i sitt eget format, vilket Zuffa-bossarna också menade ett tag. Det visade sig inte bli så ändå, när PRIDE efter ägarbytet sakta föll i glömska och bälten från organisationen sammanfördes med bältena i UFC. Vad förlorade vi där? Vad vann vi?
Den sanna UFC hegemonin tog sin fart. De shower som tog över efter PRIDE borta i Japan har inte lyckats få riktigt samma glans som den forna jätten, men kanske skulle kunna göra det om Sengoku och Dream gick samman. Nu vet jag ingenting om marknadsläget borta i Asien, och förmodligen är både Dream och Sengoku större än UFC i hela öst-asien. För oss är det dock UFC som är de stora eventen. Bloggar och nyhetssidor har mer UFC nyheter än andra och amerikansk MMA, med både det nu defunkta IFL och UFC har letat sig in på svensk television med hjälp av TV4 Sport. UFC har redan fått fästen i Europa, har hållt flertalet shower i England och Irland. Med detta har vi fått mer UFC, fler galor och ett flaggskepp att föra sporten vidare. PRIDE dog, men jag vet inte om vi förlorade så mycket. Som nostalgiker förlorade vi såklart massor, men inte som MMA-fans. Vi fick se Rampage, Wand, Hendo, Nogueira och Anderson Silva i UFC slåss mot organisationens redan etablerade fighters, något vi tjatat om att få se i år och dagar. Dana White och Lorenzo Fertitta, trots deras pojkaktiga hyss i videobloggarna osv är ändå ytterst kompetenta affärsmän. Varumärkets värde talar för sig självt i detta. De är omgivna av andra kompetenta människor och anställda som kommer med idéer och för varumärket och sporten vidare i olika områden. Strikeforce, Affliction och Bellator gör också sitt jobb och de behövs i sin plats för att väga upp UFC:s annars stora dominans. Dream och Sengoku gör samma sak borta i den stora asiatiska marknaden. Sporten växer tack vare alla dessa men med sin plats som nummer ett borta i staterna är det en enkel ekonomisk realitet att man också är störst i stora delar utanför staterna. Sporten är här nu och den är påväg ut i världen oavsett vem som styr. Just nu sitter en självgod och kaxig Dana White vid ratten och styr men med allt som hänt bara de senaste två åren så ser jag ingen anledning till att inte gilla läget. UFC 100 är här om bara några dagar och hur underbart det än var att se Cro Cop knocka Wanderlei eller Fedor strunta i Randlemans suplex så tror jag att just nu, på många andra sätt, är en av de bästa tider att vara ett MMA-fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar