Krönikan publiceras simultant både på MMAnytt.se och min egen blogg. Del 1 kommer här och del 2 och 3 är att vänta på fredag och lördag.
Håll till godo, medan ni väntar på den stora smällen på lördag natt.
Allt gott!
/Peter
Vad är det vi väntar på egentligen? Vad är det som står inför dörren i UFC 100? Som fightfans har vi egentligen inget annat att vänta oss än ännu en gala, precis som skribenten av den här krönikan bara kommer att ha ännu ett år framför sig när juli månad passerat. Förlorare och vinnare kommer kliva ut ur ringen, Brock Lesnar eller Frank Mir kommer kliva ur oktagonen med ett bälte i handen medan den andre bär blotta besvikelsen av en ny förlust. Jag ska bespara er deprimerande och långdragna, poetiska analogier om årstiderna och olika fighters karriärer, trots att det är frestande att prata om GSPs karriär som en blomstertid och Ken Shamrocks som en kall jävla nyårsafton där det enda spektakulära i luften är hans skitprat (som för den delen inte ringer in ett nytt bättre år utan bara skjuter salut för en karriär som är stendöd).
Det är som det är med detta men att vi alltid firar födelsedagar för folk, fä och företeelser kräver ju att någon säger ett par ord om den hundrade galan i den främsta av organisationer i den bästa av sporter.
Så vitt jag vet så har varje år bara blivit bättre för UFC sedan Fertitta-bröderna och White lade vantarna på organisationen. Inte för att det bara är deras förtjänst men man kan ju säga precis samma sak om sporten MMA. Mainstream-media har täckt MMA borta i staterna i flera år nu; olika sportnätverk som ESPN och FSN har gett mycket uppmärksamhet till sporten och internet-journalismen fullkomligen sprudlar med mma-bloggar och nyhetssidor. Här i Sverige fick vi nyligen vår första relativt objektiva artikel i mainstream-sportens trycksvärta när Brock Lesnar fick en ganska stor artikel i Aftonbladet Sport. Jag är inte den enda stora MMA-fanatikern som fullkomligt jublade när jag såg artikeln. Personligen tycker jag det är en fenomenal förbättring. För bara en sådär åtta år sedan var det McCain-vibbar i luften (ni minns: ”human cockfighting” etc) när nyhetsmedia petade nervöst på sporten som en åttaåring petar på en självdöd grävling med en pinne. Nu när stora pengar blandas in och sporten börjar bli amerikansk mainstream och organisationen gör en stor satsning utomlands, så börjar många fler se MMA från en annan synvinkel, kanske inte direkt så som oss fightfans, men iaf med en objektiv och informerad vinkel.
Vi är inte ”out of the woods” ännu, på lång väg. Vi fick se UFC landa i Tyskland för bara några veckor sedan i och med UFC 99. Tyskland är en smältdegel för mycket europeisk kultur och Berlin är en kanske Europas huvudstad, men det styrs fortfarande av en oerhört stark grupp av kulturkonservativa -40 och -50 talister som fortfarande anser vårt behov av våld vara något negativt. Dessutom är boxningsparadigmet fortfarande det absolut starkaste i Tyskland och de flesta stora boxningsorganisationer som huserar där vill inte heller ha med MMA att göra. Många stora nyhetsmedier i Tyskland rapporterade om galan i Köln som ”barbarernas intåg” och ”blodssporten” etc etc, vi vet alla hur det kan låta. Däremot fick sporten också några väl informerade spaltmetrar i vissa tidningar. Landet, trots det konservativa mottagandet, börjar ändå se början till splittringen i frågan om MMA. Dessutom är det som det alltid är med paradigm, finns det ett föreliggande, så kommer det också skifta till ett annat.
Att synen på våld är det huvudsakliga problemet för MMA är det nog ingen som säger emot. Det är sparkarna, armbågarna och strypningarna som utgör den stora flaskhalsen som hindrar sporten från att kunna börja genomsyra vår kultur ordentligt. Så som jag ser det finns det dock många problem, aspekter och egenskaper med sporten och dess plats i världen, som samtidigt definierar dess särart och nästan svarar på frågorna de själv ställer.
Våldet
Våldet, argumenteras utav de flesta MMA-fans, är säkrare och lindrigare än många andra sporter. I en diskussion med någon som är obekant med sporten och tycker sparkar och slag är väldigt otäcka så drar man ofta fram hockey eller amerikansk fotboll. Ben bryts och adrenalinstinna köttberg springer in i varandra för kung och fosterland. Skadorna är oändligt många fler inom dessa sporter. Givetvis finns empirin bakom och siffrorna stämmer ju i det argumentet men vad som går de flesta förbi är hur vi egentligen ser på våld. Intentionen bakom och den allmänkulturella synen på en spark riktad mot huvudet underskattas grovt i dessa argument. I amerikansk fotboll och hockey är det huvudsakliga temat en lagsport där man ska göra mål på varandra, där tacklingar är något sekundärt. I MMA stänger man in två fighters i en bur där de ska sparka, slå och strypa varandra till bästa förmåga. Jag tycker det är en skev argumentation där betydelsen hos ordet ”våld” och betydelsen hos orden ”fysiska skador” går helt förlorad när de blir synonyma. Man måste förstå varför MMA är så kontroversiellt i de konservativas ögon, och våldet är enligt mig utan tvekan den centrala frågan.
Jag ska dela med mig av en liten insikt jag kommit till om våld hittills genom mitt liv, genom den stora mängden kultur jag konsumerar och genom mina studier.
Människan, innan den industriella revolutionen och moderniteten, var van vid döden på ett helt annat sätt än vi är idag. Man gick till en begravning med öppen kista och såg liket av en nära släkting, vartefter man gick hem och tittade på eller hjälpte till när pappa slaktade middagsmaten. Djuret dör, det är blodigt, vi ska äta upp det. Ett väldigt rustikt liv, nära naturen och nära döden på dessa och många andra sätt. Idag har vår rädsla för döden, individualismen, flykten från naturen och den kristna humanismen raderat mycket utav det vi tidigare såg som naturligt i lidande och våld. Vi äter kött men tycker det är väldigt störande att se på när man slaktar en gris. Döden är tabubelagd när det kommer till kroppen och våran strävan efter fred på jorden och upplysning har tabubelagt konflikt och våld. Detta betyder också, enligt mig, att vi tabubelägger något grundläggande mänskligt. Vi har ett behov av döden och av våld, och jag tror själv att alla extrema skräckfilmer, litteratur, datorspel och annan kulturell representation av vår egen dödlighet är tecken på detta. Vi måste få se på, känna på och undersöka det där mörkret inom oss och våldets verkningar, aggressiviteten, adrenalinet och rädslan. Dessa känslor och uttryck är i mångas ögon universiellt negativa och de kan inte se skillnaden på olika representationer av dessa och drar därför paralleller till riktigt våld, riktiga mord människor emellan, medan vi andra direkt kan känna av skillnaden dessa emellan. Jag tror att MMA är delaktigt i den här frågan på många sätt. Sportens motståndare vill förneka vår egen förmåga att skilja mellan det kontrollerade och okontrollerade och tror att människor som söker spänningen och prövningen i strid under kontrollerade former också är våldsam av sin natur. Precis som de tycker att de som tillverkade GTA IV är sjuka i huvudet eftersom de tillverkar ett spel som tillåter massmord, bilkapning och bankrån. De ser helt enkelt inte att friska människor kan skilja på verklighet och reflektionen av den. De kanske inte heller förstår att deras egen spegelbild bara är en bild, utan tror att den är en annan riktig människa?
Hur som helst. Många konservativa tycker att låtsasvåld är illa nog, men MMA är ju ändå på riktigt. Jag tror dock inte att huvudfrågan ligger i sakers realitet, utan snarare i, som jag ovan sagt, kontroll. Vi har en rättighet till att få utöva precis vilka saker vi vill så länge alla är med på det. MMA skadar ingen som inte är med på det, precis som våldsam litteratur, film och datorspel inte skadar någon vid sina sinnens fulla bruk. Det är berikande, inte skadligt. Det är mänskligt, inte barbariskt. Vi har ett djupt sittande behov av en spegel vari vi kan spegla varje aspekt av vår mänsklighet. Detta är en aspekt av sporten.
Men sen har vi den andra. Vi älskar tävlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar